AN3.91
9. Das Kapitel über Asketen
9. Samaṇavagga
In Paṅkadhā
Einmal wanderte der Buddha mit einem großen Saṅgha von Mönchen und Nonnen durch das Land der Kosaler. Er kam zu einem Marktflecken der Kosaler mit Namen Paṅkadhā und blieb da.
Damals lebte in Paṅkadhā ein Mönch mit Namen Kassapagotta. Da leitete der Buddha die Mönche und Nonnen mit einem Dhammavortrag über die Schulungsregeln an, ermunterte, begeisterte und erhob sie. Da wurde Kassapagotta recht ungeduldig und verdrießlich und dachte: „Dieser Asket ist viel zu streng.“
Als der Buddha so lange in Paṅkadhā geblieben war, wie es ihm gefiel, brach er nach Rājagaha auf. Er wanderte Stück für Stück, bis er nach Rājagaha kam, und blieb da.
Kurz nachdem der Buddha aufgebrochen war, begann Kassapagotta, seine Haltung zu bereuen und zu bedauern, und dachte: „Es ist mein Pech, mein Missgeschick, dass ich so ungeduldig und verdrießlich geworden bin, als der Buddha über die Schulungsregeln gesprochen hat, und gedacht habe, er sei viel zu streng. Warum gehe ich nicht zum Buddha und gestehe in seiner Gegenwart meinen Fehler ein?“
Da brachte Kassapagotta seine Unterkunft in Ordnung, nahm Schale und Robe und brach nach Rājagaha auf. Schließlich erreichte er Rājagaha und die Geierkuppe. Er ging zum Buddha, verbeugte sich, setzte sich zur Seite hin und berichtete ihm, was geschehen war. Er sagte: „Ich habe einen Fehler gemacht, Herr. Es war töricht, dumm und untauglich von mir, so ungeduldig und verdrießlich zu werden, als der Buddha die Mönche und Nonnen mit einem Dhammavortrag über die Schulungsregeln anleitete, sie ermunterte, begeisterte und erhob. Es war töricht von mir, zu denken: ‚Dieser Asket ist viel zu streng.‘ Bitte, Herr, nimm meinen Fehler als Fehler an, und ich will mich in Zukunft zügeln.“
„Jawohl, Kassapa, du hast einen Fehler gemacht. Aber da du deinen Fehler als Fehler erkannt hast und richtig mit ihm verfahren bist, nehme ich ihn an. Denn es gilt als Fortschritt in der Schulung des Edlen, einen Fehler als Fehler zu erkennen, richtig mit ihm zu verfahren und sich zu verpflichten, sich in der Zukunft zu zügeln.
Kassapa, nehmen wir an, ein Ältester im Orden will sich nicht schulen und lobt es nicht, die Schulung zu unternehmen. Er ermuntert andere Mönche und Nonnen, die sich nicht schulen wollen, nicht dazu, die Schulung zu unternehmen. Und er lobt die Mönche und Nonnen, die sich schulen wollen, nicht zur rechten Zeit, der Wahrheit gemäß und richtig. Einen solchen Ältesten lobe ich nicht. Warum ist das so? Andere Mönche oder Nonnen könnten, wenn sie hören, dass ich ihn lobe, sich ihm anschließen wollen. Sie könnten seinem Vorbild folgen, und das wäre zu ihrem langanhaltenden Schaden und Leiden. Darum lobe ich einen solchen Ältesten nicht.
Nehmen wir an, ein Mittlerer im Orden will sich nicht schulen …
Nehmen wir an, ein Jüngerer im Orden will sich nicht schulen … Darum lobe ich einen solchen Jüngeren nicht.
Kassapa, nehmen wir an, ein Ältester im Orden will sich schulen und lobt es, die Schulung zu unternehmen. Er ermuntert andere Mönche und Nonnen, die sich nicht schulen wollen, dazu, die Schulung zu unternehmen. Und er lobt die Mönche und Nonnen, die sich schulen wollen, zur rechten Zeit, der Wahrheit gemäß und richtig. Einen solchen Ältesten lobe ich. Warum ist das so? Andere Mönche oder Nonnen könnten, wenn sie hören, dass ich ihn lobe, sich ihm anschließen wollen. Sie könnten seinem Vorbild folgen, und das wäre zu ihrem langanhaltenden Nutzen und Glück. Darum lobe ich einen solchen Ältesten.
Nehmen wir an, ein Mittlerer im Orden will sich schulen …
Nehmen wir an, ein Jüngerer im Orden will sich schulen … Darum lobe ich einen solchen Jüngeren.“
At Paṅkadhā
At one time the Buddha was wandering in the land of the Kosalans together with a large Saṅgha of mendicants. He arrived at a town of the Kosalans named Paṅkadhā, and stayed there.
Now, at that time a monk named Kassapagotta was resident at Paṅkadhā. There the Buddha educated, encouraged, fired up, and inspired the mendicants with a Dhamma talk about the training rules. Kassapagotta became quite impatient and bitter, thinking, “This ascetic is much too strict.”
When the Buddha had stayed in Paṅkadhā as long as he pleased, he set out for Rājagaha. Traveling stage by stage, he arrived at Rājagaha, and stayed there.
Soon after the Buddha left, Kassapagotta became quite remorseful and regretful, thinking, “It’s my loss, my misfortune, that when the Buddha was talking about the training rules I became quite impatient and bitter, thinking he was much too strict. Why don’t I go to the Buddha and confess my mistake to him?”
Then Kassapagotta set his lodgings in order and, taking his bowl and robe, set out for Rājagaha. Eventually he came to Rājagaha and the Vulture’s Peak. He went up to the Buddha, bowed, sat down to one side, and told him what had happened, saying: “I made a mistake, sir. It was foolish, stupid, and unskillful of me to become impatient and bitter when the Buddha was educating, encouraging, firing up, and inspiring the mendicants with a Dhamma talk about the training rules, and to think, ‘This ascetic is much too strict.’ Please, sir, accept my mistake for what it is, so I will restrain myself in future.”
“Indeed, Kassapa, you made a mistake. But since you have recognized your mistake for what it is, and have dealt with it properly, I accept it. For it is growth in the training of the Noble One to recognize a mistake for what it is, deal with it properly, and commit to restraint in the future.
Kassapa, take the case of a senior mendicant who doesn’t want to train and doesn’t praise taking up the training. They don’t encourage other mendicants who don’t want to train to take up the training. And they don’t truthfully and correctly praise at the right time those mendicants who do want to train. I don’t praise that kind of senior mendicant. Why is that? Because, hearing that I praised that mendicant, other mendicants might want to keep company with them. Then they might follow their example, which would be for their lasting harm and suffering. That’s why I don’t praise that kind of senior mendicant.
Take the case of a middle mendicant who doesn’t want to train …
Take the case of a junior mendicant who doesn’t want to train … That’s why I don’t praise that kind of junior mendicant.
Kassapa, take the case of a senior mendicant who does want to train and praises taking up the training. They encourage other mendicants who don’t want to train to take up the training. And they truthfully and correctly praise at the right time those mendicants who do want to train. I praise that kind of senior mendicant. Why is that? Because, hearing that I praised that mendicant, other mendicants might want to keep company with them. Then they might follow their example, which would be for their lasting welfare and happiness. That’s why I praise that kind of senior mendicant.
Take the case of a middle mendicant who wants to train …
Take the case of a junior mendicant who wants to train … That’s why I praise that kind of junior mendicant.”
Saṅkavāsutta
Ekaṁ samayaṁ bhagavā kosalesu cārikaṁ caramāno mahatā bhikkhusaṅghena saddhiṁ yena saṅkavā nāma kosalānaṁ nigamo tadavasari. Tatra sudaṁ bhagavā saṅkavāyaṁ viharati.
Tena kho pana samayena kassapagotto nāma bhikkhu saṅkavāyaṁ āvāsiko hoti. Tatra sudaṁ bhagavā sikkhāpadapaṭisaṁyuttāya dhammiyā kathāya bhikkhū sandasseti samādapeti samuttejeti sampahaṁseti. Atha kho kassapagottassa bhikkhuno bhagavati sikkhāpadapaṭisaṁyuttāya dhammiyā kathāya bhikkhū sandassente samādapente samuttejente sampahaṁsente ahudeva akkhanti ahu appaccayo: “adhisallikhatevāyaṁ samaṇo”ti.
Atha kho bhagavā saṅkavāyaṁ yathābhirantaṁ viharitvā yena rājagahaṁ tena cārikaṁ pakkāmi. Anupubbena cārikaṁ caramāno yena rājagahaṁ tadavasari. Tatra sudaṁ bhagavā rājagahe viharati.
Atha kho kassapagottassa bhikkhuno acirapakkantassa bhagavato ahudeva kukkuccaṁ ahu vippaṭisāro: “alābhā vata me, na vata me lābhā; dulladdhaṁ vata me, na vata me suladdhaṁ; yassa me bhagavati sikkhāpadapaṭisaṁyuttāya dhammiyā kathāya bhikkhū sandassente samādapente samuttejente sampahaṁsente ahudeva akkhanti ahu appaccayo: ‘adhisallikhatevāyaṁ samaṇo’ti. Yannūnāhaṁ yena bhagavā tenupasaṅkameyyaṁ; upasaṅkamitvā bhagavato santike accayaṁ accayato deseyyan”ti.
Atha kho kassapagotto bhikkhu senāsanaṁ saṁsāmetvā pattacīvaramādāya yena rājagahaṁ tena pakkāmi. Anupubbena yena rājagahaṁ yena gijjhakūṭo pabbato yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho kassapagotto bhikkhu bhagavantaṁ etadavoca:
“Ekamidaṁ, bhante, samayaṁ bhagavā saṅkavāyaṁ viharati, saṅkavā nāma kosalānaṁ nigamo. Tatra, bhante, bhagavā sikkhāpadapaṭisaṁyuttāya dhammiyā kathāya bhikkhū sandassesi samādapesi samuttejesi sampahaṁsesi. Tassa mayhaṁ bhagavati sikkhāpadapaṭisaṁyuttāya dhammiyā kathāya bhikkhū sandassente samādapente samuttejente sampahaṁsente ahudeva akkhanti ahu appaccayo: ‘adhisallikhatevāyaṁ samaṇo’ti. Atha kho bhagavā saṅkavāyaṁ yathābhirantaṁ viharitvā yena rājagahaṁ tena cārikaṁ pakkāmi. (…) Tassa mayhaṁ, bhante, acirapakkantassa bhagavato ahudeva kukkuccaṁ ahu vippaṭisāro: ‘alābhā vata me, na vata me lābhā; dulladdhaṁ vata me, na vata me suladdhaṁ; yassa me bhagavati sikkhāpadapaṭisaṁyuttāya dhammiyā kathāya bhikkhū sandassente samādapente samuttejente sampahaṁsente ahudeva akkhanti ahu appaccayo: “adhisallikhatevāyaṁ samaṇo”ti. Yannūnāhaṁ yena bhagavā tenupasaṅkameyyaṁ; upasaṅkamitvā bhagavato santike accayaṁ accayato deseyyan’ti. Accayo maṁ, bhante, accagamā yathābālaṁ yathāmūḷhaṁ yathāakusalaṁ yassa me bhagavati sikkhāpadapaṭisaṁyuttāya dhammiyā kathāya bhikkhū sandassente samādapente samuttejente sampahaṁsente ahudeva akkhanti ahu appaccayo: ‘adhisallikhatevāyaṁ samaṇo’ti. Tassa me, bhante, bhagavā accayaṁ accayato paṭiggaṇhātu, āyatiṁ saṁvarāyā”ti.
“Taggha taṁ, kassapa, accayo accagamā yathābālaṁ yathāmūḷhaṁ yathāakusalaṁ, yassa te mayi sikkhāpadapaṭisaṁyuttāya dhammiyā kathāya bhikkhū sandassente samādapente samuttejente sampahaṁsente ahudeva akkhanti ahu appaccayo: ‘adhisallikhatevāyaṁ samaṇo’ti. Yato ca kho tvaṁ, kassapa, accayaṁ accayato disvā yathādhammaṁ paṭikarosi, taṁ te mayaṁ paṭiggaṇhāma. Vuddhihesā, kassapa, ariyassa vinaye yo accayaṁ accayato disvā yathādhammaṁ paṭikaroti, āyatiṁ saṁvaraṁ āpajjati.
Thero cepi, kassapa, bhikkhu hoti na sikkhākāmo na sikkhāsamādānassa vaṇṇavādī, ye caññe bhikkhū na sikkhākāmā te ca na sikkhāya samādapeti, ye caññe bhikkhū sikkhākāmā tesañca na vaṇṇaṁ bhaṇati bhūtaṁ tacchaṁ kālena, evarūpassāhaṁ, kassapa, therassa bhikkhuno na vaṇṇaṁ bhaṇāmi. Taṁ kissa hetu? Satthā hissa vaṇṇaṁ bhaṇatīti aññe naṁ bhikkhū bhajeyyuṁ, ye naṁ bhajeyyuṁ tyāssa diṭṭhānugatiṁ āpajjeyyuṁ, yyāssa diṭṭhānugatiṁ āpajjeyyuṁ tesaṁ taṁ assa dīgharattaṁ ahitāya dukkhāyāti. Tasmāhaṁ, kassapa, evarūpassa therassa bhikkhuno na vaṇṇaṁ bhaṇāmi.
Majjhimo cepi, kassapa, bhikkhu hoti …pe…
navo cepi, kassapa, bhikkhu hoti na sikkhākāmo na sikkhāsamādānassa vaṇṇavādī, ye caññe bhikkhū na sikkhākāmā te ca na sikkhāya samādapeti, ye caññe bhikkhū sikkhākāmā tesañca na vaṇṇaṁ bhaṇati bhūtaṁ tacchaṁ kālena, evarūpassāhaṁ, kassapa, navassa bhikkhuno na vaṇṇaṁ bhaṇāmi. Taṁ kissa hetu? Satthā hissa vaṇṇaṁ bhaṇatīti aññe naṁ bhikkhū bhajeyyuṁ, ye naṁ bhajeyyuṁ tyāssa diṭṭhānugatiṁ āpajjeyyuṁ, yyāssa diṭṭhānugatiṁ āpajjeyyuṁ tesaṁ taṁ assa dīgharattaṁ ahitāya dukkhāyāti. Tasmāhaṁ, kassapa, evarūpassa navassa bhikkhuno na vaṇṇaṁ bhaṇāmi.
Thero cepi, kassapa, bhikkhu hoti sikkhākāmo sikkhāsamādānassa vaṇṇavādī, ye caññe bhikkhū na sikkhākāmā te ca sikkhāya samādapeti, ye caññe bhikkhū sikkhākāmā tesañca vaṇṇaṁ bhaṇati bhūtaṁ tacchaṁ kālena, evarūpassāhaṁ, kassapa, therassa bhikkhuno vaṇṇaṁ bhaṇāmi. Taṁ kissa hetu? Satthā hissa vaṇṇaṁ bhaṇatīti aññe naṁ bhikkhū bhajeyyuṁ, ye naṁ bhajeyyuṁ tyāssa diṭṭhānugatiṁ āpajjeyyuṁ, yyāssa diṭṭhānugatiṁ āpajjeyyuṁ tesaṁ taṁ assa dīgharattaṁ hitāya sukhāyāti. Tasmāhaṁ, kassapa, evarūpassa therassa bhikkhuno vaṇṇaṁ bhaṇāmi.
Majjhimo cepi, kassapa, bhikkhu hoti sikkhākāmo …pe…
navo cepi, kassapa, bhikkhu hoti sikkhākāmo sikkhāsamādānassa vaṇṇavādī, ye caññe bhikkhū na sikkhākāmā te ca sikkhāya samādapeti, ye caññe bhikkhū sikkhākāmā tesañca vaṇṇaṁ bhaṇati bhūtaṁ tacchaṁ kālena, evarūpassāhaṁ, kassapa, navassa bhikkhuno vaṇṇaṁ bhaṇāmi. Taṁ kissa hetu? Satthā hissa vaṇṇaṁ bhaṇatīti aññe naṁ bhikkhū bhajeyyuṁ, ye naṁ bhajeyyuṁ tyāssa diṭṭhānugatiṁ āpajjeyyuṁ, yyāssa diṭṭhānugatiṁ āpajjeyyuṁ tesaṁ taṁ assa dīgharattaṁ hitāya sukhāyāti. Tasmāhaṁ, kassapa, evarūpassa navassa bhikkhuno vaṇṇaṁ bhaṇāmī”ti.
Ekādasamaṁ.
Samaṇavaggo catuttho.
Samaṇo gadrabho khettaṁ, vajjiputto ca sekkhakaṁ; Tayo ca sikkhanā vuttā,