AN6.54
5. Das Kapitel mit Dhammika
5. Dhammikavagga
Mit Dhammika
Einmal hielt sich der Buddha bei Rājagaha auf der Geierkuppe auf.
Damals war der Ehrwürdige Dhammika in allen sieben Klöstern seines Heimatlandes ansässig. Dort beschimpfte er die Mönche, die von außerhalb kamen; er beleidigte sie, fügte ihnen Leid zu, griff sie an und bedrängte sie. Die Mönche, die von außerhalb kamen und so behandelt wurden, blieben nicht. Sie gingen weg und mieden das Kloster.
Da dachten die einheimischen Laienschüler: „Wir haben den Saṅgha der Mönche und Nonnen mit Roben, Almosen, Unterkunft sowie Arznei und Krankenversorgung versorgt. Doch die Mönche, die von außerhalb kommen, bleiben nicht. Sie gehen weg und meiden das Kloster. Was ist der Grund, was ist die Ursache dafür?“
Dann dachten die einheimischen Laienschüler: „Dieser Ehrwürdige Dhammika beschimpft die Mönche, die von außerhalb kommen; er beleidigt sie, fügt ihnen Leid zu, greift sie an und bedrängt sie. Die Mönche, die von außerhalb kommen und so behandelt werden, bleiben nicht. Sie gehen weg und meiden das Kloster. Warum vertreiben wir nicht den Ehrwürdigen Dhammika?“
Darauf gingen die einheimischen Laienschüler zum Ehrwürdigen Dhammika und sagten zu ihm: „Herr, bitte verlasse dieses Kloster. Du bist hier lange genug gewesen.“
Da verließ der Ehrwürdige Dhammika dieses Kloster und ging zu einem anderen. Dort beschimpfte er die Mönche, die von außerhalb kamen; er beleidigte sie, fügte ihnen Leid zu, griff sie an und bedrängte sie. Die Mönche, die von außerhalb kamen und so behandelt wurden, blieben nicht. Sie gingen weg und mieden das Kloster.
Da dachten die einheimischen Laienschüler: … „Warum vertreiben wir nicht den Ehrwürdigen Dhammika?“
Sie sagten zum Ehrwürdigen Dhammika: „Herr, bitte verlasse dieses Kloster. Du bist hier lange genug gewesen.“
Da verließ der Ehrwürdige Dhammika dieses Kloster und ging zu einem anderen. Dort beschimpfte er die Mönche, die von außerhalb kamen; er beleidigte sie, fügte ihnen Leid zu, griff sie an und bedrängte sie. Die Mönche, die von außerhalb kamen und so behandelt wurden, blieben nicht. Sie gingen weg und mieden das Kloster.
Da dachten die einheimischen Laienschüler: „Warum vertreiben wir nicht den Ehrwürdigen Dhammika aus allen sieben Klöstern in unserem Heimatland?“
Darauf gingen die einheimischen Laienschüler zum Ehrwürdigen Dhammika und sagten zu ihm: „Herr, bitte verlasse alle sieben Klöster in unserem Heimatland.“
Da dachte der Ehrwürdige Dhammika: „Ich wurde von den einheimischen Laienschülern aus allen sieben Klöstern in meinem Heimatland vertrieben. Wo soll ich jetzt hingehen?“ Er dachte: „Warum gehe ich nicht zum Buddha?“
Und der Ehrwürdige Dhammika nahm Schale und Robe und brach nach Rājagaha auf. Schließlich erreichte er Rājagaha und die Geierkuppe. Er ging zum Buddha, verbeugte sich und setzte sich zur Seite hin. Der Buddha sagte zu ihm: „Nun, Brahmane Dhammika, wo kommst du her?“
„Herr, ich wurde von den einheimischen Laienschülern aus allen sieben Klöstern in meinem Heimatland vertrieben.“
„Genug, Brahmane Dhammika, was soll dir das? Jetzt, wo du von all diesen Orten vertrieben wurdest, bist du zu mir gekommen.
Es waren einmal ein paar seefahrende Händler, die setzten ihre Segel, um aufs offene Meer zu fahren, und nahmen einen Küstenspäher-Vogel mit. Als ihr Schiff außer Sichtweite der Küste war, ließen sie den Vogel frei. Er flog geradewegs nach Osten, nach Westen, nach Norden, nach Süden, nach oben und in die Zwischenräume. Wenn er in einer Richtung Land sah, flog er hin und blieb dort. Aber wenn er in keiner Richtung Land sah, kehrte er zum Schiff zurück. Ebenso bist du jetzt, wo du von all diesen Orten vertrieben wurdest, zu mir gekommen.
Es war einmal ein König Koravya, der hatte einen königlichen Banyanbaum mit fünf Stämmen, der den Namen Standfest trug. Der spendete kühlen Schatten und war dem Geist gefällig. Seine Krone erstreckte sich zwölf Meilen weit, und das Netz seiner Wurzeln reichte fünf Meilen weit. Seine Früchte waren so groß wie ein Reistopf, und sie waren so süß wie reiner wilder Honig. Der König und sein Harem aßen von einem Stamm, das Heer von einem anderen, die Menschen aus Stadt und Land von einem anderen, Asketen und Brahmanen von einem anderen und Tiere und Vögel wieder von einem anderen. Niemand bewachte die Früchte, doch niemand beschädigte die Früchte eines anderen.
Dann aß sich da ein gewisser Mensch an den Früchten ordentlich satt, brach einen Ast ab und ging damit weg. Da dachte die Gottheit, die in dem königlichen Banyanbaum hauste: ‚Ach, wie unglaublich! Wie erstaunlich! Wie böse ist dieser Mensch, dass er sich an den Früchten ordentlich satt isst, einen Ast abbricht und damit weggeht! Warum sorge ich nicht dafür, dass der königliche Banyanbaum in Zukunft keine Früchte mehr trägt?‘ Und der königliche Banyanbaum trug keine Früchte mehr.
Da ging der König Koravya zu Sakka dem Götterfürsten und meldete ihm: ‚Bitte Kamerad, du sollst wissen, dass der königliche Banyanbaum mit Namen Standfest keine Früchte trägt.‘ Darauf setzte Sakka seine übersinnliche Kraft ein und veranlasste, dass ein gewaltiger Sturm losbrach. Der warf den königlichen Banyanbaum um und entwurzelte ihn. Die Gottheit, die in dem Baum hauste, stand daneben, elend und traurig, weinend, mit tränenüberströmtem Gesicht.
Da ging Sakka zu der Gottheit und sagte: ‚Gott, warum stehst du auf der Seite, elend und traurig, weinend, mit tränenüberströmtem Gesicht?‘
‚Weil, Kamerad, ein gewaltiger Sturm losbrach, der mein Zuhause umgeworfen und entwurzelt hat.‘
‚Nun, hast du denn zu deiner Baumpflicht gestanden, als der Sturm losbrach?‘
‚Aber Kamerad, wie steht ein Baum zu seiner Pflicht?‘
‚Es ist, wenn die, die Wurzeln, Rinde, Blätter, Blüten oder Früchte von dem Baum brauchen, diese nehmen. Doch die Gottheit ist deswegen nicht verstimmt oder aufgebracht. So steht ein Baum zu seiner Pflicht.‘
‚Ich habe nicht zu meiner Baumpflicht gestanden, als der Sturm losbrach und mein Zuhause umwarf und entwurzelte.‘
‚Gott, wenn du zu deiner Baumpflicht stehst, kann dein Zuhause wieder so werden, wie es war.‘
‚Ich will zu meiner Baumpflicht stehen! Mein Zuhause soll wieder so werden, wie es war!‘
Und Sakka setzte seine übersinnliche Kraft ein und veranlasste, dass ein gewaltiger Sturm losbrach. Der richtete diesen gewaltigen Banyanbaum wieder auf, und die Wurzelrinde war vollständig heil.
Ebenso, Brahmane Dhammika: Hast du zu deiner Asketenpflicht gestanden, als die einheimischen Laienschüler dich aus allen sieben Klöstern in deinem Heimatland vertrieben haben?“
„Aber Herr, wie steht man zu seiner Asketenpflicht?“
„Wenn jemand einen Asketen beschimpft, belästigt oder mit ihm streitet, beschimpft er den anderen nicht wieder, belästigt ihn nicht und streitet nicht mit ihm. So steht ein Asket zu seiner Asketenpflicht.“
„Ich habe nicht zu meiner Asketenpflicht gestanden, als die einheimischen Laienschüler mich aus allen sieben Klöstern in meinem Heimatland vertrieben haben.“
„Es war einmal ein Lehrer mit Namen Sunetta. Der war ein Religionsstifter und war frei von Begierde nach Sinnenfreuden. Er hatte viele hundert Schüler. Er lehrte sie den Weg zur Wiedergeburt in der Gemeinschaft mit Brahmā. Die, die keine Zuversicht zu Sunetta hatten, wurden, als ihr Körper auseinanderbrach, nach dem Tod, an einem verlorenen Ort wiedergeboren, einem schlechten Ort, in der Unterwelt, der Hölle. Die, die voller Zuversicht zu Sunetta waren, wurden, als ihr Körper auseinanderbrach, nach dem Tod, an einem guten Ort wiedergeboren, in einer himmlischen Welt.
Es war einmal ein Lehrer mit Namen Mūgapakkha … ein Lehrer mit Namen Aranemi … ein Lehrer mit Namen Kuddālaka … ein Lehrer mit Namen Hatthipāla … und ein Lehrer mit Namen Jotipāla. Der war ein Religionsstifter und war frei von Begierde nach Sinnenfreuden. Er hatte viele hundert Schüler. Er lehrte sie den Weg zur Wiedergeburt in der Gemeinschaft mit Brahmā. Die, die keine Zuversicht zu Jotipāla hatten, wurden, als ihr Körper auseinanderbrach, nach dem Tod, an einem verlorenen Ort wiedergeboren, einem schlechten Ort, in der Unterwelt, der Hölle. Die, die voller Zuversicht zu Jotipāla waren, wurden, als ihr Körper auseinanderbrach, nach dem Tod, an einem guten Ort wiedergeboren, in einer himmlischen Welt.
Was meinst du, Brahmane Dhammika? Wenn jemand diese sechs Lehrer mit ihren Hunderten von Anhängern mit gehässigem Geist beschimpft und beleidigt, würde der nicht von viel Verderbnis überfließen?“
„Ja, Herr.“
„Er würde wahrhaftig von viel Verderbnis überfließen, Brahmane Dhammika. Aber jemand, der eine einzige Person, die die Ansicht vervollkommnet hat, mit gehässigem Geist beschimpft und beleidigt, fließt noch von viel mehr Verderbnis über. Warum ist das so? Brahmane Dhammika, ich sage, kein Schaden, der unter Außenstehenden angerichtet wird, lässt sich mit dem vergleichen, was man seinen eigenen geistlichen Gefährten antut. Daher sollt ihr euch so schulen: ‚Wir wollen gegenüber denen, die wir uns als geistliche Gefährten wünschen, keinen gehässigen Geist hegen.‘ So sollt ihr euch schulen.
Sunetta und Mūgapakkha und der Brahmane Aranemi, der Vedenstudent Hatthipāla und Kuddālaka waren Lehrer,
und Jotipāla Govinda war Priester für sieben Könige. Diese sechs berühmten Lehrer, die Mildherzigen von früher,
waren von Aasgeruch frei, voller Mitgefühl und über die Fessel der Sinnlichkeit hinausgelangt. Von sinnlicher Begierde abgelöst, wurden sie in der Brahmāwelt wiedergeboren.
Viele hundert ihrer Schüler waren ebenfalls von Aasgeruch frei, voller Mitgefühl und über die Fessel der Sinnlichkeit hinausgelangt. Von sinnlicher Begierde abgelöst, wurden sie in der Brahmāwelt wiedergeboren.
Ein Mensch, der in gehässiger Absicht die außenstehenden Seher beschimpft, die frei von Begierde sind, im Samādhi versunken, ein solcher Mensch fließt über von viel Verderbnis.
Doch ein Mensch, der einen einzigen in der Ansicht Vervollkommneten, einen Mönch, Schüler des Buddha, in gehässiger Absicht beschimpft, dieser Mensch fließt von noch mehr Verderbnis über.
Einen heiligen Menschen, der die Grundlagen für Ansichten aufgegeben hat, sollst du nicht angreifen. Diese Person nennt man die Siebte im edlen Saṅgha.
Sie ist nicht frei von Begierde nach Sinnenfreuden, und ihre Fähigkeiten sind noch nicht gereift: Vertrauen, Achtsamkeit und Energie, Sammlung und Klarsicht.
Wenn du solch einen Mönch angreifst, verletzt du zuerst dich selbst. Wenn du dich selbst verletzt hast, verletzt du den anderen.
Aber wenn du dich selbst schützt, ist auch der andere geschützt. Daher sollst du dich selbst schützen. Ein kluger Mensch ist stets unverletzt.“
About Dhammika
At one time the Buddha was staying near Rājagaha, on the Vulture’s Peak Mountain.
Now at that time Venerable Dhammika was a resident in all seven monasteries of his native land. There he abused visiting mendicants; he insulted, harmed, attacked, and harassed them. The visiting mendicants who were treated in this way did not stay. They left, abandoning the monastery.
Then the local lay followers thought to themselves, “We have supplied the mendicant Saṅgha with robes, almsfood, lodgings, and medicines and supplies for the sick. But the visiting mendicants don’t stay. They leave, abandoning the monastery. What is the cause, what is the reason for this?”
Then the local lay followers thought to themselves, “This Venerable Dhammika abuses visiting mendicants; he insults, harms, attacks, and harasses them. The visiting mendicants who were treated in this way do not stay. They leave, abandoning the monastery. Why don’t we banish Venerable Dhammika?”
Then the local lay followers went up to Venerable Dhammika and said to him, “Sir, please leave this monastery. You’ve stayed here long enough.”
Then Venerable Dhammika left and went to another monastery. There he abused visiting mendicants; he insulted, harmed, attacked, and harassed them. The visiting mendicants who were treated in this way did not stay. They left, abandoning the monastery.
Then the local lay followers thought to themselves: …
They said to Venerable Dhammika, “Sir, please leave this monastery. You’ve stayed here long enough.”
Then Venerable Dhammika left and went to another monastery. There he abused visiting mendicants; he insulted, harmed, attacked, and harassed them. The visiting mendicants who were treated in this way did not stay. They left, abandoning the monastery.
Then the local lay followers thought to themselves, “Why don’t we banish Venerable Dhammika from all seven monasteries in our native land?”
Then the local lay followers went up to Venerable Dhammika and said to him, “Sir, please leave all seven monasteries in our native land.”
Then Venerable Dhammika thought, “I’ve been banished by the local lay followers from all seven monasteries in my native land. Where am I to go now?” He thought, “Why don’t I go to see the Buddha?”
Then Venerable Dhammika took his bowl and robe and set out for Rājagaha. Eventually he came to Rājagaha and the Vulture’s Peak. He went up to the Buddha, bowed, and sat down to one side. The Buddha said to him, “So, Brahmin Dhammika, where have you come from?”
“Sir, I’ve been banished by the local lay followers from all seven monasteries in my native land.”
“Enough, Brahmin Dhammika, what’s that to you? Now that you’ve been banished from all of those places, you have come to me.
Once upon a time, some sea-merchants set sail for the ocean deeps, taking with them a land-spotting bird. When their ship was out of sight of land, they released the bird. It flew right away to the east, the west, the north, the south, upwards, and in-between. If it saw land on any side, it went there and stayed. But if it saw no land on any side it returned to the ship. In the same way, now that you’ve been banished from all of those places, you have come to me.
Once upon a time, King Koravya had a royal banyan tree with five trunks called ‘Well Planted’. It was shady and lovely. Its canopy spread over twelve leagues, while the network of roots spread for five leagues. Its fruits were as large as a rice pot. And they were as sweet as pure wild honey. The king and harem made use of one trunk, the troops another, the people of town and country another, ascetics and brahmins another, and beasts and birds another. No-one guarded the fruit, yet no-one damaged another’s fruits.
Then a certain person ate as much as he liked of the fruit, then broke off a branch and left. Then the deity haunting the royal banyan tree thought, ‘Oh lord, how incredible, how amazing! How wicked this person is, to eat as much as they like, then break off a branch and leave! Why don’t I make sure that the royal banyan tree gives no fruit in future?’ Then the royal banyan tree gave no more fruit.
Then King Koravya went up to Sakka, lord of gods, and said to him, ‘Please good fellow, you should know that the royal banyan tree called Well Planted gives no fruit.’ Then Sakka used his psychic powers to will that a violent storm come. And it felled and uprooted the royal banyan tree. Then the deity haunting the tree stood to one side, miserable and sad, weeping, with a tearful face.
Then Sakka went up to that deity, and said, ‘Why, god, are you standing to one side, miserable and sad, weeping, with a tearful face?’
‘Because, my good fellow, a violent storm came and felled and uprooted my home.’
‘Well, did you stand by your tree’s duty when the storm came?’
‘But my good fellow, how does a tree stand by its duty?’
‘It’s when those who need the tree’s roots, bark, leaves, flowers, or fruit take what they need. Yet the deity is not displeased or upset because of this. This is how a tree stands by its duty.’
‘I was not standing by a tree’s duty when the storm came and felled and uprooted my home.’
‘God, if you were to stand by a tree’s duty, your home may be as it was before.’
‘I will stand by a tree’s duty! May my home be as it was before!’
Then Sakka used his psychic power to will that a violent storm come. And it raised up that mighty banyan tree and the bark of the roots was healed.
In the same way, Brahmin Dhammika, were you standing by an ascetic’s duty when the local lay followers banished you from all seven of the monasteries in your native land?”
“But sir, how do I stand by an ascetic’s duty?”
“When someone abuses, annoys, or argues with an ascetic, the ascetic doesn’t abuse, annoy, or argue back at them. That’s how an ascetic stands by an ascetic’s duty.”
“I was not standing by an ascetic’s duty when the local lay followers banished me from all seven of the monasteries in my native land.”
“Once upon a time, there was a teacher named Sunetta. He was a religious founder and was free of desire for sensual pleasures. He had many hundreds of disciples. He taught them the path to rebirth in the company of Divinity. Those lacking confidence in Sunetta were—when their body broke up, after death—reborn in a place of loss, a bad place, the underworld, hell. Those full of confidence in Sunetta were—when their body broke up, after death—reborn in a good place, a heavenly realm.
Once upon a time there was a teacher named Mūgapakkha … Aranemi … Kuddālaka … Hatthipāla … Jotipāla. He was a religious founder and was free of desire for sensual pleasures. He had many hundreds of disciples. He taught them the way to rebirth in the company of Divinity. Those lacking confidence in Jotipāla were—when their body broke up, after death—reborn in a place of loss, a bad place, the underworld, hell. Those full of confidence in Jotipāla were—when their body broke up, after death—reborn in a good place, a heavenly realm.
What do you think, Brahmin Dhammika? If someone with malicious intent were to abuse and insult these six teachers with their hundreds of followers, would they not brim with much wickedness?”
“Yes, sir.”
“They would indeed. But someone who abuses and insults a single individual accomplished in view with malicious intent brims even more with wickedness. Why is that? Brahmin Dhammika, I say that any injury done by those outside of the Buddhist community does not compare with what is done to one’s own spiritual companions. So you should train like this: ‘We will have no malicious intent for those who we want to have as our spiritual companions.’ That is how you should train.
Sunetta and Mūgapakkha, and Aranemi the brahmin, Hatthipāla the student, and Kuddālaka were Teachers.
And Jotipāla Govinda was priest for seven kings. These six famous teachers, harmless ones of the past,
were free of putrefaction, compassionate, gone beyond the fetter of sensuality. Detached from sensual desire, they were reborn in the realm of divinity.
Many hundreds of their disciples were also free of putrefaction-stench, compassionate, gone beyond the fetter of sensuality. Detached from sensual desire, they were reborn in the realm of divinity.
One who insults with malicious intent these non-Buddhist seers, free of desire, immersed in samādhi; such a man brims with much wickedness.
But one who insults with malicious intent a single individual accomplished in view, a mendicant disciple of the Buddha; that man brims even more with wickedness.
You shouldn’t attack a holy person, who has given up the grounds for views. This individual is called the seventh of the noble Saṅgha.
They’re not free of desire for sensual pleasures, and their faculties are still immature: faith, mindfulness, and energy, serenity and discernment.
If you attack such a mendicant, you first hurt yourself. Having hurt yourself, you harm the other.
But if you protect yourself, the other is also protected. So you should protect yourself. An astute person is always uninjured.”
Dhammikasutta
Ekaṁ samayaṁ bhagavā rājagahe viharati gijjhakūṭe pabbate.
Tena kho pana samayena āyasmā dhammiko jātibhūmiyaṁ āvāsiko hoti sabbaso jātibhūmiyaṁ sattasu āvāsesu. Tatra sudaṁ āyasmā dhammiko āgantuke bhikkhū akkosati paribhāsati vihiṁsati vitudati roseti vācāya. Te ca āgantukā bhikkhū āyasmatā dhammikena akkosiyamānā paribhāsiyamānā vihesiyamānā vitudiyamānā rosiyamānā vācāya pakkamanti, na saṇṭhanti, riñcanti āvāsaṁ.
Atha kho jātibhūmakānaṁ upāsakānaṁ etadahosi: “mayaṁ kho bhikkhusaṅghaṁ paccupaṭṭhitā cīvarapiṇḍapātasenāsanagilānappaccayabhesajjaparikkhārena. Atha ca pana āgantukā bhikkhū pakkamanti, na saṇṭhanti, riñcanti āvāsaṁ. Ko nu kho hetu ko paccayo yena āgantukā bhikkhū pakkamanti, na saṇṭhanti, riñcanti āvāsan”ti?
Atha kho jātibhūmakānaṁ upāsakānaṁ etadahosi: “ayaṁ kho āyasmā dhammiko āgantuke bhikkhū akkosati paribhāsati vihiṁsati vitudati roseti vācāya. Te ca āgantukā bhikkhū āyasmatā dhammikena akkosiyamānā paribhāsiyamānā vihesiyamānā vitudiyamānā rosiyamānā vācāya pakkamanti, na saṇṭhanti, riñcanti āvāsaṁ. Yannūna mayaṁ āyasmantaṁ dhammikaṁ pabbājeyyāmā”ti.
Atha kho jātibhūmakā upāsakā yena āyasmā dhammiko tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ dhammikaṁ etadavocuṁ: “pakkamatu, bhante, āyasmā dhammiko imamhā āvāsā; alaṁ te idha vāsenā”ti.
Atha kho āyasmā dhammiko tamhā āvāsā aññaṁ āvāsaṁ agamāsi. Tatrapi sudaṁ āyasmā dhammiko āgantuke bhikkhū akkosati paribhāsati vihiṁsati vitudati roseti vācāya. Te ca āgantukā bhikkhū āyasmatā dhammikena akkosiyamānā paribhāsiyamānā vihesiyamānā vitudiyamānā rosiyamānā vācāya pakkamanti, na saṇṭhanti, riñcanti āvāsaṁ.
Atha kho jātibhūmakānaṁ upāsakānaṁ etadahosi: Yannūna mayaṁ āyasmantaṁ dhammikaṁ pabbājeyyāmā”ti.
Atha kho jātibhūmakā upāsakā yenāyasmā dhammiko tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ dhammikaṁ etadavocuṁ: “pakkamatu, bhante, āyasmā dhammiko imamhāpi āvāsā; alaṁ te idha vāsenā”ti.
Atha kho āyasmā dhammiko tamhāpi āvāsā aññaṁ āvāsaṁ agamāsi. Tatrapi sudaṁ āyasmā dhammiko āgantuke bhikkhū akkosati paribhāsati vihiṁsati vitudati roseti vācāya. Te ca āgantukā bhikkhū āyasmatā dhammikena akkosiyamānā paribhāsiyamānā vihesiyamānā vitudiyamānā rosiyamānā vācāya pakkamanti, na saṇṭhanti, riñcanti āvāsaṁ.
Atha kho jātibhūmakānaṁ upāsakānaṁ etadahosi: Yannūna mayaṁ āyasmantaṁ dhammikaṁ pabbājeyyāma sabbaso jātibhūmiyaṁ sattahi āvāsehī”ti.
Atha kho jātibhūmakā upāsakā yenāyasmā dhammiko tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ dhammikaṁ etadavocuṁ: “pakkamatu, bhante, āyasmā dhammiko sabbaso jātibhūmiyaṁ sattahi āvāsehī”ti.
Atha kho āyasmato dhammikassa etadahosi: “pabbājito khomhi jātibhūmakehi upāsakehi sabbaso jātibhūmiyaṁ sattahi āvāsehi. Kahaṁ nu kho dāni gacchāmī”ti? Atha kho āyasmato dhammikassa etadahosi: “yannūnāhaṁ yena bhagavā tenupasaṅkameyyan”ti.
Atha kho āyasmā dhammiko pattacīvaramādāya yena rājagahaṁ tena pakkāmi. Anupubbena yena rājagahaṁ gijjhakūṭo pabbato yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinnaṁ kho āyasmantaṁ dhammikaṁ bhagavā etadavoca: “handa kuto nu tvaṁ, brāhmaṇa dhammika, āgacchasī”ti?
“Pabbājito ahaṁ, bhante, jātibhūmakehi upāsakehi sabbaso jātibhūmiyaṁ sattahi āvāsehī”ti.
“Alaṁ, brāhmaṇa dhammika, kiṁ te iminā, yaṁ taṁ tato tato pabbājenti, so tvaṁ tato tato pabbājito mameva santike āgacchasi.
Bhūtapubbaṁ, brāhmaṇa dhammika, sāmuddikā vāṇijā tīradassiṁ sakuṇaṁ gahetvā nāvāya samuddaṁ ajjhogāhanti. Te atīradakkhiṇiyā nāvāya tīradassiṁ sakuṇaṁ muñcanti. So gacchateva puratthimaṁ disaṁ, gacchati pacchimaṁ disaṁ, gacchati uttaraṁ disaṁ, gacchati dakkhiṇaṁ disaṁ, gacchati uddhaṁ, gacchati anudisaṁ. Sace so samantā tīraṁ passati, tathāgatakova hoti. Sace pana so samantā tīraṁ na passati tameva nāvaṁ paccāgacchati. Evamevaṁ kho, brāhmaṇa dhammika, yaṁ taṁ tato tato pabbājenti so tvaṁ tato tato pabbājito mameva santike āgacchasi.
Bhūtapubbaṁ, brāhmaṇa dhammika, rañño korabyassa suppatiṭṭho nāma nigrodharājā ahosi pañcasākho sītacchāyo manoramo. Suppatiṭṭhassa kho pana, brāhmaṇa dhammika, nigrodharājassa dvādasayojanāni abhiniveso ahosi, pañca yojanāni mūlasantānakānaṁ. Suppatiṭṭhassa kho pana, brāhmaṇa dhammika, nigrodharājassa tāva mahantāni phalāni ahesuṁ; seyyathāpi nāma āḷhakathālikā. Evamassa sādūni phalāni ahesuṁ; seyyathāpi nāma khuddaṁ madhuṁ anelakaṁ. Suppatiṭṭhassa kho pana, brāhmaṇa dhammika, nigrodharājassa ekaṁ khandhaṁ rājā paribhuñjati saddhiṁ itthāgārena, ekaṁ khandhaṁ balakāyo paribhuñjati, ekaṁ khandhaṁ negamajānapadā paribhuñjanti, ekaṁ khandhaṁ samaṇabrāhmaṇā paribhuñjanti, ekaṁ khandhaṁ migā paribhuñjanti. Suppatiṭṭhassa kho pana, brāhmaṇa dhammika, nigrodharājassa na koci phalāni rakkhati, na ca sudaṁ aññamaññassa phalāni hiṁsanti.
Atha kho, brāhmaṇa dhammika, aññataro puriso suppatiṭṭhassa nigrodharājassa yāvadatthaṁ phalāni bhakkhitvā sākhaṁ bhañjitvā pakkāmi. Atha kho, brāhmaṇa dhammika, suppatiṭṭhe nigrodharāje adhivatthāya devatāya etadahosi: ‘acchariyaṁ vata bho, abbhutaṁ vata bho. Yāva pāpo manusso, yatra hi nāma suppatiṭṭhassa nigrodharājassa yāvadatthaṁ phalāni bhakkhitvā sākhaṁ bhañjitvā pakkamissati, yannūna suppatiṭṭho nigrodharājā āyatiṁ phalaṁ na dadeyyā’ti. Atha kho, brāhmaṇa dhammika, suppatiṭṭho nigrodharājā āyatiṁ phalaṁ na adāsi.
Atha kho, brāhmaṇa dhammika, rājā korabyo yena sakko devānamindo tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā sakkaṁ devānamindaṁ etadavoca: ‘yagghe, mārisa, jāneyyāsi suppatiṭṭho nigrodharājā phalaṁ na detī’ti. Atha kho, brāhmaṇa dhammika, sakko devānamindo tathārūpaṁ iddhābhisaṅkhāraṁ abhisaṅkhāsi, yathā bhusā vātavuṭṭhi āgantvā suppatiṭṭhaṁ nigrodharājaṁ pavattesi ummūlamakāsi. Atha kho, brāhmaṇa dhammika, suppatiṭṭhe nigrodharāje adhivatthā devatā dukkhī dummanā assumukhī rudamānā ekamantaṁ aṭṭhāsi.
Atha kho, brāhmaṇa dhammika, sakko devānamindo yena suppatiṭṭhe nigrodharāje adhivatthā devatā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā suppatiṭṭhe nigrodharāje adhivatthaṁ devataṁ etadavoca: ‘kiṁ nu tvaṁ, devate, dukkhī dummanā assumukhī rudamānā ekamantaṁ ṭhitā’ti?
‘Tathā hi pana me, mārisa, bhusā vātavuṭṭhi āgantvā bhavanaṁ pavattesi ummūlamakāsī’ti.
‘Api nu tvaṁ, devate, rukkhadhamme ṭhitāya bhusā vātavuṭṭhi āgantvā bhavanaṁ pavattesi ummūlamakāsī’ti?
‘Kathaṁ pana, mārisa, rukkho rukkhadhamme ṭhito hotī’ti?
‘Idha, devate, rukkhassa mūlaṁ mūlatthikā haranti, tacaṁ tacatthikā haranti, pattaṁ pattatthikā haranti, pupphaṁ pupphatthikā haranti, phalaṁ phalatthikā haranti. Na ca tena devatāya anattamanatā vā anabhinandi vā karaṇīyā. Evaṁ kho, devate, rukkho rukkhadhamme ṭhito hotī’ti.
‘Aṭṭhitāyeva kho me, mārisa, rukkhadhamme bhusā vātavuṭṭhi āgantvā bhavanaṁ pavattesi ummūlamakāsī’ti.
‘Sace kho tvaṁ, devate, rukkhadhamme tiṭṭheyyāsi, siyā te bhavanaṁ yathāpure’ti.
‘Ṭhassāmahaṁ, mārisa, rukkhadhamme, hotu me bhavanaṁ yathāpure’ti.
Atha kho, brāhmaṇa dhammika, sakko devānamindo tathārūpaṁ iddhābhisaṅkhāraṁ abhisaṅkhāsi, yathā bhusā vātavuṭṭhi āgantvā suppatiṭṭhaṁ nigrodharājaṁ ussāpesi, sacchavīni mūlāni ahesuṁ.
Evamevaṁ kho, brāhmaṇa dhammika, api nu taṁ samaṇadhamme ṭhitaṁ jātibhūmakā upāsakā pabbājesuṁ sabbaso jātibhūmiyaṁ sattahi āvāsehī”ti?
“Kathaṁ pana, bhante, samaṇo samaṇadhamme ṭhito hotī”ti?
“Idha, brāhmaṇa dhammika, samaṇo akkosantaṁ na paccakkosati, rosantaṁ na paṭirosati, bhaṇḍantaṁ na paṭibhaṇḍati. Evaṁ kho, brāhmaṇa dhammika, samaṇo samaṇadhamme ṭhito hotī”ti.
“Aṭṭhitaṁyeva maṁ, bhante, samaṇadhamme jātibhūmakā upāsakā pabbājesuṁ sabbaso jātibhūmiyaṁ sattahi āvāsehī”ti.
“Bhūtapubbaṁ, brāhmaṇa dhammika, sunetto nāma satthā ahosi titthakaro kāmesu vītarāgo. Sunettassa kho pana, brāhmaṇa dhammika, satthuno anekāni sāvakasatāni ahesuṁ. Sunetto satthā sāvakānaṁ brahmalokasahabyatāya dhammaṁ desesi. Ye kho pana, brāhmaṇa dhammika, sunettassa satthuno brahmalokasahabyatāya dhammaṁ desentassa cittāni na pasādesuṁ te kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjiṁsu. Ye kho pana, brāhmaṇa dhammika, sunettassa satthuno brahmalokasahabyatāya dhammaṁ desentassa cittāni pasādesuṁ te kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjiṁsu.
Bhūtapubbaṁ, brāhmaṇa dhammika, mūgapakkho nāma satthā ahosi …pe… Aranemi nāma satthā ahosi … … Kuddālako nāma satthā ahosi … … Hatthipālo nāma satthā ahosi … … Jotipālo nāma satthā ahosi titthakaro kāmesu vītarāgo. Jotipālassa kho pana, brāhmaṇa dhammika, satthuno anekāni sāvakasatāni ahesuṁ. Jotipālo satthā sāvakānaṁ brahmalokasahabyatāya dhammaṁ desesi. Ye kho pana, brāhmaṇa dhammika, jotipālassa satthuno brahmalokasahabyatāya dhammaṁ desentassa cittāni na pasādesuṁ te kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjiṁsu. Ye kho pana, brāhmaṇa dhammika, jotipālassa satthuno brahmalokasahabyatāya dhammaṁ desentassa cittāni pasādesuṁ te kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjiṁsu.
Taṁ kiṁ maññasi, brāhmaṇa dhammika, yo ime cha satthāre titthakare kāmesu vītarāge, anekasataparivāre sasāvakasaṅghe paduṭṭhacitto akkoseyya paribhāseyya, bahuṁ so apuññaṁ pasaveyyā”ti?
“Evaṁ, bhante”.
“Yo kho, brāhmaṇa dhammika, ime cha satthāre titthakare kāmesu vītarāge anekasataparivāre sasāvakasaṅghe paduṭṭhacitto akkoseyya paribhāseyya, bahuṁ so apuññaṁ pasaveyya. Yo ekaṁ diṭṭhisampannaṁ puggalaṁ paduṭṭhacitto akkosati paribhāsati, ayaṁ tato bahutaraṁ apuññaṁ pasavati. Taṁ kissa hetu? Nāhaṁ, brāhmaṇa dhammika, ito bahiddhā evarūpiṁ khantiṁ vadāmi, yathāmaṁ sabrahmacārīsu. Tasmātiha, brāhmaṇa dhammika, evaṁ sikkhitabbaṁ: ‘na no samasabrahmacārīsu cittāni paduṭṭhāni bhavissantī’ti. Evañhi te, brāhmaṇa dhammika, sikkhitabbanti.
Sunetto mūgapakkho ca, aranemi ca brāhmaṇo; Kuddālako ahu satthā, hatthipālo ca māṇavo.
Jotipālo ca govindo, ahu sattapurohito; Ahiṁsakā atītaṁse, cha satthāro yasassino.
Nirāmagandhā karuṇedhimuttā, Kāmasaṁyojanātigā; Kāmarāgaṁ virājetvā, Brahmalokūpagā ahuṁ.
Ahesuṁ sāvakā tesaṁ, Anekāni satānipi; Nirāmagandhā karuṇedhimuttā, Kāmasaṁyojanātigā; Kāmarāgaṁ virājetvā, Brahmalokūpagā ahuṁ.
Yete isī bāhirake, vītarāge samāhite; Paduṭṭhamanasaṅkappo, yo naro paribhāsati; Bahuñca so pasavati, apuññaṁ tādiso naro.
Yo cekaṁ diṭṭhisampannaṁ, Bhikkhuṁ buddhassa sāvakaṁ; Paduṭṭhamanasaṅkappo, Yo naro paribhāsati; Ayaṁ tato bahutaraṁ, Apuññaṁ pasave naro.
Na sādhurūpaṁ āsīde, diṭṭhiṭṭhānappahāyinaṁ; Sattamo puggalo eso, ariyasaṅghassa vuccati.
Avītarāgo kāmesu, yassa pañcindriyā mudū; Saddhā sati ca vīriyaṁ, samatho ca vipassanā.
Tādisaṁ bhikkhumāsajja, pubbeva upahaññati; Attānaṁ upahantvāna, pacchā aññaṁ vihiṁsati.
Yo ca rakkhati attānaṁ, rakkhito tassa bāhiro; Tasmā rakkheyya attānaṁ, akkhato paṇḍito sadā”ti.