AN6.60
6. Das große Kapitel
6. Mahāvagga
Mit Hatthisāriputta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha bei Varanasi auf, im Wildpark bei Isipatana.
Da saßen nach dem Essen, als sie vom Almosengang zurückkamen, mehrere altehrwürdige Mönche und Nonnen im Pavillon beisammen und sprachen über die Lehre. Der Ehrwürdige Citta Hatthisāriputta unterbrach dann und wann ihr Gespräch.
Da sagte der Ehrwürdige Mahākoṭṭhita zum Ehrwürdigen Citta Hatthisāriputta: „Ehrwürdiger, bitte unterbrich die altehrwürdigen Mönche und Nonnen nicht, wenn sie über die Lehre sprechen. Warte das Ende des Gesprächs ab.“
Darauf sagten Citta Hatthisāriputtas Gefährten zu Mahākoṭṭhita: „Ehrwürdiger, bitte weise Citta Hatthisāriputta nicht zurecht. Er ist klug und sehr wohl in der Lage, mit den altehrwürdigen Mönchen und Nonnen über die Lehren zu sprechen.“
„Das kann man nicht leicht wissen, Geehrte, wenn man nicht den Geist eines anderen erfassen kann.
Da ist eine Person die Sanftmütigste unter den Sanftmütigen, die Friedfertigste unter den Friedfertigen, die Stillste unter den Stillen, solange sie sich auf einen Lehrer oder einen geistlichen Gefährten in der Lehrerrolle stützt. Aber wenn sie von diesem Lehrer oder dem geistlichen Gefährten in der Lehrerrolle getrennt ist, tut sie sich eng mit Mönchen, Nonnen, Laienmännern und Laienfrauen zusammen, mit Herrschern und königlichen Oberministern und mit Lehrern anderer Konfessionen und deren Schülern. Wenn sie sich eng zusammentun, wird sie mit ihnen vertraulich und persönlich, verbringt Zeit mit Plaudern, und Wollust befällt ihren Geist. Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Wie ein Ochse, der gerne die Saat frisst und der mit einem Strick angebunden oder in einem Pferch eingesperrt ist: Wäre es richtig, zu behaupten, dass dieser Ochse nie wieder in die Saat einfallen wird?“
„Nein, das wäre es nicht, Geehrter. Denn es ist gut möglich, dass dieser Ochse den Strick zerreißt oder aus dem Pferch ausbricht und dann in die Saat einfällt.“
„Ebenso ist da eine Person die Sanftmütigste unter den Sanftmütigen … Wenn sie sich eng zusammentun, wird sie mit ihnen vertraulich und persönlich, verbringt Zeit mit Plaudern, und Wollust befällt ihren Geist. Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Dann tritt da eine Person, ganz abgeschieden von den Sinnenfreuden, abgeschieden von untauglichen Eigenschaften, in die erste Vertiefung ein und verweilt darin … Mit dem Gedanken: ‚Ich erreiche die erste Vertiefung‘, tut sie sich eng mit Mönchen und Nonnen, Laienmännern und Laienfrauen zusammen … Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Wie wenn die Himmel in dicken Tropfen auf eine Straßenkreuzung regnen, sodass der Staub sich in Schlamm verwandelt: Wäre es richtig, zu sagen, dass es an dieser Straßenkreuzung nie wieder staubig sein wird?“
„Nein, das wäre es nicht, Geehrter. Denn es ist gut möglich, dass Menschen oder Vieh über die Kreuzung laufen oder dass Wind und Sonne die Feuchtigkeit verdunsten lassen, sodass es wider staubig wird.“
„Ebenso tritt da eine Person, ganz abgeschieden von den Sinnenfreuden, abgeschieden von untauglichen Eigenschaften, in die erste Vertiefung ein und verweilt darin … Mit dem Gedanken: ‚Ich erreiche die erste Vertiefung‘, tut sie sich eng mit Mönchen und Nonnen, Laienmännern und Laienfrauen zusammen … Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Dann tritt da eine Person, wenn das Ausrichten und Halten des Geistes sich beruhigt, in die zweite Vertiefung ein und verweilt darin … Mit dem Gedanken: ‚Ich erreiche die zweite Vertiefung‘, tut sie sich eng mit Mönchen und Nonnen, Laienmännern und Laienfrauen zusammen … Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Wie ein großer Teich, der nicht weit von einem Dorf oder einer Stadt entfernt ist und in dem die Schnecken und Muscheln, Steine und Kiesel nach einem heftigen Regen verschwinden: Wäre es richtig, zu sagen, dass jetzt die Schnecken und Muscheln, Steine und Kiesel nie wieder auftauchen werden?“
„Nein, das wäre es nicht, Geehrter. Denn es ist gut möglich, dass Menschen oder Vieh aus dem Teich trinken oder dass Wind und Sonne das Wasser verdunsten lasen, sodass die Schnecken und Muscheln, Steine und Kiesel wieder auftauchen.“
„Ebenso tritt da eine Person, wenn das Ausrichten und Halten des Geistes sich beruhigt, in die zweite Vertiefung ein und verweilt darin … Mit dem Gedanken: ‚Ich erreiche die zweite Vertiefung‘, tut sie sich eng mit Mönchen und Nonnen, Laienmännern und Laienfrauen zusammen … Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Dann tritt da eine Person mit dem Schwinden der Ekstase in die dritte Vertiefung ein und verweilt darin … Mit dem Gedanken: ‚Ich erreiche die dritte Vertiefung‘, tut sie sich eng mit Mönchen und Nonnen, Laienmännern und Laienfrauen zusammen … Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Wie ein Mensch, der ein vorzügliches Mahl beendet und keinen Appetit auf Reste hat: Wäre es richtig, zu sagen, dass diesem Menschen das Essen nie wieder zusagen wird?“
„Nein, das wäre es nicht, Geehrter. Denn es ist gut möglich, dass diesem Menschen anderes Essen nicht zusagt, solange die letzte Nahrung noch vorhanden ist. Doch wenn diese Nahrung verschwindet, wird ihm das Essen wieder zusagen.“
„Ebenso tritt da eine Person mit dem Schwinden der Ekstase in die dritte Vertiefung ein und verweilt darin … Mit dem Gedanken: ‚Ich erreiche die dritte Vertiefung‘, tut sie sich eng mit Mönchen und Nonnen, Laienmännern und Laienfrauen zusammen … Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Dann tritt da eine Person, indem sie Glück und Schmerz aufgibt, und mit dem Enden früherer Fröhlichkeit und Traurigkeit, in die vierte Vertiefung ein und verweilt darin … Mit dem Gedanken: ‚Ich erreiche die vierte Vertiefung‘, tut sie sich eng mit Mönchen und Nonnen, Laienmännern und Laienfrauen zusammen … Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Wie ein See in einer Bergschlucht, der friedlich und ohne Wellen wäre: Wäre es richtig, zu sagen, dass auf diesem See nie wieder Wellen aufkommen werden?“
„Nein, das wäre es nicht, Geehrter. Denn es ist gut möglich, dass ein gewaltiger Sturm aus Osten, Westen, Norden oder Süden losbricht und auf diesem See Wellen aufwühlt.“
„Ebenso tritt da eine Person, indem sie Glück und Schmerz aufgibt, und mit dem Enden früherer Fröhlichkeit und Traurigkeit, in die vierte Vertiefung ein und verweilt darin … Mit dem Gedanken: ‚Ich erreiche die vierte Vertiefung‘, tut sie sich eng mit Mönchen und Nonnen, Laienmännern und Laienfrauen zusammen … Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Dann tritt da eine Person, indem sie den Geist von allen Merkmalen abwendet, in die merkmalslose Versenkung des Herzens ein und verweilt darin. Mit dem Gedanken: ‚Ich erreiche die merkmalslose Versenkung des Herzens‘, tut sie sich eng mit Mönchen und Nonnen, Laienmännern und Laienfrauen zusammen, mit Herrschern und königlichen Oberministern und mit Lehrern anderer Konfessionen und deren Schülern. Wenn sie sich eng zusammentun, wird sie mit ihnen vertraulich und persönlich, verbringt Zeit mit Plaudern, und Wollust befällt ihren Geist. Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.
Wie ein Herrscher oder ein königlicher Oberminister, der mit seinem Heer aus vier Abteilungen die Straße entlangzöge und zu einem Waldstück käme, wo sie das Nachtlager aufschlügen; und wegen des Lärms, den die Elefanten, Pferde, Wagen, Soldaten und die Trommeln, Schlaginstrumente, Schneckenhörner und Becken machten, würde das Zirpen der Grillen verschwinden: Wäre es richtig, zu sagen, dass das Zirpen der Grillen in diesem Waldstück nie wieder zu hören sein wird?“
„Nein, das wäre es nicht, Geehrter. Denn es ist gut möglich, dass der Herrscher oder der königliche Oberminister von diesem Waldstück abreisen wird, sodass das Zirpen der Grillen dort wieder zu hören ist.“
„Ebenso tritt da eine Person, indem sie den Geist von allen Merkmalen abwendet, in die merkmalslose Versenkung des Herzens ein und verweilt darin. … Sie sagt sich von der Schulung los und wendet sich wieder einem geringeren Leben zu.“
Nach einiger Zeit sagte sich der Ehrwürdige Citta Hatthisāriputta von der Schulung los und wandte sich wieder einem geringeren Leben zu. Und die Mönche, die seine Gefährten waren, gingen zum Ehrwürdigen Mahākoṭṭhita und sagten: „Hat der Ehrwürdige Mahākoṭṭhita Citta Hatthisāriputtas Geist erfasst und gewusst, dass er so und so einen erhabenen Meditationszustand erreicht hatte und sich doch von der Schulung lossagen und sich wieder einem geringeren Leben zuwenden würde? Oder haben Gottheiten es ihm gesagt?“
„Geehrte, ich habe seinen Geist erfasst und es gewusst, und auch Gottheiten haben es mir gesagt.“
Darauf gingen die Mönche und Nonnen, die Citta Hatthisāriputtas Gefährten waren, zum Buddha, verbeugten sich, setzten sich zur Seite hin und sagten zu ihm: „Herr, Citta Hatthisāriputta hatte so und so einen erhabenen Meditationszustand erreicht und hat sich doch von der Schulung losgesagt und sich wieder einem geringeren Leben zugewandt.“
„Mönche und Nonnen, Citta Hatthisāriputta wird sich bald an die Entsagung erinnern.“
Und nicht lange danach rasierte sich Citta Hatthisāriputta Haar und Bart, legte ockerfarbene Roben an und zog aus dem Haus fort ins hauslose Leben. Da gelangte Citta Hatthisāriputta, als er allein lebte, zurückgezogen, beflissen, eifrig und entschlossen, bald in eben diesem Leben zum äußersten Höhepunkt des geistlichen Lebens. Er lebte an dem Ziel, das er durch eigene Einsicht erkannt hatte, für welches ehrbare Menschen zu Recht aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben.
Er verstand: „Wiedergeburt ist beendet; das geistliche Leben ist erfüllt; was zu tun war, ist getan; es gibt nichts weiter für diesen Ort.“ Und der Ehrwürdige Citta Hatthisāriputta wurde einer der Vollendeten.
With Hatthisāriputta
So I have heard. At one time the Buddha was staying near Varanasi, in the deer park at Isipatana.
Now at that time several senior mendicants, after the meal, on their return from almsround, sat together in the pavilion talking about the teachings. Venerable Citta Hatthisāriputta interrupted them while they were talking.
Then Venerable Mahākoṭṭhita said to Venerable Citta Hatthisāriputta, “Venerable, please don’t interrupt the senior mendicants while they’re talking about the teachings. Wait until the end of the discussion.”
When he said this, Citta Hatthisāriputta’s companions said to Mahākoṭṭhita, “Venerable, please don’t rebuke Citta Hatthisāriputta. He is astute, and quite capable of talking about the teachings with the senior mendicants.”
“It’s not easy to know this, reverends, for those who don’t encompass another’s mind.
Take an individual who is the gentlest of the gentle, the most placid of the placid, the calmest of the calm, so long as they live relying on the Teacher or a spiritual companion in a teacher’s role. But when they’re separated from the Teacher or a spiritual companion in a teacher’s role, they mix closely with monks, nuns, laymen, and laywomen; with rulers and their chief ministers, and with monastics of other religions and their disciples. As they mix closely, they become intimate and loose, spending time chatting, and so lust infects their mind. They resign the training and return to a lesser life.
Suppose an ox fond of crops was tied up or shut in a pen. Would it be right to say that that ox will never again invade the crops?”
“No it would not, reverend. For it’s quite possible that that ox will snap the ropes or break out of the pen, and then invade the crops.”
“In the same way, take an individual who is the gentlest of the gentle … As they mix closely, they become intimate and loose, spending time chatting, and so lust infects their mind. They resign the training and return to a lesser life.
And take an individual who, quite secluded from sensual pleasures … enters and remains in the first absorption. Thinking, ‘I get the first absorption!’ they mix closely with monks … They resign the training and return to a lesser life.
Suppose the heavens were raining heavily at the crossroads so that the dust vanished and mud appeared. Would it be right to say that now dust will never appear at this crossroad again?”
“No it would not, reverend. For it is quite possible that people or cattle and so on will cross over the crossroad, or that the wind and sun will evaporate the moisture so that the dust appears again.”
“In the same way, take an individual who, quite secluded from sensual pleasures … enters and remains in the first absorption. Thinking, ‘I get the first absorption!’ they mix closely with monks … They resign the training and return to a lesser life.
And take an individual who, as the placing of the mind and keeping it connected are stilled … enters and remains in the second absorption. Thinking, ‘I get the second absorption!’ they mix closely with monks … They resign the training and return to a lesser life.
Suppose there was a large pond not far from a town or village. After the heavens have rained heavily there, the clams and mussels, and pebbles and gravel would vanish. Would it be right to say that now the clams and mussels, and pebbles and gravel will never appear here again?”
“No it would not, reverend. For it’s quite possible that people or cattle and so on will drink from the pond, or that the wind and sun will evaporate it so that the clams and mussels, and pebbles and gravel appear again.”
“In the same way, take an individual who, as the placing of the mind and keeping it connected are stilled … enters and remains in the second absorption. Thinking, ‘I get the second absorption!’ they mix closely with monks … They resign the training and return to a lesser life.
And take an individual who, with the fading away of rapture … enters and remains in the third absorption. Thinking, ‘I get the third absorption!’ they mix closely with monks … They resign the training and return to a lesser life.
Suppose a person had finished a delicious meal. They’d have no appetite for leftovers. Would it be right to say that now food will never appeal to this person again?”
“No it would not, reverend. For it’s quite possible that other food won’t appeal to that person as long as the nourishment is still present. But when the nourishment vanishes food will appeal again.”
“In the same way, take an individual who, with the fading away of rapture … enters and remains in the third absorption. Thinking, ‘I get the third absorption!’ they mix closely with monks … They resign the training and return to a lesser life.
And take an individual who, giving up pleasure and pain … enters and remains in the fourth absorption. Thinking, ‘I get the fourth absorption!’ they mix closely with monks … They resign the training and return to a lesser life.
Suppose that in a mountain glen there was a lake, placid and free of waves. Would it be right to say that now waves will never appear in this lake again?”
“No it would not, reverend. For it is quite possible that a violent storm could blow up out of the east, west, north, or south, and stir up waves in that lake.”
“In the same way, take an individual who, giving up pleasure and pain … enters and remains in the fourth absorption. Thinking, ‘I get the fourth absorption!’ they mix closely with monks … They resign the training and return to a lesser life.
And take an individual who, not focusing on any signs, enters and remains in the signless immersion of the heart. Thinking, ‘I get the signless immersion of the heart!’ they mix closely with monks, nuns, laymen, and laywomen; with rulers and their chief ministers, and with monastics of other religions and their disciples. As they mix closely, they become intimate and loose, spending time chatting, and so lust infects their mind. They resign the training and return to a lesser life.
Suppose a ruler or their chief minister, while walking along the road with an army of four divisions, was to arrive at a forest grove where they set up camp for the night. There, because of the noise of the elephants, horses, chariots, soldiers, and the drums, kettledrums, horns, and cymbals, the chirping of crickets would vanish. Would it be right to say that now the chirping of crickets will never be heard in this woodland grove again?”
“No it would not, reverend. For it is quite possible that the ruler or their chief minister will leave that woodland grove so that the chirping of crickets will be heard there again.”
“In the same way, take an individual who, not focusing on any signs, enters and remains in the signless immersion of the heart … They resign the training and return to a lesser life.”
Then after some time Venerable Citta Hatthisāriputta resigned the training and returned to a lesser life. Then the mendicants who were his companions went up to Venerable Mahākoṭṭhita and said, “Did Venerable Mahākoṭṭhita encompass Citta Hatthisāriputta’s mind and know that he had gained such and such meditative attainments, yet he would still resign the training and return to a lesser life? Or did deities tell you about it?”
“Reverends, I encompassed his mind and knew this. And deities also told me.”
Then the mendicants who were Citta Hatthisāriputta’s companions went up to the Buddha, bowed, sat down to one side, and said to him, “Sir, Citta Hatthisāriputta, who had gained such and such meditative attainments, has still resigned the training and returned to a lesser life.”
“Mendicants, soon Citta will remember renunciation.”
And not long after Citta Hatthisāriputta shaved off his hair and beard, dressed in ocher robes, and went forth from the lay life to homelessness. Then Citta Hatthisāriputta, living alone, withdrawn, diligent, keen, and resolute, soon realized the supreme culmination of the spiritual path in this very life. He lived having achieved with his own insight the goal for which gentlemen rightly go forth from the lay life to homelessness.
He understood: “Rebirth is ended; the spiritual journey has been completed; what had to be done has been done; there is nothing further for this place.” And Venerable Citta Hatthisāriputta became one of the perfected.
Hatthisāriputtasutta
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā bārāṇasiyaṁ viharati isipatane migadāye.
Tena kho pana samayena sambahulā therā bhikkhū pacchābhattaṁ piṇḍapātapaṭikkantā maṇḍalamāḷe sannisinnā sannipatitā abhidhammakathaṁ kathenti. Tatra sudaṁ āyasmā citto hatthisāriputto therānaṁ bhikkhūnaṁ abhidhammakathaṁ kathentānaṁ antarantarā kathaṁ opāteti.
Atha kho āyasmā mahākoṭṭhiko āyasmantaṁ cittaṁ hatthisāriputtaṁ etadavoca: “māyasmā citto hatthisāriputto therānaṁ bhikkhūnaṁ abhidhammakathaṁ kathentānaṁ antarantarā kathaṁ opātesi, yāva kathāpariyosānaṁ āyasmā citto āgametū”ti.
Evaṁ vutte, āyasmato cittassa hatthisāriputtassa sahāyakā bhikkhū āyasmantaṁ mahākoṭṭhikaṁ etadavocuṁ: “māyasmā mahākoṭṭhiko āyasmantaṁ cittaṁ hatthisāriputtaṁ apasādesi, paṇḍito āyasmā citto hatthisāriputto. Pahoti cāyasmā citto hatthisāriputto therānaṁ bhikkhūnaṁ abhidhammakathaṁ kathetun”ti.
“Dujjānaṁ kho etaṁ, āvuso, parassa cetopariyāyaṁ ajānantehi.
Idhāvuso, ekacco puggalo tāvadeva soratasorato hoti, nivātanivāto hoti, upasantupasanto hoti, yāva satthāraṁ upanissāya viharati aññataraṁ vā garuṭṭhāniyaṁ sabrahmacāriṁ. Yato ca kho so vapakassateva satthārā, vapakassati garuṭṭhāniyehi sabrahmacārīhi, so saṁsaṭṭho viharati bhikkhūhi bhikkhunīhi upāsakehi upāsikāhi raññā rājamahāmattehi titthiyehi titthiyasāvakehi. Tassa saṁsaṭṭhassa vissatthassa pākatassa bhassamanuyuttassa viharato rāgo cittaṁ anuddhaṁseti. So rāgānuddhaṁsitena cittena sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Seyyathāpi, āvuso, goṇo kiṭṭhādo dāmena vā baddho vaje vā oruddho. Yo nu kho, āvuso, evaṁ vadeyya: ‘na dānāyaṁ goṇo kiṭṭhādo punadeva kiṭṭhaṁ otarissatī’ti, sammā nu kho so, āvuso, vadamāno vadeyyā”ti?
“No hidaṁ, āvuso”. “Ṭhānañhetaṁ, āvuso, vijjati, yaṁ so goṇo kiṭṭhādo dāmaṁ vā chetvā vajaṁ vā bhinditvā, atha punadeva kiṭṭhaṁ otareyyāti.
Evamevaṁ kho, āvuso, idhekacco puggalo tāvadeva soratasorato hoti, nivātanivāto hoti, upasantupasanto hoti yāva satthāraṁ upanissāya viharati aññataraṁ vā garuṭṭhāniyaṁ sabrahmacāriṁ. Tassa saṁsaṭṭhassa vissatthassa pākatassa bhassamanuyuttassa viharato rāgo cittaṁ anuddhaṁseti. So rāgānuddhaṁsitena cittena sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Idha panāvuso, ekacco puggalo vivicceva kāmehi …pe… paṭhamaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. So ‘lābhimhi paṭhamassa jhānassā’ti saṁsaṭṭho viharati bhikkhūhi …pe… sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Seyyathāpi, āvuso, cātumahāpathe thullaphusitako devo vassanto rajaṁ antaradhāpeyya, cikkhallaṁ pātukareyya. Yo nu kho, āvuso, evaṁ vadeyya: ‘na dāni amusmiṁ cātumahāpathe punadeva rajo pātubhavissatī’ti, sammā nu kho so, āvuso, vadamāno vadeyyā”ti?
“No hidaṁ, āvuso”. “Ṭhānañhetaṁ, āvuso, vijjati, yaṁ amusmiṁ cātumahāpathe manussā vā atikkameyyuṁ, gopasū vā atikkameyyuṁ, vātātapo vā snehagataṁ pariyādiyeyya, atha punadeva rajo pātubhaveyyāti.
Evamevaṁ kho, āvuso, idhekacco puggalo vivicceva kāmehi …pe… paṭhamaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. So ‘lābhimhi paṭhamassa jhānassā’ti saṁsaṭṭho viharati bhikkhūhi …pe… sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Idha panāvuso, ekacco puggalo vitakkavicārānaṁ vūpasamā …pe… dutiyaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. So ‘lābhimhi dutiyassa jhānassā’ti saṁsaṭṭho viharati bhikkhūhi …pe… sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Seyyathāpi, āvuso, gāmassa vā nigamassa vā avidūre mahantaṁ taḷākaṁ. Tattha thullaphusitako devo vuṭṭho sippisambukampi sakkharakaṭhalampi antaradhāpeyya. Yo nu kho, āvuso, evaṁ vadeyya: ‘na dāni amusmiṁ taḷāke punadeva sippisambukā vā sakkharakaṭhalā vā pātubhavissantī’ti, sammā nu kho so, āvuso, vadamāno vadeyyā”ti?
“No hidaṁ, āvuso”. “Ṭhānañhetaṁ, āvuso, vijjati, yaṁ amusmiṁ taḷāke manussā vā piveyyuṁ, gopasū vā piveyyuṁ, vātātapo vā snehagataṁ pariyādiyeyya, atha punadeva sippisambukāpi sakkharakaṭhalāpi pātubhaveyyunti.
Evamevaṁ kho, āvuso, idhekacco puggalo vitakkavicārānaṁ vūpasamā …pe… dutiyaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. So ‘lābhimhi dutiyassa jhānassā’ti saṁsaṭṭho viharati bhikkhūhi …pe… sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Idha panāvuso, ekacco puggalo pītiyā ca virāgā …pe… tatiyaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. So ‘lābhimhi tatiyassa jhānassā’ti saṁsaṭṭho viharati bhikkhūhi …pe… sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Seyyathāpi, āvuso, purisaṁ paṇītabhojanaṁ bhuttāviṁ ābhidosikaṁ bhojanaṁ nacchādeyya. Yo nu kho, āvuso, evaṁ vadeyya: ‘na dāni amuṁ purisaṁ punadeva bhojanaṁ chādessatī’ti, sammā nu kho so, āvuso, vadamāno vadeyyā”ti?
“No hidaṁ, āvuso”. “Ṭhānañhetaṁ, āvuso, vijjati, amuṁ purisaṁ paṇītabhojanaṁ bhuttāviṁ yāvassa sā ojā kāye ṭhassati tāva na aññaṁ bhojanaṁ chādessati. Yato ca khvassa sā ojā antaradhāyissati, atha punadeva taṁ bhojanaṁ chādeyyāti.
Evamevaṁ kho, āvuso, idhekacco puggalo pītiyā ca virāgā …pe… tatiyaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. So ‘lābhimhi tatiyassa jhānassā’ti saṁsaṭṭho viharati bhikkhūhi …pe… sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Idha, panāvuso, ekacco puggalo sukhassa ca pahānā dukkhassa ca pahānā …pe… catutthaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. So ‘lābhimhi catutthassa jhānassā’ti saṁsaṭṭho viharati bhikkhūhi …pe… sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Seyyathāpi, āvuso, pabbatasaṅkhepe udakarahado nivāto vigataūmiko. Yo nu kho, āvuso, evaṁ vadeyya: ‘na dāni amusmiṁ udakarahade punadeva ūmi pātubhavissatī’ti, sammā nu kho so, āvuso, vadamāno vadeyyā”ti?
“No hidaṁ, āvuso”. “Ṭhānañhetaṁ, āvuso, vijjati, yā puratthimāya disāya āgaccheyya bhusā vātavuṭṭhi. Sā tasmiṁ udakarahade ūmiṁ janeyya. Yā pacchimāya disāya āgaccheyya …pe… yā uttarāya disāya āgaccheyya … yā dakkhiṇāya disāya āgaccheyya bhusā vātavuṭṭhi. Sā tasmiṁ udakarahade ūmiṁ janeyyāti.
Evamevaṁ kho, āvuso, idhekacco puggalo sukhassa ca pahānā dukkhassa ca pahānā …pe… catutthaṁ jhānaṁ upasampajja viharati. So ‘lābhimhi catutthassa jhānassā’ti saṁsaṭṭho viharati bhikkhūhi …pe… sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Idha, panāvuso, ekacco puggalo sabbanimittānaṁ amanasikārā animittaṁ cetosamādhiṁ upasampajja viharati. So ‘lābhimhi animittassa cetosamādhissā’ti saṁsaṭṭho viharati bhikkhūhi bhikkhunīhi upāsakehi upāsikāhi raññā rājamahāmattehi titthiyehi titthiyasāvakehi. Tassa saṁsaṭṭhassa vissatthassa pākatassa bhassamanuyuttassa viharato rāgo cittaṁ anuddhaṁseti. So rāgānuddhaṁsitena cittena sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati.
Seyyathāpi, āvuso, rājā vā rājamahāmatto vā caturaṅginiyā senāya addhānamaggappaṭipanno aññatarasmiṁ vanasaṇḍe ekarattiṁ vāsaṁ upagaccheyya. Tatra hatthisaddena assasaddena rathasaddena pattisaddena bheripaṇavasaṅkhatiṇavaninnādasaddena cīrikasaddo antaradhāyeyya. Yo nu kho, āvuso, evaṁ vadeyya: ‘na dāni amusmiṁ vanasaṇḍe punadeva cīrikasaddo pātubhavissatī’ti, sammā nu kho so, āvuso, vadamāno vadeyyā”ti?
“No hidaṁ, āvuso”. “Ṭhānañhetaṁ, āvuso, vijjati, yaṁ so rājā vā rājamahāmatto vā tamhā vanasaṇḍā pakkameyya, atha punadeva cīrikasaddo pātubhaveyyāti.
Evamevaṁ kho, āvuso, idhekacco puggalo sabbanimittānaṁ amanasikārā animittaṁ cetosamādhiṁ upasampajja viharati. So rāgānuddhaṁsitena cittena sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattatī”ti.
Atha kho āyasmā citto hatthisāriputto aparena samayena sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattati. Atha kho cittassa hatthisāriputtassa sahāyakā bhikkhū yenāyasmā mahākoṭṭhiko tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ mahākoṭṭhikaṁ etadavocuṁ: “kiṁ nu kho āyasmatā mahākoṭṭhikena citto hatthisāriputto cetasā ceto paricca vidito: ‘imāsañca imāsañca vihārasamāpattīnaṁ citto hatthisāriputto lābhī, atha ca pana sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattissatī’ti; udāhu devatā etamatthaṁ ārocesuṁ:
“Cetasā ceto paricca vidito me, āvuso: Devatāpi me etamatthaṁ ārocesuṁ:
Atha kho cittassa hatthisāriputtassa sahāyakā bhikkhū yena bhagavā tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdiṁsu. Ekamantaṁ nisinnā kho te bhikkhū bhagavantaṁ etadavocuṁ: “citto, bhante, hatthisāriputto imāsañca imāsañca vihārasamāpattīnaṁ lābhī, atha ca pana sikkhaṁ paccakkhāya hīnāyāvattatī”ti.
“Na, bhikkhave, citto ciraṁ sarissati nekkhammassā”ti.
Atha kho citto hatthisāriputto nacirasseva kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbaji. Atha kho āyasmā citto hatthisāriputto eko vūpakaṭṭho appamatto ātāpī pahitatto viharanto nacirasseva—yassatthāya kulaputtā sammadeva agārasmā anagāriyaṁ pabbajanti, tadanuttaraṁ—brahmacariyapariyosānaṁ diṭṭheva dhamme sayaṁ abhiññā sacchikatvā upasampajja vihāsi.
“Khīṇā jāti, vusitaṁ brahmacariyaṁ, kataṁ karaṇīyaṁ, nāparaṁ itthattāyā”ti abbhaññāsi. Aññataro ca panāyasmā citto hatthisāriputto arahataṁ ahosīti.