AN8.2
1. Das Kapitel über Liebe
1. Mettāvagga
Weisheit
„Mönche und Nonnen, es gibt acht Gründe und Anlässe, die dazu führen, dass man die Weisheit, die grundlegend für das geistliche Leben ist, erwirbt, und wenn man sie erworben hat, dazu, dass sie anwächst, reift und sich vollständig entwickelt. Welche acht?
Da lebt ein Mönch, indem er sich auf den Lehrer oder einen geistlichen Gefährten in der Lehrerrolle stützt. Und er entwickelt ihnen gegenüber einen ausgeprägten Sinn für Gewissen und Besonnenheit mit Zuneigung und Achtung. Das ist der erste Grund.
Wenn ein Mönch so mit dem Lehrer oder einem geistlichen Gefährten in der Lehrerrolle lebt – mit einem ausgeprägten Sinn für Gewissen und Besonnenheit mit Zuneigung und Achtung –, geht er von Zeit zu Zeit hin und stellt Fragen: ‚Warum, Herr, heißt es so? Was bedeutet das?‘ Diese Ehrwürdigen enthüllen, was verborgen ist, klären, was unklar ist, und zerstreuen den Zweifel bezüglich vieler zweifelhafter Fragen. Das ist der zweite Grund.
Wenn er diese Lehre gehört hat, vervollkommnet er den Rückzug mit dem Körper und dem Geist. Das ist der dritte Grund.
Er ist tugendhaft, gezügelt in der Ordenssatzung, verhält sich angemessen und sucht an angemessenen Orten um Almosen nach. Er sieht die Gefahr im kleinsten Fehler und hält die Schulungsregeln ein, die er aufgenommen hat. Das ist der vierte Grund.
Er ist sehr gelehrt, erinnert und behält, was er gehört hat: diese Lehren, die am Anfang gut, in der Mitte gut und am Ende gut sind, bedeutsam und gut ausgedrückt; die ein geistliches Leben beschreiben, das ganz vollständig und rein ist.Er ist sehr gelehrt in diesen Lehren, erinnert sie, übt sie ein, prüft sie mit dem Geist und durchdringt sie gedanklich. Das ist der fünfte Grund.
Er lebt so, dass er seine Energie aufrüttelt, um untaugliche Eigenschaften aufzugeben und sich taugliche Eigenschaften zu eigen zu machen. Er ist stark, beharrlich fest, und lässt nicht nach beim Entwickeln tauglicher Eigenschaften. Das ist der sechste Grund.
Wenn er im Saṅgha ist, lässt er sich nicht auf Gespräche über alles Mögliche oder auf alberne Gespräche ein. Entweder spricht er über den Dhamma oder er lädt jemand anderen ein, das zu tun, oder er hält edles Schweigen ein. Das ist der siebte Grund.
Er meditiert, indem er Aufstieg und Untergang bei den fünf mit Ergreifen verbundenen Aggregaten beobachtet: ‚So ist Form, so ist ihr Ursprung, so ihr Vergehen. So ist Gefühl, so ist sein Ursprung, so sein Vergehen. So ist Wahrnehmung, so ist ihr Ursprung, so ihr Vergehen. So sind Willensbildungsprozesse, so ist ihr Ursprung, so ihr Vergehen. So ist Bewusstsein, so ist sein Ursprung, so sein Vergehen.‘ Das ist der achte Grund.
Seine geistlichen Gefährten schätzen ihn: ‚Dieser Ehrwürdige lebt, indem er sich auf den Lehrer oder einen geistlichen Gefährten in der Lehrerrolle stützt. Und er entwickelt ihnen gegenüber einen ausgeprägten Sinn für Gewissen und Besonnenheit mit Zuneigung und Achtung. Sicher erkennt und sieht dieser Ehrwürdige.‘ Diese Eigenschaft führt zu Zuneigung, Achtung, Wertschätzung, Eintracht und Einigkeit.
‚Dieser Ehrwürdige lebt so mit dem Lehrer oder einem geistlichen Gefährten in der Lehrerrolle und geht von Zeit zu Zeit hin und stellt Fragen … Sicher erkennt und sieht dieser Ehrwürdige.‘ Diese Eigenschaft führt zu Zuneigung, Achtung, Wertschätzung, Eintracht und Einigkeit.
‚Wenn er diese Lehre gehört hat, vervollkommnet dieser Ehrwürdige den Rückzug mit dem Körper und dem Geist. Sicher erkennt und sieht dieser Ehrwürdige.‘ Diese Eigenschaft führt zu Zuneigung, Achtung, Wertschätzung, Eintracht und Einigkeit.
‚Dieser Ehrwürdige ist tugendhaft … Sicher erkennt und sieht dieser Ehrwürdige.‘ Diese Eigenschaft führt zu Zuneigung, Achtung, Wertschätzung, Eintracht und Einigkeit.
‚Dieser Ehrwürdige ist sehr gelehrt, erinnert und behält, was er gehört hat. … Sicher erkennt und sieht dieser Ehrwürdige.‘ Diese Eigenschaft führt zu Zuneigung, Achtung, Wertschätzung, Eintracht und Einigkeit.
‚Dieser Ehrwürdige lebt so, dass er seine Energie aufrüttelt, um untaugliche Eigenschaften aufzugeben und sich taugliche Eigenschaften zu eigen zu machen. … Sicher erkennt und sieht dieser Ehrwürdige.‘ Diese Eigenschaft führt zu Zuneigung, Achtung, Wertschätzung, Eintracht und Einigkeit.
‚Wenn er im Saṅgha ist, lässt dieser Ehrwürdige sich nicht auf Gespräche über alles Mögliche oder auf alberne Gespräche ein. Entweder spricht er über den Dhamma oder er lädt jemand anderen ein, das zu tun, oder er hält edles Schweigen ein. Sicher erkennt und sieht dieser Ehrwürdige.‘ Diese Eigenschaft führt zu Zuneigung, Achtung, Wertschätzung, Eintracht und Einigkeit.
‚Dieser Ehrwürdige meditiert, indem er Aufstieg und Untergang bei den fünf mit Ergreifen verbundenen Aggregaten beobachtet … Sicher erkennt und sieht dieser Ehrwürdige.‘ Diese Eigenschaft führt zu Zuneigung, Achtung, Wertschätzung, Eintracht und Einigkeit.
Das sind die acht Gründe und Anlässe, die dazu führen, dass man die Weisheit, die grundlegend für das geistliche Leben ist, erwirbt, und wenn man sie erworben hat, dazu, dass sie anwächst, reift und sich vollständig entwickelt.“
Wisdom
“Mendicants, there are eight causes and reasons that lead to acquiring the wisdom fundamental to the spiritual life, and to its increase, growth, and full development once it has been acquired. What eight?
It’s when a mendicant lives relying on the Teacher or a spiritual companion in a teacher’s role. And they set up a keen sense of conscience and prudence for them, with warmth and respect. This is the first cause.
When a mendicant lives relying on the Teacher or a spiritual companion in a teacher’s role—with a keen sense of conscience and prudence for them, with warmth and respect—from time to time they go and ask them questions: ‘Why, sir, does it say this? What does that mean?’ Those venerables reveal what is hidden, clarify what is unclear, and dispel doubt regarding the many doubtful matters. This is the second cause.
After hearing that teaching they perfect withdrawal of both body and mind. This is the third cause.
A mendicant is ethical, restrained in the monastic code, conducting themselves well and resorting for alms in suitable places. Seeing danger in the slightest fault, they keep the rules they’ve undertaken. This is the fourth cause.
They’re very learned, remembering and keeping what they’ve learned. These teachings are good in the beginning, good in the middle, and good in the end, meaningful and well-phrased, describing a spiritual practice that’s entirely full and pure. They are very learned in such teachings, remembering them, rehearsing them, mentally scrutinizing them, and penetrating them theoretically. This is the fifth cause.
They live with energy roused up for giving up unskillful qualities and embracing skillful qualities. They’re strong, staunchly vigorous, not slacking off when it comes to developing skillful qualities. This is the sixth cause.
When in the Saṅgha they don’t engage in motley talk or low talk. Either they talk on Dhamma, or they invite someone else to do so, or they respect noble silence. This is the seventh cause.
They meditate observing rise and fall in the five grasping aggregates. ‘Such is form, such is the origin of form, such is the disappearance of form. Such is feeling, such is the origin of feeling, such is the disappearance of feeling. Such is perception, such is the origin of perception, such is the ending of perception. Such are choices, such is the origin of choices, such is the ending of choices. Such is consciousness, such is the origin of consciousness, such is the disappearance of consciousness.’ This is the eighth cause.
Their spiritual companions esteem them: ‘This venerable lives relying on the Teacher or a spiritual companion in a teacher’s role. They set up a keen sense of conscience and prudence for them, with warmth and respect. Clearly this venerable knows and sees.’ This quality leads to fondness, respect, esteem, harmony, and unity.
‘This venerable lives relying on the Teacher or a spiritual companion in a teacher’s role, and from time to time they go and ask them questions … Clearly this venerable knows and sees.’ This quality also leads to fondness, respect, esteem, harmony, and unity.
‘After hearing that teaching they perfect withdrawal of both body and mind. Clearly this venerable knows and sees.’ This quality also leads to fondness, respect, esteem, harmony, and unity.
‘This venerable is ethical … Clearly this venerable knows and sees.’ This quality also leads to fondness, respect, esteem, harmony, and unity.
‘This venerable is very learned, remembering and keeping what they’ve learned. … Clearly this venerable knows and sees.’ This quality also leads to fondness, respect, esteem, harmony, and unity.
‘This venerable lives with energy roused up … Clearly this venerable knows and sees.’ This quality also leads to fondness, respect, esteem, harmony, and unity.
‘When in the Saṅgha they don’t engage in motley talk or low talk. Either they talk on Dhamma, or they invite someone else to do so, or they respect noble silence. Clearly this venerable knows and sees.’ This quality also leads to fondness, respect, esteem, harmony, and unity.
‘They meditate observing rise and fall in the five grasping aggregates. … Clearly this venerable knows and sees.’ This quality also leads to fondness, respect, esteem, harmony, and unity.
These are the eight causes and reasons that lead to acquiring the wisdom fundamental to the spiritual life, and to its increase, growth, and full development once it has been acquired.”
Paññāsutta
“Aṭṭhime, bhikkhave, hetū aṭṭha paccayā ādibrahmacariyikāya paññāya appaṭiladdhāya paṭilābhāya, paṭiladdhāya bhiyyobhāvāya vepullāya bhāvanāya pāripūriyā saṁvattanti. Katame aṭṭha?
Idha, bhikkhave, bhikkhu satthāraṁ upanissāya viharati aññataraṁ vā garuṭṭhāniyaṁ sabrahmacāriṁ, yatthassa tibbaṁ hirottappaṁ paccupaṭṭhitaṁ hoti pemañca gāravo ca. Ayaṁ, bhikkhave, paṭhamo hetu paṭhamo paccayo ādibrahmacariyikāya paññāya appaṭiladdhāya paṭilābhāya, paṭiladdhāya bhiyyobhāvāya vepullāya bhāvanāya pāripūriyā saṁvattati.
So taṁ satthāraṁ upanissāya viharanto aññataraṁ vā garuṭṭhāniyaṁ sabrahmacāriṁ, yatthassa tibbaṁ hirottappaṁ paccupaṭṭhitaṁ hoti pemañca gāravo ca, te kālena kālaṁ upasaṅkamitvā paripucchati paripañhati: ‘idaṁ, bhante, kathaṁ; imassa ko attho’ti? Tassa te āyasmanto avivaṭañceva vivaranti, anuttānīkatañca uttānīkaronti, anekavihitesu ca kaṅkhāṭhāniyesu dhammesu kaṅkhaṁ paṭivinodenti. Ayaṁ, bhikkhave, dutiyo hetu dutiyo paccayo ādibrahmacariyikāya paññāya appaṭiladdhāya paṭilābhāya, paṭiladdhāya bhiyyobhāvāya vepullāya bhāvanāya pāripūriyā saṁvattati.
So taṁ dhammaṁ sutvā dvayena vūpakāsena sampādeti—kāyavūpakāsena ca cittavūpakāsena ca. Ayaṁ, bhikkhave, tatiyo hetu tatiyo paccayo ādibrahmacariyikāya paññāya appaṭiladdhāya paṭilābhāya, paṭiladdhāya bhiyyobhāvāya vepullāya bhāvanāya pāripūriyā saṁvattati.
Sīlavā hoti, pātimokkhasaṁvarasaṁvuto viharati ācāragocarasampanno aṇumattesu vajjesu bhayadassāvī, samādāya sikkhati sikkhāpadesu. Ayaṁ, bhikkhave, catuttho hetu catuttho paccayo ādibrahmacariyikāya paññāya appaṭiladdhāya paṭilābhāya, paṭiladdhāya bhiyyobhāvāya vepullāya bhāvanāya pāripūriyā saṁvattati.
Bahussuto hoti sutadharo sutasannicayo. Ye te dhammā ādikalyāṇā majjhekalyāṇā pariyosānakalyāṇā sātthaṁ sabyañjanaṁ kevalaparipuṇṇaṁ parisuddhaṁ brahmacariyaṁ abhivadanti, tathārūpāssa dhammā bahussutā honti dhātā vacasā paricitā manasānupekkhitā diṭṭhiyā suppaṭividdhā. Ayaṁ, bhikkhave, pañcamo hetu pañcamo paccayo ādibrahmacariyikāya paññāya appaṭiladdhāya paṭilābhāya, paṭiladdhāya bhiyyobhāvāya vepullāya bhāvanāya pāripūriyā saṁvattati.
Āraddhavīriyo viharati akusalānaṁ dhammānaṁ pahānāya, kusalānaṁ dhammānaṁ upasampadāya, thāmavā daḷhaparakkamo anikkhittadhuro kusalesu dhammesu. Ayaṁ, bhikkhave, chaṭṭho hetu chaṭṭho paccayo ādibrahmacariyikāya paññāya appaṭiladdhāya paṭilābhāya, paṭiladdhāya bhiyyobhāvāya vepullāya bhāvanāya pāripūriyā saṁvattati.
Saṅghagato kho pana anānākathiko hoti atiracchānakathiko. Sāmaṁ vā dhammaṁ bhāsati paraṁ vā ajjhesati ariyaṁ vā tuṇhībhāvaṁ nātimaññati. Ayaṁ, bhikkhave, sattamo hetu sattamo paccayo ādibrahmacariyikāya paññāya appaṭiladdhāya paṭilābhāya, paṭiladdhāya bhiyyobhāvāya vepullāya bhāvanāya pāripūriyā saṁvattati.
Pañcasu kho pana upādānakkhandhesu udayabbayānupassī viharati: ‘iti rūpaṁ, iti rūpassa samudayo, iti rūpassa atthaṅgamo; iti vedanā, iti vedanāya samudayo, iti vedanāya atthaṅgamo; iti saññā …pe… iti saṅkhārā … iti viññāṇaṁ, iti viññāṇassa samudayo, iti viññāṇassa atthaṅgamo’ti. Ayaṁ, bhikkhave, aṭṭhamo hetu aṭṭhamo paccayo ādibrahmacariyikāya paññāya appaṭiladdhāya paṭilābhāya, paṭiladdhāya bhiyyobhāvāya vepullāya bhāvanāya pāripūriyā saṁvattati.
Tamenaṁ sabrahmacārī evaṁ sambhāventi: ‘ayaṁ kho āyasmā satthāraṁ upanissāya viharati aññataraṁ vā garuṭṭhāniyaṁ sabrahmacāriṁ, yatthassa tibbaṁ hirottappaṁ paccupaṭṭhitaṁ hoti pemañca gāravo ca. Addhā ayamāyasmā jānaṁ jānāti passaṁ passatī’ti. Ayampi dhammo piyattāya garuttāya bhāvanāya sāmaññāya ekībhāvāya saṁvattati.
‘Taṁ kho panāyamāyasmā satthāraṁ upanissāya viharanto aññataraṁ vā garuṭṭhāniyaṁ sabrahmacāriṁ, yatthassa tibbaṁ hirottappaṁ paccupaṭṭhitaṁ hoti pemañca gāravo ca, te kālena kālaṁ upasaṅkamitvā paripucchati paripañhati: Addhā ayamāyasmā jānaṁ jānāti passaṁ passatī’ti. Ayampi dhammo piyattāya garuttāya bhāvanāya sāmaññāya ekībhāvāya saṁvattati.
‘Taṁ kho panāyamāyasmā dhammaṁ sutvā dvayena vūpakāsena sampādeti—kāyavūpakāsena ca cittavūpakāsena ca. Addhā ayamāyasmā jānaṁ jānāti passaṁ passatī’ti. Ayampi dhammo piyattāya garuttāya bhāvanāya sāmaññāya ekībhāvāya saṁvattati.
‘Sīlavā kho panāyamāyasmā pātimokkhasaṁvarasaṁvuto viharati ācāragocarasampanno aṇumattesu vajjesu bhayadassāvī, samādāya sikkhati sikkhāpadesu. Addhā ayamāyasmā jānaṁ jānāti passaṁ passatī’ti. Ayampi dhammo piyattāya garuttāya bhāvanāya sāmaññāya ekībhāvāya saṁvattati.
‘Bahussuto kho panāyamāyasmā sutadharo sutasannicayo. Ye te dhammā ādikalyāṇā majjhekalyāṇā pariyosānakalyāṇā sātthaṁ sabyañjanaṁ kevalaparipuṇṇaṁ parisuddhaṁ brahmacariyaṁ abhivadanti, tathārūpāssa dhammā bahussutā honti dhātā vacasā paricitā manasānupekkhitā diṭṭhiyā suppaṭividdhā. Addhā ayamāyasmā jānaṁ jānāti passaṁ passatī’ti. Ayampi dhammo piyattāya garuttāya bhāvanāya sāmaññāya ekībhāvāya saṁvattati.
‘Āraddhavīriyo kho panāyamāyasmā viharati akusalānaṁ dhammānaṁ pahānāya, kusalānaṁ dhammānaṁ upasampadāya, thāmavā daḷhaparakkamo anikkhittadhuro kusalesu dhammesu. Addhā ayamāyasmā jānaṁ jānāti passaṁ passatī’ti. Ayampi dhammo piyattāya garuttāya bhāvanāya sāmaññāya ekībhāvāya saṁvattati.
‘Saṅghagato kho panāyamāyasmā anānākathiko hoti atiracchānakathiko. Sāmaṁ vā dhammaṁ bhāsati paraṁ vā ajjhesati ariyaṁ vā tuṇhībhāvaṁ nātimaññati. Addhā ayamāyasmā jānaṁ jānāti passaṁ passatī’ti. Ayampi dhammo piyattāya garuttāya bhāvanāya sāmaññāya ekībhāvāya saṁvattati.
‘Pañcasu kho panāyamāyasmā upādānakkhandhesu udayabbayānupassī viharati— Addhā ayamāyasmā jānaṁ jānāti passaṁ passatī’ti. Ayampi dhammo piyattāya garuttāya bhāvanāya sāmaññāya ekībhāvāya saṁvattati.
Ime kho, bhikkhave, aṭṭha hetū aṭṭha paccayā ādibrahmacariyikāya paññāya appaṭiladdhāya paṭilābhāya, paṭiladdhāya bhiyyobhāvāya vepullāya bhāvanāya pāripūriyā saṁvattantī”ti.