DN14
Die große Lehrrede über hinterlassene Spuren
Mahāpadānasutta
1. Von früheren Leben
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha bei Sāvatthī in Jetas Wäldchen auf, dem Kloster des Anāthapiṇḍika, in der Hütte beim Kareribaum.
Da saßen nach dem Essen, als sie vom Almosengang zurückkamen, mehrere Mönche und Nonnen im Pavillon beim Kareribaum beisammen, und es kam dieses Dhammagespräch über frühere Leben unter ihnen auf: „So war es in einem früheren Leben; solcherart war es in einem früheren Leben.“
Mit geläuterter und übermenschlicher Hellhörigkeit hörte der Buddha dieses Gespräch der Mönche und Nonnen. Da erhob er sich von seinem Sitz und ging zum Pavillon, wo er sich auf den ausgebreiteten Sitz setzte. Er wandte sich an die Mönche und Nonnen: „Mönche und Nonnen, worüber habt ihr gerade gesprochen, als ihr hier beisammensaßt? Welches Gespräch wurde unterbrochen?“
Sie berichteten ihm, was sie besprochen hatten, und fügten hinzu: „Das war das Gespräch, das unterbrochen wurde, als der Buddha kam.“
„Würdet ihr gerne einen Dhammavortrag über frühere Leben hören?“
„Jetzt ist die Zeit, Gesegneter! Jetzt ist die Zeit, Heiliger! Der Buddha halte bitte einen Dhammavortrag über frühere Leben. Die Mönche und Nonnen werden zuhören und ihn behalten.“
„Also dann, Mönche und Nonnen, hört zu und gebraucht den Geist gut, ich werde sprechen.“
„Ja, Herr“, antworteten sie. Der Buddha sagte:
„Vor 91 Äonen erschien in der Welt der Buddha Vipassī, vollendet und vollkommen erwacht. Vor 31 Äonen erschien in der Welt der Buddha Sikhī, vollendet und vollkommen erwacht. Ebenfalls vor 31 Äonen erschien in der Welt der Buddha Vessabhū, vollendet und vollkommen erwacht. Im gegenwärtigen, von Glück gesegneten Äon erschien in der Welt der Buddha Kakusandha, ebenso der Buddha Koṇāgamana und der Buddha Kassapa, vollendet und vollkommen erwacht. Und im gegenwärtigen, von Glück gesegneten Äon bin ich in der Welt erschienen, vollendet und vollkommen erwacht.
Die Buddhas Vipassī, Sikhī und Vessabhū wurden als Adlige in Adelsfamilien geboren. Die Buddhas Kakusandha, Koṇāgamana und Kassapa wurden als Brahmanen in Brahmanenfamilien geboren. Ich wurde als Adliger in einer Adelsfamilie geboren.
Vipassī, Sikhī und Vessabhū gehörten zum Stamm Koṇḍañña. Kakusandha, Koṇāgamana und Kassapa gehörten zum Stamm Kassapa. Ich gehöre zum Stamm Gotama.
Für Vipassī betrug die Lebensdauer 80.000 Jahre. Für Sikhī betrug die Lebensdauer 70.000 Jahre. Für Vessabhū betrug die Lebensdauer 60.000 Jahre. Für Kakusandha betrug die Lebensdauer 40.000 Jahre. Für Koṇāgamana betrug die Lebensdauer 30.000 Jahre. Für Kassapa betrug die Lebensdauer 20.000 Jahre. Für mich zur heutigen Zeit ist die Lebensdauer kurz, knapp und flüchtig. Ein langes Leben dauert hundert Jahre oder ein wenig länger.
Vipassī erwachte am Fuß eines Patalabaumes. Sikhī erwachte am Fuß eines weißblütigen Mangobaumes. Vessabhū erwachte am Fuß eines Salbaumes. Kakusandha erwachte am Fuß eines Lebbekbaumes. Koṇāgamana erwachte am Fuß eines Traubenfeigenbaumes. Kassapa erwachte am Fuß eines Banyanbaumes. Ich bin am Fuß eines Pappelfeigenbaumes erwacht.
Vipassī hatte ein erlesenes Paar von Hauptschülern mit Namen Khaṇḍa und Tissa. Sikhī hatte ein erlesenes Paar von Hauptschülern mit Namen Abhibhū und Sambhava. Vessabhū hatte ein erlesenes Paar von Hauptschülern mit Namen Soṇa und Uttara. Kakusandha hatte ein erlesenes Paar von Hauptschülern mit Namen Vidhura und Sañjīva. Koṇāgamana hatte ein erlesenes Paar von Hauptschülern mit Namen Bhiyyosa und Uttara. Kassapa hatte ein erlesenes Paar von Hauptschülern mit Namen Tissa und Bhāradvāja. Ich habe ein erlesenes Paar von Hauptschülern mit Namen Sāriputta und Moggallāna.
Vipassī hatte drei Zusammenkünfte von Schülern, alles Mönche und Nonnen, deren Befleckungen aufgelöst waren – eine Zusammenkunft von 6.800.000, eine von 100.000 und eine von 80.000.
Sikhī hatte drei Zusammenkünfte von Schülern, alles Mönche und Nonnen, deren Befleckungen aufgelöst waren – eine Zusammenkunft von 100.000, eine von 80.000 und eine von 70.000.
Vessabhū hatte drei Zusammenkünfte von Schülern, alles Mönche und Nonnen, deren Befleckungen aufgelöst waren – eine Zusammenkunft von 80.000, eine von 70.000 und eine von 60.000.
Kakusandha hatte eine Zusammenkunft von Schülern – 40.000 Mönche und Nonnen, deren Befleckungen aufgelöst waren.
Koṇāgamana hatte eine Zusammenkunft von Schülern – 30.000 Mönche und Nonnen, deren Befleckungen aufgelöst waren.
Kassapa hatte eine Zusammenkunft von Schülern – 20.000 Mönche und Nonnen, deren Befleckungen aufgelöst waren.
Ich hatte eine Zusammenkunft von Schülern – 1.250 Mönche und Nonnen, deren Befleckungen aufgelöst sind.
Vipassī hatte als Hauptaufwärter einen Mönch mit Namen Asoka. Sikhī hatte als Hauptaufwärter einen Mönch mit Namen Khemaṅkara. Vessabhū hatte als Hauptaufwärter einen Mönch mit Namen Upasanta. Kakusandha hatte als Hauptaufwärter einen Mönch mit Namen Buddhija. Koṇāgamana hatte als Hauptaufwärter einen Mönch mit Namen Sotthija. Kassapa hatte als Hauptaufwärter einen Mönch mit Namen Sabbamitta. Ich habe als Hauptaufwärter einen Mönch mit Namen Ānanda.
Vipassīs Vater war König Bandhumā, seine leibliche Mutter war Königin Bandhumatī und ihre Hauptstadt hieß Bandhumatī.
Sikhīs Vater war König Aruṇa, seine leibliche Mutter war Königin Pabhāvatī und ihre Hauptstadt hieß Aruṇavatī.
Vessabhūs Vater war König Suppatita, seine leibliche Mutter war Königin Vassavatī und ihre Hauptstadt hieß Anoma.
Kakusandhas Vater war der Brahmane Aggidatta und seine leibliche Mutter war die Brahmanin Visākhā. Zu der Zeit war Khema der König und seine Hauptstadt hieß Khemavatī.
Koṇāgamanas Vater war der Brahmane Yaññadatta und seine leibliche Mutter war die Brahmanin Uttarā. Zu der Zeit war Sobha der König und seine Hauptstadt hieß Sobhavatī.
Kassapas Vater war der Brahmane Brahmadatta und seine leibliche Mutter war die Brahmanin Dhanavatī. Zu der Zeit war Kikī der König und seine Hauptstadt hieß Varanasi.
In diesem Leben war König Suddhodana mein Vater, meine leibliche Mutter war Königin Māyā und unsere Hauptstadt hieß Kapilavatthu.“
Das sagte der Buddha. Nachdem er geendet hatte, erhob sich der Heilige von seinem Sitz und ging zu seiner Hütte.
Kurz nachdem der Buddha gegangen war, redeten diese Mönche und Nonnen untereinander:
„Es ist unglaublich, Geehrte, es ist erstaunlich! Der Klargewordene besitzt solche übersinnliche Kraft und Macht! Denn er ist in der Lage, sich an Geburt, Namen, Stamm, Lebensdauer, Hauptschüler und Zusammenkünfte von Schülern der Buddhas der Vergangenheit zu erinnern, die vollkommen verloschen sind, die das Wuchern abgeschnitten, die Spur abgeschnitten, den Kreislauf zu Ende gebracht haben und über alles Leiden hinausgegangen sind. Er kennt ihre Geburt, ihre Namen, ihren Stamm, ihre Tugend, ihre Lehren, ihre Weisheit, ihre Meditation und ihre Freiheit.
Kann der Klargewordene sich an all diese Dinge erinnern, weil er das Prinzip der Lehren klar durchdrungen hat? Oder haben Gottheiten es ihm gesagt?“ Doch die Unterhaltung zwischen diesen Mönchen und Nonnen wurde unterbrochen.
Der Buddha kam am späten Nachmittag aus seiner Klausur und ging zum Pavillon beim Kareribaum. Er setzte sich auf den ausgebreiteten Sitz und wandte sich an die Mönche und Nonnen: „Mönche und Nonnen, worüber habt ihr gerade gesprochen, als ihr hier beisammensaßt? Welches Gespräch wurde unterbrochen?“
Sie berichteten ihm, was sie besprochen hatten, und fügten hinzu: „Das war das Gespräch, das unterbrochen wurde, als der Buddha kam.“
„Der Klargewordene kann sich an all diese Dinge erinnern, weil er das Prinzip der Lehren klar durchdrungen hat. Und auch die Gottheiten haben es mir gesagt.
Würdet ihr gerne einen weiteren Dhammavortrag über frühere Leben hören?“
„Jetzt ist die Zeit, Gesegneter! Jetzt ist die Zeit, Heiliger! Der Buddha halte bitte einen weiteren Dhammavortrag über frühere Leben. Die Mönche und Nonnen werden zuhören und ihn behalten.“
„Also dann, Mönche und Nonnen, hört zu und gebraucht den Geist gut, ich werde sprechen.“
„Ja, Herr“, antworteten sie. Der Buddha sagte:
„Vor 91 Äonen erschien in der Welt der Buddha Vipassī, vollendet und vollkommen erwacht. Er wurde als Adliger in einer Adelsfamilie geboren. Er gehörte zum Stamm Koṇḍañña. Er lebte 80.000 Jahre. Er erwachte am Fuß eines Patalabaumes. Er hatte ein erlesenes Paar von Hauptschülern mit Namen Khaṇḍa und Tissa. Er hatte drei Zusammenkünfte von Schülern, alles Mönche und Nonnen, deren Befleckungen aufgelöst waren – eine Zusammenkunft von 6.800.000, eine von 100.000 und eine von 80.000. Als Hauptaufwärter hatte er einen Mönch mit Namen Asoka. Sein Vater war König Bandhumā, seine leibliche Mutter war Königin Bandhumatī und ihre Hauptstadt hieß Bandhumatī.
2. Was für jemanden, der zum Erwachen entschlossen ist, normal ist
Als Vipassī, das Wesen, das zum Erwachen entschlossen war, von der Schar der freudvollen Götter abschied, wurde er im Schoß seiner Mutter empfangen, achtsam und der Situation bewusst. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, wenn es von der Schar der freudvollen Götter abscheidet, im Schoß seiner Mutter empfangen wird. Dann erscheint in dieser Welt mit ihren Göttern, Māras und Brahmās, unter dieser Bevölkerung mit ihren Asketen und Brahmanen, Göttern und Menschen ein unermessliches, wunderbares Licht, das die Strahlkraft der Götter übertrifft. Selbst in der grenzenlosen Düsternis des interstellaren Raumes – so vollkommen dunkel, dass sogar das Licht von Mond und Sonne, so mächtig und gewaltig, keinen Eindruck macht – erscheint ein unermessliches, wunderbares Licht, das die Strahlkraft der Götter übertrifft. Und die Lebewesen, die dort wiedergeboren sind, erkennen einander in diesem Licht: ‚Es scheint also, dass hier andere Lebewesen wiedergeboren sind!‘ Und diese zehntausendfache Galaxie zittert und schwankt und bebt. Und ein unermessliches, wunderbares Licht erscheint in der Welt, das selbst die Strahlkraft der Götter übertrifft. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass vier Ortsgötter herankommen, um die vier Himmelsrichtungen zu bewachen, wenn das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, im Schoß seiner Mutter empfangen wurde. So kann kein Mensch, kein nicht-menschliches Wesen oder irgendjemand dem Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, oder seiner Mutter schaden. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass die Mutter des Wesens, das zum Erwachen entschlossen ist, auf natürliche Art tugendhaft wird, wenn es in ihrem Schoß empfangen wurde. Sie tötet keine lebenden Geschöpfe, stiehlt nicht, begeht keine sexuellen Verfehlungen, lügt nicht und trinkt keine Rauschmittel wie Bier, Wein und Branntwein. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass die Mutter des Wesens, das zum Erwachen entschlossen ist, wenn es in ihrem Schoß empfangen wurde, nicht länger mit sexuellen Gedanken an Männer denkt, und sie kann von keinem Mann mit wollüstigen Absichten überwältigt werden. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass die Mutter des Wesens, das zum Erwachen entschlossen ist, wenn es in ihrem Schoß empfangen wurde, die fünf Sinnesreize erhält und sich, damit versorgt und ausgestattet, vergnügt. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass die Mutter des Wesens, das zum Erwachen entschlossen ist, wenn es in ihrem Schoß empfangen wurde, nicht von Beschwerden befallen wird. Sie ist glücklich und frei von körperlicher Ermüdung. Und sie sieht das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, in ihrem Schoß, in allen Haupt- und Nebengliedern unversehrt, ohne dass eine Fähigkeit fehlte. Wie ein Schmuckstück aus Beryll, von Natur aus schimmernd, mit acht Facetten, gut gearbeitet, durchsichtig, klar und ungetrübt, mit allen guten Eigenschaften versehen, das auf einen blauen, gelben, roten, weißen oder goldbraunen Faden aufgefädelt wäre. Ein Mensch mit klaren Augen würde es in die Hand nehmen und untersuchen: ‚Dieses Schmuckstück aus Beryll ist von Natur aus schimmernd, mit acht Facetten, gut gearbeitet, durchsichtig, klar und ungetrübt, mit allen guten Eigenschaften versehen. Und es ist auf einen blauen, gelben, roten, weißen oder goldbraunen Faden aufgefädelt.‘
Ebenso wird die Mutter des Wesens, das zum Erwachen entschlossen ist, wenn es in ihrem Schoß empfangen wurde, nicht von Beschwerden befallen. Sie ist glücklich und frei von körperlicher Ermüdung. Und sie sieht das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, in ihrem Schoß, in allen Haupt- und Nebengliedern unversehrt, ohne dass eine Fähigkeit fehlte. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass die Mutter des Wesens, das zum Erwachen entschlossen ist, sieben Tage nach seiner Geburt stirbt und in der Schar der freudvollen Götter wiedergeboren wird. Das ist in einem solchen Fall normal.
Andere Frauen tragen das Kind bis zur Geburt neun oder zehn Monate in ihrem Schoß, doch nicht die Mutter des Wesens, das zum Erwachen entschlossen ist. Es ist normal, dass sie ihr Kind nach genau zehn Monaten zur Welt bringt. Das ist in einem solchen Fall normal.
Andere Frauen gebären im Sitzen oder im Liegen, doch nicht die Mutter des Wesens, das zum Erwachen entschlossen ist. Es ist normal, dass sie ihr Kind immer im Stehen gebiert. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, wenn es aus dem Schoß seiner Mutter hervorkommt, zuerst von Göttern in Empfang genommen wird, dann von Menschen. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass vier Ortsgötter das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, in Empfang nehmen, wenn es aus dem Schoß seiner Mutter hervorkommt, noch bevor es den Boden erreicht, und vor seine Mutter hinstellen. Sie sagen: ‚Freue dich, Königin! Dir wurde ein Sohn von hohem Rang geboren!‘ Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, bereits rein ist, wenn es aus dem Schoß seiner Mutter hervorkommt, unbefleckt von Wasser, Schleim, Blut oder einer anderen Art von Unreinheit, lauter und rein. Wie wenn ein Edelstein-Juwel auf Kāsituch gelegt würde: Das Juwel würde das Tuch nicht beschmutzen, noch würde das Tuch das Juwel beschmutzen. Warum ist das so? Weil beide rein sind.
Ebenso ist das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, bereits rein, wenn es aus dem Schoß seiner Mutter hervorkommt, unbefleckt von Wasser, Schleim, Blut oder einer anderen Art von Unreinheit, lauter und rein. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass zwei Wassergüsse mitten aus der Luft erscheinen, wenn das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, aus dem Schoß seiner Mutter hervorkommt, ein kühler und ein warmer, um das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, und seine Mutter zu baden. Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, sobald es geboren ist, fest mit seinen Füßen auf der Erde steht. Es blickt nach Norden, macht sieben Schritte, während ein weißer Sonnenschirm über es gehalten wird, mustert alle Himmelsrichtungen und macht diese dramatische Verkündigung: ‚Ich bin der Vorderste in der Welt! Ich bin der Älteste in der Welt! Ich bin der Erste in der Welt! Dies ist meine letzte Wiedergeburt. Künftige Leben wird es jetzt nicht mehr geben.‘ Das ist in einem solchen Fall normal.
Es ist normal, dass, wenn das Wesen, das zum Erwachen entschlossen ist, aus dem Schoß seiner Mutter hervorkommt, in dieser Welt mit ihren Göttern, Māras und Brahmās, unter dieser Bevölkerung mit ihren Asketen und Brahmanen, Göttern und Menschen ein unermessliches, wunderbares Licht erscheint, das die Strahlkraft der Götter übertrifft. Selbst in der grenzenlosen Düsternis des interstellaren Raumes – so vollkommen dunkel, dass sogar das Licht von Mond und Sonne, so mächtig und gewaltig, keinen Eindruck macht – erscheint ein unermessliches, wunderbares Licht, das die Strahlkraft der Götter übertrifft. Und die Lebewesen, die dort wiedergeboren sind, erkennen einander in diesem Licht: ‚Es scheint also, dass hier andere Lebewesen wiedergeboren sind!‘ Und diese zehntausendfache Galaxie zittert und schwankt und bebt. Und ein unermessliches, wunderbares Licht erscheint in der Welt, das selbst die Strahlkraft der Götter übertrifft. Das ist in einem solchen Fall normal.
3. Die zweiunddreißig Kennzeichen eines großen Mannes
Als Prinz Vipassī geboren wurde, teilte man dem König Bandhumā mit: ‚Majestät, dein Sohn ist geboren! Majestät lasse ihn begutachten!‘ Nachdem der König den Prinzen begutachtet hatte, ließ er die brahmanischen Wahrsager rufen und sagte zu ihnen: ‚Ihr Herren, bitte begutachtet den Prinzen.‘ Sie begutachteten den Prinzen und sagten dann zum König: ‚Freue dich, König! Dir wurde ein Sohn von hohem Rang geboren! Du hast Glück, so großes Glück, dass ein Sohn wie dieser in dieser Familie geboren wurde! Denn der Prinz besitzt die zweiunddreißig Kennzeichen eines großen Mannes. Für einen großen Mann, der diese besitzt, gibt es zwei mögliche Schicksale, kein anderes. Wenn er im Haus bleibt, wird er ein König, ein Rad-drehender Herrscher, ein gerechter und prinzipientreuer König. Seine Oberherrschaft erstreckt sich nach allen vier Seiten, er erreicht Stabilität im Land und besitzt die sieben Juwelen. Diese seine sieben Juwelen sind das Rad, der Elefant, das Pferd, der Edelstein, die Frau, der Hausbesitzer und der Befehlshaber als siebtes Juwel. Er hat über tausend Söhne, wacker und heldenhaft, die die Heere seiner Feinde zermalmen. Wenn er dieses vom Meer umspülte Land erobert hat, herrscht er nach Prinzip, ohne Stock oder Schwert. Doch wenn er aus dem Haus fortzieht ins hauslose Leben, wird er ein Vollendeter, ein vollkommen erwachter Buddha, der den Schleier von der Welt abstreift.
Und was sind die Kennzeichen, die er besitzt?
Seine Füße stehen fest auf.
Seine Fußsohlen weisen ein Rad mit tausend Speichen auf, mit Felge und Nabe, in allen Einzelheiten vollständig.
Er hat langgestreckte Fersen.
Er hat lange Finger.
Er hat weiche und zarte Hände und Füße.
Seine Finger und Zehen liegen aneinander.
Er hat ein hohes Fußgewölbe.
Seine Unterschenkel sind wie die einer Antilope.
Wenn er aufrecht steht und sich nicht nach vorne beugt, berühren seine beiden Handflächen die Knie.
Sein Geschlechtsteil ist von einer Vorhaut bedeckt.
Er ist von goldener Farbe, seine Haut leuchtet wie schimmerndes Gold.
Seine Haut ist zart, so zart, dass Staub und Schmutz nicht an seinem Körper haften.
Seine Körperhaare wachsen jedes aus einer eigenen Pore.
Die Spitzen seiner Körperhaare zeigen nach oben. Die Haare sind blauschwarz und im Uhrzeigersinn gelockt.
Sein Körper ist groß, mit geraden Gliedern.
Er hat gewölbte Muskeln an sieben Stellen.
Seine Brust ist wie die eines Löwen.
Sein Körper ist zwischen den Schultern ausgefüllt.
Seine Glieder haben den Umfang eines Banyanbaumes: Die Spanne seiner Arme entspricht seiner Körperlänge.
Sein Rumpf ist ebenmäßig gerundet.
Er hat erhabene Geschmacksknospen.
Sein Kinn ist wie das eines Löwen.
Er hat vierzig Zähne.
Seine Zähne sind ebenmäßig.
Zwischen seinen Zähnen sind keine Lücken.
Seine Zähne sind von reinstem Weiß.
Er hat eine lange Zunge.
Er hat die Stimme Brahmās, wie der Ruf des Kuckucks.
Seine Augen sind blauschwarz.
Seine Wimpern sind wie die einer Kuh.
Zwischen seinen Augenbrauen wächst ein Haarbüschel, zart und weiß wie Watte.
Seine Schädeldecke ist wie ein Turban.
Das sind die zweiunddreißig Kennzeichen eines großen Mannes, die der Prinz besitzt. Für einen großen Mann, der diese besitzt, gibt es zwei mögliche Schicksale, kein anderes. Wenn er im Haus bleibt, wird er ein König, ein Rad-drehender Herrscher, ein gerechter und prinzipientreuer König. Doch wenn er aus dem Haus fortzieht ins hauslose Leben, wird er ein Vollendeter, ein vollkommen erwachter Buddha, der den Schleier von der Welt abstreift.‘
4. Wie er als Vipassī bekannt wurde
Dann ließ der König Bandhumā die brahmanischen Wahrsager neu einkleiden und versorgte sie mit allem, was sie benötigten. Der König ernannte dann Kindermädchen für den Prinzen Vipassī. Die einen stillten ihn, andere badeten ihn, andere hielten ihn und wieder andere trugen ihn auf der Hüfte. Von seiner Geburt an wurde Tag und Nacht ein weißer Sonnenschirm über ihn gehalten in der Absicht: ‚Dass Kälte, Hitze, Gras, Staub oder Feuchtigkeit ihn nicht behelligen.‘ Er war vielen Menschen lieb und teuer, wie eine blaue Seerose oder eine rosa oder weiße Lotusblume. Er wurde von einem Arm zum anderen weitergereicht.
Von Geburt an war seine Stimme bezaubernd, melodisch, süß und lieblich. Wie der Gesang eines Himalaya-Kuckucks, so süß war seine Stimme.
Von Geburt an besaß der Prinz Vipassī die Kraft der Hellsichtigkeit, die sich als ein Ergebnis früherer Taten zeigte. Dadurch konnte er bei Tag und bei Nacht eine Meile im Umkreis sehen.
Und er war wachsam, ohne zu blinzeln, wie die Götter der Dreiunddreißig. Und weil es hieß, er sei wachsam, ohne zu blinzeln, wurde er als ‚Vipassī‘ bekannt.
Wenn da der König Bandhumā zu Gericht saß, hielt er den Prinzen Vipassī auf seinem Schoß und erklärte ihm den Fall. Und wie er da auf dem Schoß seines Vaters saß, wog Vipassī den Fall gründlich ab und zog eine Schlussfolgerung mittels eines logischen Vorgehens. Das war dann umso mehr Grund, dass er als ‚Vipassī‘ bekannt wurde.
Dann ließ der König Bandhumā drei Pfahlbau-Langhäuser für ihn bauen: eins für den Winter, eins für den Sommer und eins für die Regenzeit. Und er versorgte ihn mit den fünf Sinnesreizen. Der Prinz Vipassī blieb während der vier Monate der Regenzeit in seinem Pfahlbau-Langhaus, ohne die Treppe herunterzukommen. Dort wurde er von Musikerinnen unterhalten, unter denen kein einziger Mann war.
Der erste Abschnitt zum Aufsagen.
5. Der alte Mann
Nachdem dann viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, wandte sich Prinz Vipassī an seinen Wagenlenker: ‚Mein guter Wagenlenker, spanne die erlesensten Kutschen an. Wir wollen zu einem Park fahren und die Landschaft betrachten.‘
‚Ja, Herr‘, antwortete der Wagenlenker. Er spannte die Kutschen an und unterrichtete den Prinzen: ‚Majestät, die erlesensten Kutschen sind angespannt. Bitte geh nach deinem Belieben.‘ Da bestieg Prinz Vipassī eine erlesene Kutsche und machte sich zusammen mit anderen erlesenen Kutschen auf zum Park.
Am Weg sah er einen alten Mann, vornübergebeugt, krumm, auf einen Stock gestützt, beim Gehen zitternd, siech, die guten Jahre hinter sich. Er wandte sich an seinen Wagenlenker: ‚Mein guter Wagenlenker, was hat dieser Mann getan? Seine Haare und sein Körper sind nicht so wie die anderer Menschen.‘
‚Das, Majestät, nennt man einen Alten.‘
‚Aber warum nennt man ihn einen Alten?‘
‚Man nennt ihn einen Alten, weil er jetzt nicht mehr lange zu leben hat.‘
‚Aber, mein guter Wagenlenker, muss ich alt werden? Bleibt mir das Alter nicht erspart?‘
‚Jeder muss alt werden, Majestät, auch du. Niemandem bleibt das Alter erspart.‘
‚Nun, mein guter Wagenlenker, das genügt für heute mit dem Park. Lass uns zum königlichen Hof zurückkehren.‘
‚Ja, Majestät‘, antwortete der Wagenlenker und tat wie geheißen.
Als er wieder am königlichen Hof war, brütete der Prinz, elend und traurig: ‚Verflucht sei dieses Ding namens Wiedergeburt! Denn das Alter kommt zu jedem, der geboren ist.‘
Da befahl König Bandhumā den Wagenlenker zu sich und sagte: ‚Mein guter Wagenlenker, ich hoffe, der Prinz hat sich im Park gut unterhalten? Ich hoffe, er war dort glücklich?‘
‚Nein, Majestät, der Prinz hat sich im Park nicht gut unterhalten.‘
‚Aber was hat er auf dem Weg zum Park gesehen?‘ Und der Wagenlenker berichtete dem König über die Begegnung mit dem alten Mann und die Reaktion des Prinzen.
6. Der kranke Mann
Da dachte König Bandhumā: ‚Der Prinz Vipassī darf nicht dem Thron entsagen. Er darf nicht aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben. Und die Worte der brahmanischen Wahrsager dürfen sich nicht erfüllen.‘ Zu diesem Zweck versorgte er den Prinzen noch mehr mit den fünf Sinnesreizen, und der Prinz vergnügte sich mit ihnen.
Nachdem dann viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, ließ sich Prinz Vipassī wieder von seinem Wagenlenker zum Park fahren.
Am Weg sah er einen Mann, mitgenommen, leidend, schwer krank, in den eigenen Ausscheidungen liegend und darauf angewiesen, von den einen hochgehoben und von den anderen niedergelegt zu werden. Er wandte sich an seinen Wagenlenker: ‚Mein guter Wagenlenker, was hat dieser Mann getan? Seine Augen und seine Stimme sind nicht so wie die anderer Menschen.‘
‚Das, Majestät, nennt man einen Kranken.‘
‚Aber warum nennt man ihn einen Kranken?‘
‚Man nennt ihn einen Kranken: Hoffentlich wird er sich von dieser Krankheit erholen.‘
‚Aber, mein guter Wagenlenker, muss ich krank werden? Bleibt mir Krankheit nicht erspart?‘
‚Jeder muss krank werden, Majestät, auch du. Niemandem bleibt Krankheit erspart.‘
‚Nun, mein guter Wagenlenker, das genügt für heute mit dem Park. Lass uns zum königlichen Hof zurückkehren.‘
‚Ja, Majestät‘, antwortete der Wagenlenker und tat wie geheißen.
Als er wieder am königlichen Hof war, brütete der Prinz, elend und traurig: ‚Verflucht sei dieses Ding namens Wiedergeburt! Denn Alter und Krankheit kommen zu jedem, der geboren ist.‘
Da befahl König Bandhumā den Wagenlenker zu sich und sagte: ‚Mein guter Wagenlenker, ich hoffe, der Prinz hat sich im Park gut unterhalten? Ich hoffe, er war dort glücklich?‘
‚Nein, Majestät, der Prinz hat sich im Park nicht gut unterhalten.‘
‚Aber was hat er auf dem Weg zum Park gesehen?‘ Und der Wagenlenker berichtete dem König über die Begegnung mit dem kranken Mann und die Reaktion des Prinzen.
7. Der tote Mann
Da dachte König Bandhumā: ‚Der Prinz Vipassī darf nicht dem Thron entsagen. Er darf nicht aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben. Und die Worte der brahmanischen Wahrsager dürfen sich nicht erfüllen.‘ Zu diesem Zweck versorgte er den Prinzen noch mehr mit den fünf Sinnesreizen, und der Prinz vergnügte sich mit ihnen.
Nachdem dann viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, ließ sich Prinz Vipassī wieder von seinem Wagenlenker zum Park fahren.
Am Weg sah er eine große Menschenmenge versammelt, die aus verschiedenfarbigen Kleidungsstücken eine Bahre machte. Er wandte sich an seinen Wagenlenker: ‚Mein guter Wagenlenker, warum macht diese Menschenmenge eine Bahre?‘
‚Das, Majestät, ist für einen Toten.‘
‚Nun, lenke den Wagen zu dem Toten.‘
‚Ja, Majestät‘, antwortete der Wagenlenker und tat wie geheißen.
Als der Prinz die Leiche des Toten sah, wandte er sich an den Wagenlenker: ‚Aber warum nennt man ihn einen Toten?‘
‚Man nennt ihn einen Toten, weil seine Mutter und sein Vater, seine Verwandten und Sippenangehörigen ihn jetzt nicht mehr sehen werden, und er wird sie niemals wiedersehen.‘
‚Aber, mein guter Wagenlenker, muss ich sterben? Bleibt mir der Tod nicht erspart? Werden der König und die Königin, meine anderen Verwandten und Sippenangehörigen mich nicht mehr sehen? Und werde ich sie niemals wiedersehen?‘
‚Jeder muss sterben, Majestät, auch du. Niemandem bleibt der Tod erspart. Der König und die Königin, deine anderen Verwandten und Sippenangehörigen werden dich nicht mehr sehen, und du wirst sie niemals wiedersehen.‘
‚Nun, mein guter Wagenlenker, das genügt für heute mit dem Park. Lass uns zum königlichen Hof zurückkehren.‘
‚Ja, Majestät‘, antwortete der Wagenlenker und tat wie geheißen.
Als er wieder am königlichen Hof war, brütete der Prinz, elend und traurig: ‚Verflucht sei dieses Ding namens Wiedergeburt! Denn Alter, Krankheit und Tod kommen zu jedem, der geboren ist.‘
Da befahl König Bandhumā den Wagenlenker zu sich und sagte: ‚Mein guter Wagenlenker, ich hoffe, der Prinz hat sich im Park gut unterhalten? Ich hoffe, er war dort glücklich?‘
‚Nein, Majestät, der Prinz hat sich im Park nicht gut unterhalten.‘
‚Aber was hat er auf dem Weg zum Park gesehen?‘ Und der Wagenlenker berichtete dem König über die Begegnung mit dem Toten und die Reaktion des Prinzen.
8. Der Hauslose
Da dachte König Bandhumā: ‚Der Prinz Vipassī darf nicht dem Thron entsagen. Er darf nicht aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben. Und die Worte der brahmanischen Wahrsager dürfen sich nicht erfüllen.‘ Zu diesem Zweck versorgte er den Prinzen noch mehr mit den fünf Sinnesreizen, und der Prinz vergnügte sich mit ihnen.
Nachdem dann viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, ließ sich Prinz Vipassī wieder von seinem Wagenlenker zum Park fahren.
Am Weg sah er einen Mann, einen Hauslosen mit geschorenem Kopf, der eine ockerfarbene Robe trug. Er wandte sich an seinen Wagenlenker: ‚Mein guter Wagenlenker, was hat dieser Mann getan? Sein Kopf und seine Kleider sind nicht so wie die anderer Menschen.‘
‚Das, Majestät, nennt man einen Hauslosen.‘
‚Aber warum nennt man ihn einen Hauslosen?‘
‚Man nennt ihn einen Hauslosen, weil er prinzipientreues und gerechtes Verhalten, taugliche und gute Taten, Mildherzigkeit und Anteilnahme für alle Lebewesen preist.‘
‚Dann preise ich den, den man einen Hauslosen nennt, der prinzipientreues und gerechtes Verhalten, taugliche und gute Taten, Mildherzigkeit und Anteilnahme für alle Lebewesen preist! Nun, lenke den Wagen zu dem Hauslosen.‘
‚Ja, Majestät‘, antwortete der Wagenlenker und tat wie geheißen.
Da sagte Prinz Vipassī zu dem Hauslosen: ‚Mein guter Mann, was hast du getan? Dein Kopf und deine Kleider sind nicht so wie die anderer Menschen.‘
‚Majestät, ich bin, was man einen Hauslosen nennt.‘
‚Aber warum nennt man dich einen Hauslosen?‘
‚Man nennt mich einen Hauslosen, weil ich prinzipientreues und gerechtes Verhalten, taugliche und gute Taten, Mildherzigkeit und Anteilnahme für alle Lebewesen preise.‘
‚Dann preise ich den, den man einen Hauslosen nennt, der prinzipientreues und gerechtes Verhalten, taugliche und gute Taten, Mildherzigkeit und Anteilnahme für alle Lebewesen preist!‘
9. Das Fortziehen
Da wandte sich der Prinz Vipassī an seinen Wagenlenker: ‚Nun, mein guter Wagenlenker, nimm den Wagen und kehre zum königlichen Hof zurück. Ich werde mir gleich hier Haar und Bart rasieren, ockerfarbene Roben anlegen und aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben.‘
‚Ja, Majestät‘, antwortete der Wagenlenker und tat wie geheißen.
Und Prinz Vipassī rasierte sich Haar und Bart, legte ockerfarbene Roben an und zog aus dem Haus fort ins hauslose Leben.
10. Eine große Menge zieht fort
In der Königsstadt Bandhumatī hörte eine große Menge von 84.000 Menschen, dass der Prinz Vipassī fortgezogen war. Sie dachten: ‚Das kann keine gewöhnliche Lehre und Schulung sein, kein gewöhnliches Fortziehen, zu dem der Prinz Vipassī fortgezogen ist. Wenn selbst der Prinz fortzieht, warum tun wir nicht das Gleiche?‘
Und diese große Menge von 84.000 Menschen rasierte sich Haar und Bart, legte ockerfarbene Roben an und folgte Vipassī, dem zum Erwachen Entschlossenen, indem sie aus dem Haus fortzog ins hauslose Leben. Vipassī wanderte in Begleitung dieser Gesellschaft durch die Dörfer, Marktflecken und Königsstädte.
Da kam ihm, als er für sich allein in Klausur war, dieser Gedanke in den Sinn: ‚Es ist nicht angebracht für mich, in einer Menschenmenge zu leben. Warum lebe ich nicht allein und ziehe mich von der Gruppe zurück?‘ Nach einiger Zeit zog er sich von der Gruppe zurück und lebte allein. Die 84.000 gingen in eine Richtung und Vipassī in eine andere.
11. Vipassīs Betrachtungen
Da kam Vipassī, als er für sich allein in Klausur in seiner Hütte war, dieser Gedanke in den Sinn: ‚Ach, diese Welt ist in Schwierigkeiten. Sie wird geboren, wird alt, stirbt, scheidet ab und wird wiedergeboren, doch sie versteht nicht, wie sie diesem Leiden entrinnen kann, dem Alter und dem Tod. Ach, wann wird ein Ausweg aus diesem Leiden gefunden, ein Ausweg aus Alter und Tod?‘
Und Vipassī, der zum Erwachen Entschlossene, dachte: ‚Wenn was besteht, gibt es Alter und Tod? Was ist die Bedingung für Alter und Tod?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Wiedergeburt besteht, gibt es Alter und Tod. Wiedergeburt ist die Bedingung für Alter und Tod.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was besteht, gibt es Wiedergeburt? Was ist die Bedingung für Wiedergeburt?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn fortgesetztes Dasein besteht, gibt es Wiedergeburt. Fortgesetztes Dasein ist die Bedingung für Wiedergeburt.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was besteht, gibt es fortgesetztes Dasein? Was ist die Bedingung für fortgesetztes Dasein?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Ergreifen besteht, gibt es fortgesetztes Dasein. Ergreifen ist die Bedingung für fortgesetztes Dasein.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was besteht, gibt es Ergreifen? Was ist die Bedingung für Ergreifen?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Verlangen besteht, gibt es Ergreifen. Verlangen ist die Bedingung für Ergreifen.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was besteht, gibt es Verlangen? Was ist die Bedingung für Verlangen?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Gefühl besteht, gibt es Verlangen. Gefühl ist die Bedingung für Verlangen.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was besteht, gibt es Gefühl? Was ist die Bedingung für Gefühl?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Kontakt besteht, gibt es Gefühl. Kontakt ist die Bedingung für Gefühl.‘
Und Vipassī dachte: Wenn was besteht, gibt es Kontakt? Was ist die Bedingung für Kontakt?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn die sechs Sinnesfelder bestehen, gibt es Kontakt. Die sechs Sinnesfelder sind die Bedingung für Kontakt.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was besteht, gibt es die sechs Sinnesfelder? Was ist die Bedingung für die sechs Sinnesfelder?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Name und Form bestehen, gibt es die sechs Sinnesfelder. Name und Form sind die Bedingung für die sechs Sinnesfelder.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was besteht, gibt es Namen und Form? Was ist die Bedingung für Namen und Form?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Bewusstsein besteht, gibt es Namen und Form. Bewusstsein ist die Bedingung für Namen und Form.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was besteht, gibt es Bewusstsein? Was ist die Bedingung für Bewusstsein?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Name und Form bestehen, gibt es Bewusstsein. Name und Form sind die Bedingung für Bewusstsein.‘
Und Vipassī dachte: ‚Dieses Bewusstsein wendet sich zurück zu Namen und Form und geht nicht darüber hinaus.‘ Bis zu diesem Punkt kann man wiedergeboren werden, alt werden, sterben, verscheiden oder wieder erscheinen, nämlich: Name und Form sind die Bedingung für Bewusstsein. Bewusstsein ist die Bedingung für Namen und Form. Name und Form sind die Bedingung für die sechs Sinnesfelder. Die sechs Sinnesfelder sind die Bedingung für Kontakt. Kontakt ist die Bedingung für Gefühl. Gefühl ist die Bedingung für Verlangen. Verlangen ist die Bedingung für Ergreifen. Ergreifen ist die Bedingung für fortgesetztes Dasein. Fortgesetztes Dasein ist die Bedingung für Wiedergeburt. Wiedergeburt ist die Bedingung für das Zustandekommen von Alter und Tod, von Kummer, Klage, Schmerz, Traurigkeit und Bedrängnis. So kommt diese ganze Masse des Leidens zustande.‘
‚Ursprung, Ursprung.‘ Dieses Sehen, dieses Erkennen, diese Weisheit, dieses Verstehen, dieses Licht erschien Vipassī, dem zum Erwachen Entschlossenen, in Bezug auf Lehren, die er zuvor von niemand anderem gehört hatte.
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was nicht besteht, gibt es Alter und Tod nicht? Wenn was aufhört, hören Alter und Tod auf?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Wiedergeburt nicht besteht, gibt es Alter und Tod nicht. Wenn Wiedergeburt aufhört, hören Alter und Tod auf.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was nicht besteht, gibt es Wiedergeburt nicht? Wenn was aufhört, hört Wiedergeburt auf?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn fortgesetztes Dasein nicht besteht, gibt es Wiedergeburt nicht. Wenn fortgesetztes Dasein aufhört, hört Wiedergeburt auf.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was nicht besteht, gibt es fortgesetztes Dasein nicht? Wenn was aufhört, hört fortgesetztes Dasein auf?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Ergreifen nicht besteht, gibt es fortgesetztes Dasein nicht. Wenn Ergreifen aufhört, hört fortgesetztes Dasein auf.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was nicht besteht, gibt es Ergreifen nicht? Wenn was aufhört, hört Ergreifen auf?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Verlangen nicht besteht, gibt es Ergreifen nicht. Wenn Verlangen aufhört, hört Ergreifen auf.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was nicht besteht, gibt es Verlangen nicht? Wenn was aufhört, hört Verlangen auf?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Gefühl nicht besteht, gibt es Verlangen nicht. Wenn Gefühl aufhört, hört Verlangen auf.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was nicht besteht, gibt es Gefühl nicht? Wenn was aufhört, hört Gefühl auf?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Kontakt nicht besteht, gibt es Gefühl nicht. Wenn Kontakt aufhört, hört Gefühl auf.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was nicht besteht, gibt es Kontakt nicht? Wenn was aufhört, hört Kontakt auf?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn die sechs Sinnesfelder nicht bestehen, gibt es Kontakt nicht. Wenn die sechs Sinnesfelder aufhören, hört Kontakt auf.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was nicht besteht, gibt es die sechs Sinnesfelder nicht? Wenn was aufhört, hören die sechs Sinnesfelder auf?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Name und Form nicht bestehen, gibt es die sechs Sinnesfelder nicht. Wenn Name und Form aufhören, hören die sechs Sinnesfelder auf.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was nicht besteht, gibt es Namen und Form nicht? Wenn was aufhört, hören Name und Form auf?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Bewusstsein nicht besteht, gibt es Namen und Form nicht. Wenn Bewusstsein aufhört, hören Name und Form auf.‘
Und Vipassī dachte: ‚Wenn was nicht besteht, gibt es Bewusstsein nicht? Wenn was aufhört, hört Bewusstsein auf?‘ Und durch wohlüberlegten Gebrauch des Geistes gelangte Vipassī mit Weisheit zu dem Schluss: ‚Wenn Name und Form nicht bestehen, gibt es Bewusstsein nicht. Wenn Name und Form aufhören, hört Bewusstsein auf.‘
Und Vipassī dachte: ‚Ich habe den Weg zum Erwachen gefunden, nämlich: Wenn Name und Form aufhören, hört Bewusstsein auf. Wenn Bewusstsein aufhört, hören Name und Form auf. Wenn Name und Form aufhören, hören die sechs Sinnesfelder auf. Wenn die sechs Sinnesfelder aufhören, hört Kontakt auf. Wenn Kontakt aufhört, hört Gefühl auf. Wenn Gefühl aufhört, hört Verlangen auf. Wenn Verlangen aufhört, hört Ergreifen auf. Wenn Ergreifen aufhört, hört fortgesetztes Dasein auf. Wenn fortgesetztes Dasein aufhört, hört Wiedergeburt auf. Wenn Wiedergeburt aufhört, hören Alter und Tod, Kummer, Klage, Schmerz, Traurigkeit und Bedrängnis auf. So hört diese ganze Masse des Leidens auf.‘
‚Aufhören, Aufhören.‘ Dieses Sehen, dieses Erkennen, diese Weisheit, dieses Verstehen, dieses Licht erschien Vipassī, dem zum Erwachen Entschlossenen, in Bezug auf Lehren, die er zuvor von niemand anderem gehört hatte.
Nach einiger Zeit meditierte Vipassī, indem er Aufstieg und Untergang bei den fünf mit Ergreifen verbundenen Aggregaten beobachtete: ‚So ist Form, so ist ihr Ursprung, so ihr Vergehen. So ist Gefühl, so ist sein Ursprung, so sein Vergehen. So ist Wahrnehmung, so ist ihr Ursprung, so ihr Vergehen. So sind Willensbildungsprozesse, so ist ihr Ursprung, so ihr Vergehen. So ist Bewusstsein, so ist sein Ursprung, so sein Vergehen.‘ Als er so meditierte, war sein Geist bald durch Nicht-Ergreifen von den Befleckungen befreit.
Der zweite Abschnitt zum Aufsagen.
12. Die Aufforderung Brahmās
Da dachte Vipassī der Gesegnete, der Vollendete, der vollkommen erwachte Buddha: ‚Warum lehre ich nicht den Dhamma?‘
Dann dachte er: ‚Dieser Grundsatz, den ich entdeckt habe, ist tiefgründig, schwer zu sehen, schwer zu verstehen, friedvoll und erlesen, geht über den Rahmen der Logik hinaus, ist subtil, für den Klugen nachvollziehbar. Aber die Menschen mögen das Festhalten, sie lieben und genießen es. Es ist schwer für sie, diesen Gegenstand zu sehen: nämlich spezifische Bedingtheit, das abhängige Entstehen. Und es ist schwer für sie, diesen Gegenstand zu sehen: nämlich das Beruhigen aller Vorgänge, das Loslassen aller Bindungen, das Auflösen des Verlangens, das Schwinden, Aufhören, Erlöschen. Wenn ich diesen Grundsatz lehren würde, würden andere mich vielleicht nicht verstehen, und das wäre ermüdend und beschwerlich für mich.‘
Und es fielen ihm diese Strophen ein, die ihm weder aus übernatürlicher Quelle eingegeben wurden, noch hatte er sie zuvor gehört:
‚Ich habe hart gekämpft, um das zu verstehen. Genug damit, es zu erklären! Die, die in Gier und Hass verstrickt sind, können diese Lehre nicht wirklich verstehen.
Sie geht gegen den Strom, ist subtil, tiefgründig, verborgen und sehr fein. Die von Gier besessen sind, können nicht sehen, denn sie sind von einer Masse von Dunkelheit ummantelt.‘
Und als der Buddha Vipassī so nachdachte, neigte sein Geist dazu, untätig zu bleiben, nicht dazu, den Dhamma zu lehren.
Da dachte ein gewisser Großer Brahmā, der den Gedankengang des Buddha Vipassī erkannte: ‚O Gott! Die Welt ist verloren, die Welt geht unter! Denn der Geist Vipassīs des Gesegneten, des Vollendeten, des vollkommen erwachten Buddha neigt dazu, untätig zu bleiben, nicht dazu, den Dhamma zu lehren.‘ Und so leicht, wie ein kräftiger Mensch den Arm strecken oder beugen würde, verschwand er aus der Brahmāwelt und erschien wieder vor dem Buddha Vipassī. Er ordnete seine Robe über einer Schulter, ließ sich auf das rechte Knie nieder, erhob seine zusammengelegten Hände zum Buddha Vipassī und sagte: ‚Herr, der Gesegnete lehre doch den Dhamma! Der Heilige lehre doch den Dhamma! Es gibt Wesen, die wenig Sand in den Augen haben. Sie werden verkümmern, weil sie die Lehre nicht gehört haben. Es werden Solche da sein, die die Lehre verstehen!‘
Daraufhin sagte der Buddha Vipassī zu ihm: ‚Auch ich dachte so, Brahmā: „Warum lehre ich nicht den Dhamma?“ Doch dann dachte ich: „Wenn ich diesen Grundsatz lehren würde, würden andere mich vielleicht nicht verstehen, und das wäre ermüdend und beschwerlich für mich.“
Daher neigte mein Geist, als ich so nachdachte, dazu, untätig zu bleiben, nicht dazu, den Dhamma zu lehren.‘
Zum zweiten Mal und zum dritten Mal bat der Große Brahmā den Buddha, zu lehren.
Und der Buddha Vipassī verstand die Einladung des Brahmā. Und aus seinem Mitgefühl mit den Lebewesen heraus musterte er die Welt mit seinem Buddha-Auge. Er sah manche Lebewesen mit wenig Sand in den Augen und manche mit viel Sand in den Augen, manche mit geschärften Fähigkeiten und manche mit schwachen Fähigkeiten, mit guten Eigenschaften und mit schlechten Eigenschaften, die leicht zu unterrichten waren und die schwer zu unterrichten waren. Und manche konnten die Gefahr in der unerwünschten Folge, die jene Welt betrifft, sehen, während andere das nicht konnten. Wie ein Teich mit blauen Seerosen oder rosa oder weißen Lotusblumen. Manche von ihnen sprießen und wachsen im Wasser, ohne sich darüber zu erheben, und gedeihen unter Wasser. Manche sprießen und wachsen im Wasser und erreichen die Wasseroberfläche. Und manche sprießen und wachsen im Wasser, doch sie erheben sich über das Wasser und stehen da, ohne dass Wasser an ihnen haftet.
Ebenso sah der Buddha Vipassī manche Lebewesen mit wenig Sand in den Augen und manche mit viel Sand in den Augen.
Und als der Große Brahmā den Gedankengang des Buddha Vipassī erkannte, redete er ihn mit einer Strophe an:
‚Wenn du hoch auf dem Felsenberg stehst, kannst du rundum die Menschen sehen. Geradeso, All-Seher, so verständig, da du den Tempel der Wahrheit erklommen hast, frei von Kummer, schau auf die Menschen, die im Kummer versinken, von Wiedergeburt und Alter niedergedrückt.
Steh auf, du Held! Sieger in der Schlacht, Karawanenführer, wandere frei von Schulden durch die Welt. Der Buddha lehre doch den Dhamma! Es werden Solche da sein, die verstehen!‘
Daraufhin redete der Buddha Vipassī den Großen Brahmā mit einer Strophe an:
‚Aufgestoßen sind die Tore zu dem, das frei vom Tod ist! Wer Ohren hat, zu hören, rüste sein Vertrauen. Mit dem Gedanken, es sei beschwerlich, Brahmā, habe ich den scharfsinnigen, erlesenen Dhamma nicht unter den Menschen gelehrt.‘
Und als der Große Brahmā erkannte, dass seiner Aufforderung an den Buddha Vipassī, den Dhamma zu lehren, stattgegeben war, verbeugte er sich, umrundete Vipassī respektvoll, die rechte Seite ihm zugewandt, und verschwand eben dort.
13. Die Hauptschüler
Da dachte Vipassī der Gesegnete, der Vollendete, der vollkommen erwachte Buddha: ‚Wem soll ich zuerst die Lehre darlegen? Wer wird diese Lehre rasch verstehen?‘ Dann dachte er: ‚Dieser Khaṇḍa, der Sohn des Königs, und Tissa, der Sohn des Hohepriesters, sind klug, fähig und verständig und haben schon lange wenig Sand in den Augen. Warum lege ich ihnen nicht zuerst die Lehre dar?‘
Und so leicht, wie ein kräftiger Mensch den Arm strecken oder beugen würde, verschwand er vom Baum des Erwachens und erschien wieder bei der Königsstadt Bandhumatī, im Wildpark mit Namen Refugium.
Da wandte sich der Buddha Vipassī an den Parkaufseher: ‚Mein guter Parkaufseher, bitte geh in die Stadt und sage zu Khaṇḍa, dem Sohn des Königs, und zu Tissa, dem Sohn des Hohepriesters: „Ihr Herren, Vipassī der Gesegnete, der Vollendete, der vollkommen erwachte Buddha ist in Bandhumatī angekommen und hält sich im Wildpark Refugium auf. Er wünscht, euch zu sehen.“‘
‚Ja, Herr‘, antwortete der Parkaufseher und tat wie geheißen.
Da ließen Khaṇḍa, der Sohn des Königs, und Tissa, der Sohn des Hohepriesters, die erlesensten Kutschen anspannen. Sie bestiegen eine erlesene Kutsche und machten sich zusammen mit anderen erlesenen Kutschen von Bandhumatī auf zum Wildpark Refugium. Sie fuhren mit der Kutsche, soweit es das Gelände erlaubte, stiegen dann ab und begaben sich zu Fuß zum Buddha Vipassī. Sie verbeugten sich und setzten sich zur Seite hin.
Der Buddha Vipassī unterwies sie Schritt für Schritt mit einem Vortrag über Geben, Tugend und den Himmel. Er erklärte die Nachteile der Sinnenfreuden, die so schmutzig und unlauter sind, und die Vorteile der Entsagung. Und als er erkannte, dass ihr Geist bereit war, geschmeidig, frei von Hindernissen, freudig bewegt und zuversichtlich, da legte er die besondere Lehre der Buddhas dar: das Leiden, seinen Ursprung, sein Aufhören und den Weg. Wie ein reines, fleckenloses Tuch die Farbe richtig annimmt, ebenso erschien da Khaṇḍa, dem Sohn des Königs, und Tissa, dem Sohn des Hohepriesters, wo sie gerade saßen, das unbefleckte, makellose Auge des Dhamma: ‚Alles, was einen Anfang hat, hat auch ein Ende.‘
Sie sahen, erfassten, verstanden und ergründeten den Dhamma. Sie gingen über den Zweifel hinaus, machten sich von Unschlüssigkeit frei und gewannen Selbstvertrauen, wurden in der Anleitung des Lehrers von anderen unabhängig. Sie sagten zum Buddha Vipassī: ‚Vortrefflich, Herr! Vortrefflich! Als würde er das Umgestürzte aufrichten oder das Verborgene enthüllen oder den Verirrten den Weg weisen oder im Dunkeln ein Licht anzünden, sodass Menschen mit klaren Augen sehen könnten, was da ist, so hat der Buddha die Lehre auf vielerlei Weise klargemacht. Wir nehmen Zuflucht zum Buddha und zur Lehre. Herr, dürfen wir in Gegenwart des Buddha die Weihe des Fortziehens erhalten, die Ordination?‘
Und sie erhielten in Gegenwart des Buddha Vipassī die Weihe des Fortziehens, die Ordination. Dann leitete der Buddha Vipassī sie mit einem Dhammavortrag an, ermunterte, begeisterte und erhob sie. Er erklärte die Nachteile der bedingten Erscheinungen, die so schmutzig und unlauter sind, und die Vorteile des Erlöschens. Als sie so unterwiesen wurden, war ihr Geist bald durch Nicht-Ergreifen von den Befleckungen befreit.
14. Das Fortziehen der großen Menge
In der Königsstadt Bandhumatī hörte eine große Menge von 84.000 Menschen, dass Vipassī der Gesegnete, der Vollendete, der vollkommen erwachte Buddha in Bandhumatī angekommen war und sich im Wildpark Refugium aufhielt. Und sie hörten, dass Khaṇḍa, der Sohn des Königs, und Tissa, der Sohn des Hohepriesters, sich Haar und Bart rasiert und ockerfarbene Roben angelegt hatten und in Gegenwart des Buddha aus dem Haus fortgezogen waren ins hauslose Leben. Sie dachten: ‚Das kann keine gewöhnliche Lehre und Schulung sein, kein gewöhnliches Fortziehen, zu dem Khaṇḍa, der Sohn des Königs, und Tissa, der Sohn des Hohepriesters, fortgezogen sind. Wenn selbst sie fortziehen, warum tun wir nicht das Gleiche?‘ Da gingen diese 84.000 Menschen von Bandhumatī zum Wildpark Refugium. Sie begaben sich zum Buddha Vipassī, verbeugten sich und setzten sich zur Seite hin.
Der Buddha Vipassī unterwies sie Schritt für Schritt mit einem Vortrag über Geben, Tugend und den Himmel. Er erklärte die Nachteile der Sinnenfreuden, die so schmutzig und unlauter sind, und die Vorteile der Entsagung. Und als er erkannte, dass ihr Geist bereit war, geschmeidig, frei von Hindernissen, freudig bewegt und zuversichtlich, da legte er die besondere Lehre der Buddhas dar: das Leiden, seinen Ursprung, sein Aufhören und den Weg. Wie ein reines, fleckenloses Tuch die Farbe richtig annimmt, ebenso erschien da diesen 84.000 Menschen, wo sie gerade saßen, das unbefleckte, makellose Auge des Dhamma: ‚Alles, was einen Anfang hat, hat auch ein Ende.‘
Sie sahen, erfassten, verstanden und ergründeten den Dhamma. Sie gingen über den Zweifel hinaus, machten sich von Unschlüssigkeit frei und gewannen Selbstvertrauen, wurden in der Anleitung des Lehrers von anderen unabhängig. Sie sagten zum Buddha Vipassī: ‚Vortrefflich, Herr! Vortrefflich!‘ Und gerade wie Khaṇḍa und Tissa baten sie um die Ordination und erhielten sie. Dann leitete der Buddha Vipassī sie weiter an. Als sie so unterwiesen wurden, war ihr Geist bald durch Nicht-Ergreifen von den Befleckungen befreit.
15. Die 84.000, die zuvor fortgezogen waren
Auch die 84.000 Menschen, die zuvor fortgezogen waren, hörten: ‚Es scheint, Vipassī der Gesegnete, der Vollendete, der vollkommen erwachte Buddha ist in Bandhumatī angekommen und hält sich im Wildpark Refugium auf. Und er lehrt den Dhamma!‘ Da gingen sie nach Bandhumatī zum Wildpark Refugium. Sie gingen zum Buddha Vipassī, verbeugten sich und setzten sich zur Seite hin.
Der Buddha Vipassī unterwies sie Schritt für Schritt. Und als er erkannte, dass ihr Geist bereit war, geschmeidig, frei von Hindernissen, freudig bewegt und zuversichtlich, da legte er die besondere Lehre der Buddhas dar: das Leiden, seinen Ursprung, sein Aufhören und den Weg. Wie ein reines, fleckenloses Tuch die Farbe richtig annimmt, ebenso erschien da diesen 84.000 Menschen, wo sie gerade saßen, das unbefleckte, makellose Auge des Dhamma: ‚Alles, was einen Anfang hat, hat auch ein Ende.‘ Auch sie baten um die Ordination und erhielten sie. Dann leitete der Buddha Vipassī sie weiter an. Und als sie so unterwiesen wurden, war ihr Geist bald durch Nicht-Ergreifen von den Befleckungen befreit.
16. Erlaubnis, zu wandern
Zu dieser Zeit nun befand sich in Bandhumatī ein großer Saṅgha von 6.800.000 Mönchen und Nonnen. Da kam dem Buddha Vipassī, als er für sich allein in Klausur war, dieser Gedanke in den Sinn: ‚Der Saṅgha, der sich in Bandhumatī befindet, ist nun groß. Wie, wenn ich ihn mahnte:
„Wandert los, Mönche und Nonnen, zum Nutzen und Glück vieler Menschen, aus Anteilnahme für die Welt, zum Segen, Nutzen und Glück von Göttern und Menschen. Es sollen nicht zwei auf einer Straße gehen. Lehrt den Dhamma, der am Anfang gut, in der Mitte gut und am Ende gut ist, bedeutsam und gut ausgedrückt. Und legt ein geistliches Leben dar, das ganz vollständig und rein ist. Es gibt Wesen, die wenig Sand in den Augen haben. Sie werden verkümmern, weil sie die Lehre nicht gehört haben. Es werden Solche da sein, die die Lehre verstehen! Wenn aber sechs Jahre vergangen sind, sollt ihr alle nach Bandhumatī kommen, um die Ordenssatzung aufzusagen.“‘
Da verschwand ein gewisser Großer Brahmā, der den Gedankengang des Buddha Vipassī erkannte, so leicht, wie ein kräftiger Mensch den Arm strecken oder beugen würde, aus der Brahmāwelt und erschien wieder vor dem Buddha Vipassī. Er ordnete seine Robe über einer Schulter, erhob seine zusammengelegten Hände zum Buddha Vipassī und sagte: ‚Das ist wirklich wahr, Gesegneter! Das ist wirklich wahr, Heiliger! Der Saṅgha, der sich in Bandhumatī befindet, ist nun groß. Bitte mahne ihn, wie du es gedacht hast. Und, Herr, ich werde dafür sorgen, dass die Mönche und Nonnen, wenn sechs Jahre vergangen sind, nach Bandhumatī kommen, um die Ordenssatzung aufzusagen.‘
Das sagte der Große Brahmā. Dann verbeugte er sich, umrundete den Buddha Vipassī respektvoll, die rechte Seite ihm zugewandt, und verschwand eben dort.
Da kam der Buddha Vipassī am späten Nachmittag aus seiner Klausur und wandte sich an die Mönche und Nonnen. Er berichtete ihnen, was vorgefallen war. Dann sagte er:
‚Wandert los, Mönche und Nonnen, zum Nutzen und Glück vieler Menschen, aus Anteilnahme für die Welt, zum Segen, Nutzen und Glück von Göttern und Menschen. Es sollen nicht zwei auf einer Straße gehen. Lehrt den Dhamma, der am Anfang gut, in der Mitte gut und am Ende gut ist, bedeutsam und gut ausgedrückt. Und legt ein geistliches Leben dar, das ganz vollständig und rein ist. Es gibt Wesen, die wenig Sand in den Augen haben. Sie werden verkümmern, weil sie die Lehre nicht gehört haben. Es werden Solche da sein, die die Lehre verstehen! Wenn aber sechs Jahre vergangen sind, sollt ihr alle nach Bandhumatī kommen, um die Ordenssatzung aufzusagen.‘
Da machten sich die meisten der Mönche und Nonnen noch am gleichen Tag auf und wanderten durch das Land.
Da gab es zu dieser Zeit 84.000 Klöster im Land des Rosenapfelbaums. Und als das erste Jahr zu Ende ging, erhoben die Gottheiten den Ruf: ‚Kameraden, das erste Jahr ist zu Ende. Nun bleiben noch fünf Jahre. Wenn fünf Jahre vergangen sind, sollt ihr alle nach Bandhumatī gehen, um die Ordenssatzung aufzusagen.‘
Und als das zweite Jahr zu Ende ging … als das dritte … als das vierte … als das fünfte Jahr zu Ende ging, erhoben die Gottheiten den Ruf: ‚Kameraden, das fünfte Jahr ist zu Ende. Nun bleibt noch ein Jahr. Wenn ein Jahr vergangen ist, sollt ihr alle nach Bandhumatī gehen, um die Ordenssatzung aufzusagen.‘
Und als das sechste Jahr zu Ende ging, erhoben die Gottheiten den Ruf: ‚Kameraden, das sechste Jahr ist zu Ende. Jetzt ist die Zeit, dass ihr alle nach Bandhumatī gehen sollt, um die Ordenssatzung aufzusagen.‘ Und noch am gleichen Tag gingen die Mönche und Nonnen nach Bandhumatī, um die Ordenssatzung aufzusagen. Manche bedienten sich ihrer eigenen übersinnlichen Kraft, andere der übersinnlichen Kraft der Gottheiten.
Und dort sagte Vipassī der Gesegnete, der Vollendete, der vollkommen erwachte Buddha die Ordenssatzung folgendermaßen auf:
‚Geduldiges Annehmen ist die höchste Inbrunst. Erlöschen ist das Höchste, sagen die Buddhas. Kein wahrer Hausloser verletzt jemand anderen, noch tut ein Asket jemand anderem weh.
Nichts Schlechtes tun, sich das Gute zu eigen machen und den Geist läutern: Das ist die Anleitung der Buddhas.
Niemanden schlecht machen oder ihm Leid zufügen, Zügelung in der Ordenssatzung, Maßhalten beim Essen, in einer abgelegenen Unterkunft leben und sich dem höheren Geist weihen: Das ist die Anleitung der Buddhas.‘
17. Von Gottheiten unterrichtet
Dieses eine Mal, Mönche und Nonnen, hielt ich mich bei Ukkaṭṭhā im Subhaga-Wald am Fuß eines wunderbaren Salbaumes auf. Während ich für mich allein in Klausur war, kam mir dieser Gedanke in den Sinn: ‚Es ist nicht leicht, einen Aufenthalt der Lebewesen zu finden, an dem ich nicht zuvor in all der langen Zeit gewohnt hätte, außer bei den Göttern der reinen Aufenthalte. Warum gehe ich nicht zu ihnen?‘
Und so leicht, wie ein kräftiger Mensch den Arm strecken oder beugen würde, verschwand ich da aus dem Subhaga-Wald und erschien wieder bei den Aviha-Göttern.
In dieser Klasse von Göttern begaben sich viele tausend, viele hunderttausend Gottheiten zu mir, verbeugten sich, stellten sich zur Seite hin und sagten zu mir: ‚Vor 91 Äonen, Kamerad, erschien in der Welt der Buddha Vipassī, vollendet und vollkommen erwacht. Er wurde als Adliger in einer Adelsfamilie geboren. Er gehörte zum Stamm Koṇḍañña. Er lebte 80.000 Jahre. Er erwachte am Fuß eines Patalabaumes. Er hatte ein erlesenes Paar von Hauptschülern mit Namen Khaṇḍa und Tissa. Er hatte drei Zusammenkünfte von Schülern, alles Mönche und Nonnen, deren Befleckungen aufgelöst waren – eine Zusammenkunft von 6.800.000, eine von 100.000 und eine von 80.000. Als Hauptaufwärter hatte er einen Mönch mit Namen Asoka. Sein Vater war König Bandhumā, seine leibliche Mutter war Königin Bandhumatī und ihre Hauptstadt hieß Bandhumatī. Und so war seine Entsagung, so sein Fortziehen, so sein Bemühen, so sein Erwachen, und so rollte er das Rad des Dhamma vorwärts. Und, Kamerad, nachdem wir unter diesem Buddha Vipassī das geistliche Leben geführt hatten, verloren wir unsere Begierde nach Sinnenfreuden und wurden hier wiedergeboren.‘
Und andere Gottheiten kamen und berichteten in ähnlicher Weise über das Leben der Buddhas Sikhī, Vessabhū, Kakusandha, Koṇāgamana und Kassapa.
In dieser Klasse von Göttern begaben sich viele tausend, viele hunderttausend Gottheiten zu mir, verbeugten sich, stellten sich zur Seite hin und sagten zu mir: ‚Im gegenwärtigen, von Glück gesegneten Äon bist du, Kamerad, als Buddha in der Welt erschienen, vollendet und vollkommen erwacht. Du wurdest als Adliger in einer Adelsfamilie geboren. Du gehörst zum Stamm Gotama. Deine Lebensdauer ist kurz, knapp und flüchtig. Ein langes Leben dauert hundert Jahre oder ein wenig länger. Du bist am Fuß eines Pappelfeigenbaumes erwacht. Du hast ein erlesenes Paar von Hauptschülern mit Namen Sāriputta und Moggallāna. Du hast eine Zusammenkunft von Schülern – 1.250 Mönche und Nonnen, deren Befleckungen aufgelöst sind. Als Hauptaufwärter hast du einen Mönch mit Namen Ānanda. Dein Vater war König Suddhodana, deine leibliche Mutter war Königin Māyā und eure Hauptstadt hieß Kapilavatthu. Und so war deine Entsagung, so dein Fortziehen, so dein Bemühen, so dein Erwachen, und so rolltest du das Rad des Dhamma vorwärts. Und, Kamerad, nachdem wir unter dir das geistliche Leben geführt hatten, verloren wir unsere Begierde nach Sinnenfreuden und wurden hier wiedergeboren.‘
Dann ging ich zusammen mit den Aviha-Göttern zu den Atappa-Göttern … zu den Göttern von schönem Anblick … und zu den Göttern mit schönem Blick. Und zusammen mit all diesen Göttern ging ich zu den Akaniṭṭha-Göttern, wo wir ein ähnliches Gespräch hatten.
Und so ist der Klargewordene in der Lage, sich an Geburt, Namen, Stamm, Lebensdauer, Hauptschüler und Zusammenkünfte von Schülern der Buddhas der Vergangenheit zu erinnern, die vollkommen verloschen sind, die das Wuchern abgeschnitten, die Spur abgeschnitten, den Kreislauf zu Ende gebracht haben und über alles Leiden hinausgegangen sind. Es ist sowohl, weil ich das Prinzip der Lehren klar durchdrungen habe, als auch, weil Gottheiten es mir gesagt haben.“
Das sagte der Buddha. Zufrieden begrüßten die Mönche und Nonnen die Worte des Buddha.
1. On Past Lives
So I have heard. At one time the Buddha was staying near Sāvatthī in Jeta’s Grove, Anāthapiṇḍika’s monastery, in the hut by the kareri tree.
Then after the meal, on return from almsround, several mendicants sat together in the pavilion by the kareri tree and this Dhamma talk on the subject of past lives came up among them, “So it was in a past life; such it was in a past life.”
With clairaudience that is purified and superhuman, the Buddha heard that discussion among the mendicants. So he got up from his seat and went to the pavilion, where he sat on the seat spread out and addressed the mendicants, “Mendicants, what were you sitting talking about just now? What conversation was left unfinished?”
The mendicants told him what had happened, adding, “This is the conversation that was unfinished when the Buddha arrived.”
“Would you like to hear a Dhamma talk on the subject of past lives?”
“Now is the time, Blessed One! Now is the time, Holy One! Let the Buddha give a Dhamma talk on the subject of past lives. The mendicants will listen and remember it.”
“Well then, mendicants, listen and apply your mind well, I will speak.”
“Yes, sir,” they replied. The Buddha said this:
“Ninety-one eons ago, the Buddha Vipassī arose in the world, perfected and fully awakened. Thirty-one eons ago, the Buddha Sikhī arose in the world, perfected and fully awakened. In the same thirty-first eon, the Buddha Vessabhū arose in the world, perfected and fully awakened. In the present fortunate eon, the Buddhas Kakusandha, Koṇāgamana, and Kassapa arose in the world, perfected and fully awakened. And in the present fortunate eon, I have arisen in the world, perfected and fully awakened.
The Buddhas Vipassī, Sikhī, and Vessabhū were born as aristocrats into aristocrat families. The Buddhas Kakusandha, Koṇāgamana, and Kassapa were born as brahmins into brahmin families. I was born as an aristocrat into an aristocrat family.
Koṇḍañña was the clan of Vipassī, Sikhī, and Vessabhū. Kassapa was the clan of Kakusandha, Koṇāgamana, and Kassapa. Gotama is my clan.
For Vipassī, the lifespan was 80,000 years. For Sikhī, the lifespan was 70,000 years. For Vessabhū, the lifespan was 60,000 years. For Kakusandha, the lifespan was 40,000 years. For Koṇāgamana, the lifespan was 30,000 years. For Kassapa, the lifespan was 20,000 years. For me at this time the life-span is short, brief, and fleeting. A long life is a hundred years or a little more.
Vipassī was awakened at the root of a patala tree. Sikhī was awakened at the root of a white-mango tree. Vessabhū was awakened at the root of a sal tree. Kakusandha was awakened at the root of a lebbeck tree. Koṇāgamana was awakened at the root of a cluster fig tree. Kassapa was awakened at the root of a banyan tree. I was awakened at the root of a peepal tree.
Vipassī had a fine pair of chief disciples named Khaṇḍa and Tissa. Sikhī had a fine pair of chief disciples named Abhibhū and Sambhava. Vessabhū had a fine pair of chief disciples named Soṇa and Uttara. Kakusandha had a fine pair of chief disciples named Vidhura and Sañjīva. Koṇāgamana had a fine pair of chief disciples named Bhiyyosa and Uttara. Kassapa had a fine pair of chief disciples named Tissa and Bhāradvāja. I have a fine pair of chief disciples named Sāriputta and Moggallāna.
Vipassī had three gatherings of disciples—one of 6,800,000, one of 100,000, and one of 80,000—all of them mendicants who had ended their defilements.
Sikhī had three gatherings of disciples—one of 100,000, one of 80,000, and one of 70,000—all of them mendicants who had ended their defilements.
Vessabhū had three gatherings of disciples—one of 80,000, one of 70,000, and one of 60,000—all of them mendicants who had ended their defilements.
Kakusandha had one gathering of disciples—40,000 mendicants who had ended their defilements.
Koṇāgamana had one gathering of disciples—30,000 mendicants who had ended their defilements.
Kassapa had one gathering of disciples—20,000 mendicants who had ended their defilements.
I have had one gathering of disciples—1,250 mendicants who had ended their defilements.
Vipassī had as chief attendant a mendicant named Asoka. Sikhī had as chief attendant a mendicant named Khemaṅkara. Vessabhū had as chief attendant a mendicant named Upasanta. Kakusandha had as chief attendant a mendicant named Buddhija. Koṇāgamana had as chief attendant a mendicant named Sotthija. Kassapa had as chief attendant a mendicant named Sabbamitta. I have as chief attendant a mendicant named Ānanda.
Vipassī’s father was King Bandhumā, his birth mother was Queen Bandhumatī, and their capital city was named Bandhumatī.
Sikhī’s father was King Aruṇa, his birth mother was Queen Pabhāvatī, and their capital city was named Aruṇavatī.
Vessabhū’s father was King Suppatita, his birth mother was Queen Vassavatī, and their capital city was named Anoma.
Kakusandha’s father was the brahmin Aggidatta, and his birth mother was the brahmin lady Visākhā. At that time the king was Khema, whose capital city was named Khemavatī.
Koṇāgamana’s father was the brahmin Yaññadatta, and his birth mother was the brahmin lady Uttarā. At that time the king was Sobha, whose capital city was named Sobhavatī.
Kassapa’s father was the brahmin Brahmadatta, and his birth mother was the brahmin lady Dhanavatī. At that time the king was Kikī, whose capital city was named Varanasi.
In this life, my father was King Suddhodana, my birth mother was Queen Māyā, and our capital city was Kapilavatthu.”
That is what the Buddha said. When he had spoken, the Holy One got up from his seat and entered his dwelling.
Soon after the Buddha left, those mendicants discussed among themselves:
“It’s incredible, reverends, it’s amazing! The Realized One has such psychic power and might! For he is able to recollect the birth, names, clans, lifespan, chief disciples, and gatherings of disciples of the Buddhas of the past who have become fully quenched, cut off proliferation, cut off the course, finished off the cycle, and passed beyond all suffering. He knows their birth, names, clans, conduct, qualities, wisdom, meditation, and freedom.
Is it because the Realized One has clearly comprehended the principle of the teachings that he can recollect all these things? Or did deities tell him?” But this conversation among those mendicants was left unfinished.
Then in the late afternoon, the Buddha came out of retreat and went to the pavilion by the kareri tree, where he sat on the seat spread out and addressed the mendicants, “Mendicants, what were you sitting talking about just now? What conversation was left unfinished?”
The mendicants told him what had happened, adding, “This was our conversation that was unfinished when the Buddha arrived.”
“It is because the Realized One has clearly comprehended the principle of the teachings that he can recollect all these things. And the deities also told me.
Would you like to hear a further Dhamma talk on the subject of past lives?”
“Now is the time, Blessed One! Now is the time, Holy One! Let the Buddha give a further Dhamma talk on the subject of past lives. The mendicants will listen and remember it.”
“Well then, mendicants, listen and apply your mind well, I will speak.”
“Yes, sir,” they replied. The Buddha said this:
“Ninety-one eons ago, the Buddha Vipassī arose in the world, perfected and fully awakened. He was born as an aristocrat into an aristocrat family. His clan was Koṇḍañña. He lived for 80,000 years. He was awakened at the root of a patala tree. He had a fine pair of chief disciples named Khaṇḍa and Tissa. He had three gatherings of disciples— one of 6,800,000, one of 100,000, and one of 80,000— all of them mendicants who had ended their defilements. He had as chief attendant a mendicant named Asoka. His father was King Bandhumā, his birth mother was Queen Bandhumatī, and their capital city was named Bandhumatī.
2. What’s Normal For One Intent on Awakening
When Vipassī, the being intent on awakening, passed away from the host of joyful gods, he was conceived in his mother’s womb, mindful and aware. This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening passes away from the host of joyful gods, he is conceived in his mother’s womb. And then—in this world with its gods, Māras, and divinities, this population with its ascetics and brahmins, gods and humans—an immeasurable, magnificent light appears, surpassing the glory of the gods. Even in the boundless gloom of interstellar space—so utterly dark that even the luminosity of the moon and the sun, so mighty and powerful, makes no impression—an immeasurable, magnificent light appears, surpassing the glory of the gods. And the sentient beings reborn there recognize each other by that light: ‘So, it seems other sentient beings have been reborn here!’ And this ten-thousandfold galaxy shakes and rocks and trembles. And an immeasurable, magnificent light appears in the world, surpassing the glory of the gods. This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening is conceived in his mother’s belly, four godlings approach to guard the four quarters, so that no human or non-human or anyone at all shall harm the being intent on awakening or his mother. This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening is conceived in his mother’s belly, she becomes naturally ethical. She refrains from killing living creatures, stealing, sexual misconduct, lying, and beer, wine, and liquor intoxicants. This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening is conceived in his mother’s belly, she no longer thinks of men in a sexual way, and she cannot be violated by a man of lustful intent. This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening is conceived in his mother’s belly, she obtains the five kinds of sensual stimulation and amuses herself, supplied and provided with them. This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening is conceived in his mother’s belly, no afflictions beset her. She’s happy and free of bodily fatigue. And she sees the being intent on awakening in her womb, whole in his major and minor limbs, not deficient in any faculty. Suppose there was a beryl gem that was naturally lustrous, eight-faceted, well-worked, transparent, clear, and unclouded, endowed with all good qualities. And it was strung with a thread of blue, yellow, red, white, or golden brown. And a person with clear eyes were to take it in their hand and examine it: ‘This beryl gem is naturally lustrous, eight-faceted, well-worked, transparent, clear, and unclouded, endowed with all good qualities. And it’s strung with a thread of blue, yellow, red, white, or golden brown.’
In the same way, when the being intent on awakening is conceived in his mother’s belly, no afflictions beset her. She’s happy and free of bodily fatigue. And she sees the being intent on awakening in her womb, whole in his major and minor limbs, not deficient in any faculty. This is normal in such a case.
It’s normal that, seven days after the being intent on awakening is born, his mother passes away and is reborn in the host of joyful gods. This is normal in such a case.
It’s normal that, while other women carry the infant in the womb for nine or ten months before giving birth, not so the mother of the being intent on awakening. She gives birth after exactly ten months. This is normal in such a case.
It’s normal that, while other women give birth while sitting or lying down, not so the mother of the being intent on awakening. She only gives birth standing up. This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening emerges from his mother’s womb, gods receive him first, then humans. This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening emerges from his mother’s womb, before he reaches the ground, four godlings receive him and place him before his mother, saying: ‘Rejoice, O Queen! An illustrious son is born to you.’ This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening emerges from his mother’s womb, he emerges already clean, unsoiled by waters, mucus, blood, or any other kind of impurity, pure and clean. Suppose a jewel-treasure was placed on a cloth from Kāsi. The jewel would not soil the cloth, nor would the cloth soil the jewel. Why is that? Because of the cleanliness of them both.
In the same way, when the being intent on awakening emerges from his mother’s womb, he emerges already clean, unsoiled by waters, mucus, blood, or any other kind of impurity, pure and clean. This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening emerges from his mother’s womb, two showers of water appear from the sky, one cool, one warm, for bathing the being intent on awakening and his mother. This is normal in such a case.
It’s normal that, as soon as he’s born, the being intent on awakening stands firm with his own feet on the ground. Facing north, he takes seven strides with a white parasol held above him, surveys all quarters, and makes this dramatic proclamation: ‘I am the foremost in the world! I am the eldest in the world! I am the first in the world! This is my last rebirth; now there’ll be no more future lives.’ This is normal in such a case.
It’s normal that, when the being intent on awakening emerges from his mother’s womb, then—in this world with its gods, Māras, and divinities, this population with its ascetics and brahmins, gods and humans—an immeasurable, magnificent light appears, surpassing the glory of the gods. Even in the boundless gloom of interstellar space—so utterly dark that even the luminosity of the moon and the sun, so mighty and powerful, makes no impression—an immeasurable, magnificent light appears, surpassing the glory of the gods. And the sentient beings reborn there recognize each other by that light: ‘So, it seems other sentient beings have been reborn here!’ And this ten-thousandfold galaxy shakes and rocks and trembles. And an immeasurable, magnificent light appears in the world, surpassing the glory of the gods. This is normal in such a case.
3. The Thirty-Two Marks of a Great Man
When Prince Vipassī was born, they announced it to King Bandhumā, ‘Sire, your son is born! Let your majesty examine him!’ When the king had examined the prince, he had the brahmin soothsayers summoned and said to them, ‘Gentlemen, please examine the prince.’ When they had examined him they said to the king, ‘Rejoice, O King! An illustrious son is born to you. You are fortunate, so very fortunate, to have a son such as this born in this family! For the prince possesses the thirty-two marks of a great man. A great man who possesses these has only two possible destinies, no other. If he stays at home he becomes a king, a wheel-turning monarch, a just and principled king. His dominion extends to all four sides, he achieves stability in the country, and he possesses the seven treasures. He has the following seven treasures: the wheel, the elephant, the horse, the jewel, the woman, the householder, and the commander as the seventh treasure. He has over a thousand sons who are valiant and heroic, crushing the armies of his enemies. After conquering this land girt by sea, he reigns by principle, without rod or sword. But if he goes forth from the lay life to homelessness, he becomes a perfected one, a fully awakened Buddha, who draws back the veil from the world.
And what are the marks which he possesses?
He has well-planted feet.
On the soles of his feet there are thousand-spoked wheels, with rims and hubs, complete in every detail.
He has stretched heels.
He has long fingers.
His hands and feet are tender.
He has serried hands and feet.
The tops of his feet are arched.
His calves are like those of an antelope.
When standing upright and not bending over, the palms of both hands touch the knees.
His private parts are covered in a foreskin.
He is golden colored; his skin shines like lustrous gold.
He has delicate skin, so delicate that dust and dirt don’t stick to his body.
His hairs grow one per pore.
His hairs stand up; they’re blue-black and curl clockwise.
His body is tall and straight-limbed.
He has bulging muscles in seven places.
His chest is like that of a lion.
He is filled out between the shoulders.
He has the proportional circumference of a banyan tree: the span of his arms equals the height of his body.
His torso is cylindrical.
He has ridged taste buds.
His jaw is like that of a lion.
He has forty teeth.
His teeth are even.
His teeth have no gaps.
His teeth are perfectly white.
He has a large tongue.
He has the voice of the Divinity, like a cuckoo’s call.
His eyes are indigo.
He has eyelashes like a cow’s.
Between his eyebrows there grows a tuft, soft and white like cotton-wool.
The crown of his head is like a turban.
These are the thirty-two marks of a great man that the prince has. A great man who possesses these has only two possible destinies, no other. If he stays at home he becomes a king, a wheel-turning monarch. But if he goes forth from the lay life to homelessness, he becomes a perfected one, a fully awakened Buddha, who draws back the veil from the world.’
4. How He Came to be Known as Vipassī
Then King Bandhumā had the brahmin soothsayers dressed in unworn clothes and satisfied all their needs. Then the king appointed nursemaids for Prince Vipassī. Some suckled him, some bathed him, some held him, and some carried him on their hip. From when he was born, a white parasol was held over him night and day, with the thought, ‘Don’t let cold, heat, grass, dust, or damp bother him.’ He was dear and beloved by many people, like a blue water lily, or a pink or white lotus. He was always passed from hip to hip.
From when he was born, his voice was charming, graceful, sweet, and lovely. It was as sweet as the song of a cuckoo-bird found in the Himalayas.
From when he was born, Prince Vipassī had the power of clairvoyance which manifested as a result of past deeds, by which he could see for a league all around both by day and by night.
And he was unblinkingly watchful, like the gods of the thirty-three. And because it was said that he was unblinkingly watchful, he came to be known as ‘Vipassī’.
Then while King Bandhumā was sitting in court, he’d sit Prince Vipassī in his lap and explain the case to him. And sitting there in his father’s lap, Vipassī would thoroughly consider the case and draw a conclusion using a logical system. So this was all the more reason for him to be known as ‘Vipassī’.
Then King Bandhumā had three stilt longhouses built for him—one for the winter, one for the summer, and one for the rainy season, and provided him with the five kinds of sensual stimulation. Prince Vipassī stayed in a stilt longhouse without coming downstairs for the four months of the rainy season, where he was entertained by musicians—none of them men.
The first recitation section.
5. The Old Man
Then, after many years, many hundred years, many thousand years had passed, Prince Vipassī addressed his charioteer, ‘My dear charioteer, harness the finest chariots. We will go to a park and see the scenery.’
‘Yes, sir,’ replied the charioteer. He harnessed the chariots and informed the prince, ‘Sire, the finest chariots are harnessed. Please go at your convenience.’ Then Prince Vipassī mounted a fine carriage and, along with other fine carriages, set out for the park.
Along the way he saw an elderly man, bent double, crooked, leaning on a staff, trembling as he walked, ailing, past his prime. He addressed his charioteer, ‘My dear charioteer, what has that man done? For his hair and his body are unlike those of other men.’
‘That, Your Majesty, is called an old man.’
‘But why is he called an old man?’
‘He’s called an old man because now he has not long to live.’
‘But my dear charioteer, am I liable to grow old? Am I not exempt from old age?’
‘Everyone is liable to grow old, Your Majesty, including you. No-one is exempt from old age.’
‘Well then, my dear charioteer, that’s enough of the park for today. Let’s return to the royal compound.’
‘Yes, Your Majesty,’ replied the charioteer and did so.
Back at the royal compound, the prince brooded, miserable and sad: ‘Curse this thing called rebirth, since old age will come to anyone who’s born.’
Then King Bandhumā summoned the charioteer and said, ‘My dear charioteer, I hope the prince enjoyed himself at the park? I hope he was happy there?’
‘No, Your Majesty, the prince didn’t enjoy himself at the park.’
‘But what did he see on the way to the park?’ And the charioteer told the king about seeing the old man and the prince’s reaction.
6. The Sick Man
Then King Bandhumā thought, ‘Prince Vipassī must not renounce the throne. He must not go forth from the lay life to homelessness. And the words of the brahmin soothsayers must not come true.’ To this end he provided the prince with even more of the five kinds of sensual stimulation, with which the prince amused himself.
Then, after many thousand years had passed, Prince Vipassī had his charioteer drive him to the park once more.
Along the way he saw a man who was sick, suffering, gravely ill, collapsed in his own urine and feces, being picked up by some and put down by others. He addressed his charioteer, ‘My dear charioteer, what has that man done? For his eyes and his voice are unlike those of other men.’
‘That, Your Majesty, is called a sick man.’
‘But why is he called a sick man?’
‘He’s called a sick man; hopefully he will recover from that illness.’
‘But my dear charioteer, am I liable to fall sick? Am I not exempt from sickness?’
‘Everyone is liable to fall sick, Your Majesty, including you. No-one is exempt from sickness.’
‘Well then, my dear charioteer, that’s enough of the park for today. Let’s return to the royal compound.’
‘Yes, Your Majesty,’ replied the charioteer and did so.
Back at the royal compound, the prince brooded, miserable and sad: ‘Curse this thing called rebirth, since old age and sickness will come to anyone who’s born.’
Then King Bandhumā summoned the charioteer and said, ‘My dear charioteer, I hope the prince enjoyed himself at the park? I hope he was happy there?’
‘No, Your Majesty, the prince didn’t enjoy himself at the park.’
‘But what did he see on the way to the park?’ And the charioteer told the king about seeing the sick man and the prince’s reaction.
7. The Dead Man
Then King Bandhumā thought, ‘Prince Vipassī must not renounce the throne. He must not go forth from the lay life to homelessness. And the words of the brahmin soothsayers must not come true.’ To this end he provided the prince with even more of the five kinds of sensual stimulation, with which the prince amused himself.
Then, after many thousand years had passed, Prince Vipassī had his charioteer drive him to the park once more.
Along the way he saw a large crowd gathered making a bier out of garments of different colors. He addressed his charioteer, ‘My dear charioteer, why is that crowd making a bier?’
‘That, Your Majesty, is for someone who’s departed.’
‘Well then, drive the chariot up to the departed.’
‘Yes, Your Majesty,’ replied the charioteer, and did so.
When the prince saw the corpse of the departed, he addressed the charioteer, ‘But why is he called departed?’
‘He’s called departed because now his mother and father, his relatives and kin shall see him no more, and he shall never again see them.’
‘But my dear charioteer, am I liable to die? Am I not exempt from death? Will the king and queen and my other relatives and kin see me no more? And shall I never again see them?’
‘Everyone is liable to die, Your Majesty, including you. No-one is exempt from death. The king and queen and your other relatives and kin shall see you no more, and you shall never again see them.’
‘Well then, my dear charioteer, that’s enough of the park for today. Let’s return to the royal compound.’
‘Yes, Your Majesty,’ replied the charioteer and did so.
Back at the royal compound, the prince brooded, miserable and sad: ‘Curse this thing called rebirth, since old age, sickness, and death will come to anyone who’s born.’
Then King Bandhumā summoned the charioteer and said, ‘My dear charioteer, I hope the prince enjoyed himself at the park? I hope he was happy there?’
‘No, Your Majesty, the prince didn’t enjoy himself at the park.’
‘But what did he see on the way to the park?’ And the charioteer told the king about seeing the dead man and the prince’s reaction.
8. The Renunciate
Then King Bandhumā thought, ‘Prince Vipassī must not renounce the throne. He must not go forth from the lay life to homelessness. And the words of the brahmin soothsayers must not come true.’ To this end he provided the prince with even more of the five kinds of sensual stimulation, with which the prince amused himself.
Then, after many thousand years had passed, Prince Vipassī had his charioteer drive him to the park once more.
Along the way he saw a man, a renunciate with shaven head, wearing an ocher robe. He addressed his charioteer, ‘My dear charioteer, what has that man done? For his head and his clothes are unlike those of other men.’
‘That, Your Majesty, is called a renunciate.’
‘But why is he called a renunciate?’
‘He is called a renunciate because he celebrates principled and fair conduct, skillful actions, good deeds, harmlessness, and sympathy for living creatures.’
‘Then I celebrate the one called a renunciate, who celebrates principled and fair conduct, skillful actions, good deeds, harmlessness, and sympathy for living creatures! Well then, drive the chariot up to that renunciate.’
‘Yes, Your Majesty,’ replied the charioteer, and did so.
Then Prince Vipassī said to that renunciate, ‘My dear, what have you done? For your head and your clothes are unlike those of other men.’
‘Sire, I am what is called a renunciate.’
‘But why are you called a renunciate?’
‘I am called a renunciate because I celebrate principled and fair conduct, skillful actions, good deeds, harmlessness, and sympathy for living creatures.’
‘Then I celebrate the one called a renunciate, who celebrates principled and fair conduct, skillful actions, good deeds, harmlessness, and sympathy for living creatures!’
9. The Going Forth
Then the prince addressed the charioteer, ‘Well then, my dear charioteer, take the chariot and return to the royal compound. I shall shave off my hair and beard right here, dress in ocher robes, and go forth from the lay life to homelessness.’
‘Yes, Your Majesty,’ replied the charioteer and did so.
Then Prince Vipassī shaved off his hair and beard, dressed in ocher robes, and went forth from the lay life to homelessness.
10. A Great Crowd Goes Forth
A large crowd of 84,000 people in the capital of Bandhumatī heard that Vipassī had gone forth. It occurred to them, ‘This must be no ordinary teaching and training, no ordinary going forth in which Prince Vipassī has gone forth. If even the prince goes forth, why don’t we do the same?’
Then that great crowd of 84,000 people shaved off their hair and beard, dressed in ocher robes, and followed the one intent on awakening, Vipassī, by going forth from the lay life to homelessness. Escorted by that assembly, Vipassī wandered on tour among the villages, towns, and capital cities.
Then as he was in private retreat this thought came to his mind, ‘It’s not appropriate for me to live in a crowd. Why don’t I live alone, withdrawn from the group?’ After some time he withdrew from the group to live alone. The 84,000 went one way, but Vipassī went another.
11. Vipassī’s Reflections
Then as Vipassī, the one intent on awakening, was in private retreat in his dwelling, this thought came to his mind, ‘Alas, this world has fallen into trouble. It’s born, grows old, dies, passes away, and is reborn, yet it doesn’t understand how to escape from this suffering, from old age and death. Oh, when will an escape be found from this suffering, from old age and death?’
Then Vipassī thought, ‘When what exists is there old age and death? What is a requirement for old age and death?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When rebirth exists there’s old age and death. Rebirth is a requirement for old age and death.’
Then Vipassī thought, ‘When what exists is there rebirth? What is a requirement for rebirth?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When continued existence exists there’s rebirth. Continued existence is a requirement for rebirth.’
Then Vipassī thought, ‘When what exists is there continued existence? What is a requirement for continued existence?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When grasping exists there’s continued existence. Grasping is a requirement for continued existence.’
Then Vipassī thought, ‘When what exists is there grasping? What is a requirement for grasping?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When craving exists there’s grasping. Craving is a requirement for grasping.’
Then Vipassī thought, ‘When what exists is there craving? What is a requirement for craving?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When feeling exists there’s craving. Feeling is a requirement for craving.’
Then Vipassī thought, ‘When what exists is there feeling? What is a requirement for feeling?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When contact exists there’s feeling. Contact is a requirement for feeling.’
Then Vipassī thought, ‘When what exists is there contact? What is a requirement for contact?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When the six sense fields exist there’s contact. The six sense fields are requirements for contact.’
Then Vipassī thought, ‘When what exists are there the six sense fields? What is a requirement for the six sense fields?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When name and form exist there are the six sense fields. Name and form are requirements for the six sense fields.’
Then Vipassī thought, ‘When what exists are there name and form? What is a requirement for name and form?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When consciousness exists there are name and form. Consciousness is a requirement for name and form.’
Then Vipassī thought, ‘When what exists is there consciousness? What is a requirement for consciousness?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When name and form exist there’s consciousness. Name and form are requirements for consciousness.’
Then Vipassī thought, ‘This consciousness turns back from name and form, and doesn’t go beyond that.’ This is the extent to which one may be reborn, grow old, die, pass away, or reappear. That is: Name and form are requirements for consciousness. Consciousness is a requirement for name and form. Name and form are requirements for the six sense fields. The six sense fields are requirements for contact. Contact is a requirement for feeling. Feeling is a requirement for craving. Craving is a requirement for grasping. Grasping is a requirement for continued existence. Continued existence is a requirement for rebirth. Rebirth is a requirement for old age and death, sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress to come to be. That is how this entire mass of suffering originates.’
‘Origination, origination.’ Such was the vision, knowledge, wisdom, realization, and light that arose in Vipassī, the one intent on awakening, regarding teachings not learned before from another.
Then Vipassī thought, ‘When what doesn’t exist is there no old age and death? When what ceases do old age and death cease?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When rebirth doesn’t exist there’s no old age and death. When rebirth ceases, old age and death cease.’
Then Vipassī thought, ‘When what doesn’t exist is there no rebirth? When what ceases does rebirth cease?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When continued existence doesn’t exist there’s no rebirth. When continued existence ceases, rebirth ceases.’
Then Vipassī thought, ‘When what doesn’t exist is there no continued existence? When what ceases does continued existence cease?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When grasping doesn’t exist there’s no continued existence. When grasping ceases, continued existence ceases.’
Then Vipassī thought, ‘When what doesn’t exist is there no grasping? When what ceases does grasping cease?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When craving doesn’t exist there’s no grasping. When craving ceases, grasping ceases.’
Then Vipassī thought, ‘When what doesn’t exist is there no craving? When what ceases does craving cease?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When feeling doesn’t exist there’s no craving. When feeling ceases, craving ceases.’
Then Vipassī thought, ‘When what doesn’t exist is there no feeling? When what ceases does feeling cease?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When contact doesn’t exist there’s no feeling. When contact ceases, feeling ceases.’
Then Vipassī thought, ‘When what doesn’t exist is there no contact? When what ceases does contact cease?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When the six sense fields don’t exist there’s no contact. When the six sense fields cease, contact ceases.’
Then Vipassī thought, ‘When what doesn’t exist are there no six sense fields? When what ceases do the six sense fields cease?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When name and form don’t exist there are no six sense fields. When name and form cease, the six sense fields cease.’
Then Vipassī thought, ‘When what doesn’t exist are there no name and form? When what ceases do name and form cease?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When consciousness doesn’t exist there are no name and form. When consciousness ceases, name and form cease.’
Then Vipassī thought, ‘When what doesn’t exist is there no consciousness? When what ceases does consciousness cease?’ Then, through rational application of mind, Vipassī penetrated with wisdom, ‘When name and form don’t exist there’s no consciousness. When name and form cease, consciousness ceases.’
Then Vipassī thought, ‘I have discovered the path to awakening. That is: When name and form cease, consciousness ceases. When consciousness ceases, name and form cease. When name and form cease, the six sense fields cease. When the six sense fields cease, contact ceases. When contact ceases, feeling ceases. When feeling ceases, craving ceases. When craving ceases, grasping ceases. When grasping ceases, continued existence ceases. When continued existence ceases, rebirth ceases. When rebirth ceases, old age and death, sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress cease. That is how this entire mass of suffering ceases.’
‘Cessation, cessation.’ Such was the vision, knowledge, wisdom, realization, and light that arose in Vipassī, the one intent on awakening, regarding teachings not learned before from another.
After some time he meditated observing rise and fall in the five grasping aggregates. ‘Such is form, such is the origin of form, such is the ending of form. Such is feeling, such is the origin of feeling, such is the ending of feeling. Such is perception, such is the origin of perception, such is the ending of perception. Such are choices, such is the origin of choices, such is the ending of choices. Such is consciousness, such is the origin of consciousness, such is the ending of consciousness.’ Meditating like this his mind was soon freed from defilements by not grasping.
The second recitation section.
12. The Appeal of the Divinity
Then it occurred to the Blessed One Vipassī, the perfected one, the fully awakened Buddha, ‘Why don’t I teach the Dhamma?’
Then he thought, ‘This principle I have discovered is deep, hard to see, hard to understand, peaceful, sublime, beyond the scope of logic, subtle, comprehensible to the astute. But people like clinging, they love it and enjoy it. It’s hard for them to see this topic; that is, specific conditionality, dependent origination. It’s also hard for them to see this topic; that is, the stilling of all activities, the letting go of all attachments, the ending of craving, fading away, cessation, extinguishment. And if I were to teach this principle, others might not understand me, which would be wearying and troublesome for me.’
And then these verses, which were neither supernaturally inspired, nor learned before in the past, occurred to him:
‘I’ve struggled hard to realize this, enough with trying to explain it! Those mired in greed and hate can’t really understand this teaching.
It goes against the stream, subtle, deep, obscure, and very fine. Those besotted by greed cannot see, for they’re shrouded in a mass of darkness.’
So, as the Buddha Vipassī reflected like this, his mind inclined to remaining passive, not to teaching the Dhamma.
Then, knowing the Buddha Vipassī’s train of thought, it occurred to a certain Great Divinity, ‘Oh lord! The world will be lost, the world will perish! For the mind of the Blessed One Vipassī, the perfected one, the fully awakened Buddha, inclines to remaining passive, not to teaching the Dhamma.’ Then, as easily as a strong person would extend or contract their arm, he vanished from the realm of divinity and reappeared in front of the Buddha Vipassī. He arranged his robe over one shoulder, knelt on his right knee, raised his joined palms toward the Buddha Vipassī, and said, ‘Sir, let the Blessed One teach the Dhamma! Let the Holy One teach the Dhamma! There are beings with little dust in their eyes. They’re in decline because they haven’t heard the teaching. There will be those who understand the teaching!’
When he said this, the Buddha Vipassī said to him, ‘I too thought this, Divinity, “Why don’t I teach the Dhamma?” Then it occurred to me, “If I were to teach this principle, others might not understand me, which would be wearying and troublesome for me.”
So, as I reflected like this, my mind inclined to remaining passive, not to teaching the Dhamma.’
For a second time, and a third time that Great Divinity begged the Buddha to teach.
Then, understanding the Divinity’s invitation, the Buddha Vipassī surveyed the world with the eye of a Buddha, out of his compassion for sentient beings. And he saw sentient beings with little dust in their eyes, and some with much dust in their eyes; with keen faculties and with weak faculties, with good qualities and with bad qualities, easy to teach and hard to teach. And some of them lived seeing the danger in the fault to do with the next world, while others did not. It’s like a pool with blue water lilies, or pink or white lotuses. Some of them sprout and grow in the water without rising above it, thriving underwater. Some of them sprout and grow in the water reaching the water’s surface. And some of them sprout and grow in the water but rise up above the water and stand with no water clinging to them.
In the same way, the Buddha Vipassī saw sentient beings with little dust in their eyes, and some with much dust in their eyes.
Then that Great Divinity, knowing the Buddha Vipassī’s train of thought, addressed him in verse:
‘Standing high on a rocky mountain, you can see the people all around. In just the same way, All-seer, so intelligent, having ascended the Temple of Truth, rid of sorrow, look upon the people swamped with sorrow, overcome by rebirth and old age.
Rise, hero! Victor in battle, caravan leader, wander the world cleared of debt. Let the Blessed One teach the Dhamma! There will be those who understand!’
Then the Buddha Vipassī addressed that Great Divinity in verse:
‘Flung open are the doors to freedom from death! Let those with ears to hear commit to faith. Thinking it would be troublesome, Divinity, <j>I did not teach the sophisticated, sublime Dhamma among mankind.’
Then the Great Divinity, knowing that his request for the Buddha Vipassī to teach the Dhamma had been granted, bowed and respectfully circled him, keeping him on his right, before vanishing right there.
13. The Chief Disciples
Then it occurred to the Blessed One Vipassī, the perfected one, the fully awakened Buddha, ‘Who should I teach first of all? Who will quickly understand this teaching?’ Then he thought, ‘That Khaṇḍa, the king’s son, and Tissa, the high priest’s son, are astute, competent, clever, and have long had little dust in their eyes. Why don’t I teach them first of all? They will quickly understand this teaching.’
Then, as easily as a strong person would extend or contract their arm, he vanished from the tree of awakening and reappeared near the capital city of Bandhumatī, in the deer park named Sanctuary.
Then the Buddha Vipassī addressed the park keeper, ‘My dear park keeper, please enter the city and say this to the king’s son Khaṇḍa and the high priest’s son Tissa: “Sirs, the Blessed One Vipassī, the perfected one, the fully awakened Buddha, has arrived at Bandhumatī and is staying in the deer park named Sanctuary. He wishes to see you.”’
‘Yes, sir,’ replied the park keeper, and did as he was asked.
Then the king’s son Khaṇḍa and the high priest’s son Tissa had the finest carriages harnessed. Then they mounted a fine carriage and, along with other fine carriages, set out from Bandhumatī for the Sanctuary. They went by carriage as far as the terrain allowed, then descended and approached the Buddha Vipassī on foot. They bowed and sat down to one side.
The Buddha Vipassī taught them step by step, with a talk on giving, ethical conduct, and heaven. He explained the drawbacks of sensual pleasures, so sordid and corrupt, and the benefit of renunciation. And when he knew that their minds were ready, pliable, rid of hindrances, elated, and confident he explained the special teaching of the Buddhas: suffering, its origin, its cessation, and the path. Just as a clean cloth rid of stains would properly absorb dye, in that very seat the stainless, immaculate vision of the Dhamma arose in the king’s son Khaṇḍa and the high priest’s son Tissa: ‘Everything that is liable to arise is liable to cease.’
They saw, attained, understood, and fathomed the Dhamma. They went beyond doubt, got rid of indecision, and became self-assured and independent of others regarding the Teacher’s instructions. They said to the Buddha Vipassī, ‘Excellent, sir! Excellent! As if he were righting the overturned, or revealing the hidden, or pointing out the path to the lost, or lighting a lamp in the dark so people with clear eyes can see what’s there, the Buddha has made the teaching clear in many ways. We go for refuge to the Blessed One and to the teaching. Sir, may we receive the going forth and ordination in the Buddha’s presence?’
And they received the going forth, the ordination in the Buddha Vipassī’s presence. Then the Buddha Vipassī educated, encouraged, fired up, and inspired them with a Dhamma talk. He explained the drawbacks of conditioned phenomena, so sordid and corrupt, and the benefit of extinguishment. Being taught like this their minds were soon freed from defilements by not grasping.
14. The Going Forth of the Large Crowd
A large crowd of 84,000 people in the capital of Bandhumatī heard that the Blessed One Vipassī, the perfected one, the fully awakened Buddha, had arrived at Bandhumatī and was staying in the deer park named Sanctuary. And they heard that the king’s son Khaṇḍa and the high priest’s son Tissa had shaved off their hair and beard, dressed in ocher robes, and gone forth from the lay life to homelessness in the Buddha’s presence. It occurred to them, ‘This must be no ordinary teaching and training, no ordinary going forth in which the king’s son Khaṇḍa and the high priest’s son Tissa have gone forth. If even they go forth, why don’t we do the same?’ Then those 84,000 people left Bandhumatī for the deer park named Sanctuary, where they approached the Buddha Vipassī, bowed and sat down to one side.
The Buddha Vipassī taught them step by step, with a talk on giving, ethical conduct, and heaven. He explained the drawbacks of sensual pleasures, so sordid and corrupt, and the benefit of renunciation. And when he knew that their minds were ready, pliable, rid of hindrances, elated, and confident he explained the special teaching of the Buddhas: suffering, its origin, its cessation, and the path. Just as a clean cloth rid of stains would properly absorb dye, in that very seat the stainless, immaculate vision of the Dhamma arose in those 84,000 people: ‘Everything that is liable to arise is liable to cease.’
They saw, attained, understood, and fathomed the Dhamma. They went beyond doubt, got rid of indecision, and became self-assured and independent of others regarding the Teacher’s instructions. They said to the Buddha Vipassī, ‘Excellent, sir! Excellent!’ And just like Khaṇḍa and Tissa they asked for and received ordination. Then the Buddha taught them further. Being taught like this their minds were soon freed from defilements by not grasping.
15. The 84,000 Who Had Gone Forth Previously
The 84,000 people who had gone forth previously also heard: ‘It seems the Blessed One Vipassī, the perfected one, the fully awakened Buddha, has arrived at Bandhumatī and is staying in the deer park named Sanctuary. And he is teaching the Dhamma!’ Then they too went to see the Buddha Vipassī, realized the Dhamma, went forth, and became freed from defilements.
16. The Allowance to Wander
Now at that time a large Saṅgha of 6,800,000 mendicants were residing at Bandhumatī. As the Buddha Vipassī was in private retreat this thought came to his mind, ‘The Saṅgha residing at Bandhumatī now is large. What if I was to urge them:
“Wander forth, mendicants, for the welfare and happiness of the people, out of sympathy for the world, for the benefit, welfare, and happiness of gods and humans. Let not two go by one road. Teach the Dhamma that’s good in the beginning, good in the middle, and good in the end, meaningful and well-phrased. And reveal a spiritual practice that’s entirely full and pure. There are beings with little dust in their eyes. They’re in decline because they haven’t heard the teaching. There will be those who understand the teaching! But when six years have passed, you must all come to Bandhumatī to recite the monastic code.”’
Then a certain Great Divinity, knowing the Buddha Vipassī’s train of thought, as easily as a strong person would extend or contract their arm, vanished from the realm of divinity and reappeared in front of the Buddha Vipassī. He arranged his robe over one shoulder, raised his joined palms toward the Buddha Vipassī, and said, ‘That’s so true, Blessed One! That’s so true, Holy One! The Saṅgha residing at Bandhumatī now is large. Please urge them to wander, as you thought. And sir, I’ll make sure that when six years have passed the mendicants will return to Bandhumatī to recite the monastic code.’
That’s what that Great Divinity said. Then he bowed and respectfully circled the Buddha Vipassī, keeping him on his right side, before vanishing right there.
Then in the late afternoon, the Buddha Vipassī came out of retreat and addressed the mendicants, telling them all that had happened. Then he said,
‘Wander forth, mendicants, for the welfare and happiness of the people, out of sympathy for the world, for the benefit, welfare, and happiness of gods and humans. Let not two go by one road. Teach the Dhamma that’s good in the beginning, good in the middle, and good in the end, meaningful and well-phrased. And reveal a spiritual practice that’s entirely full and pure. There are beings with little dust in their eyes. They’re in decline because they haven’t heard the teaching. There will be those who understand the teaching! But when six years have passed, you must all come to Bandhumatī to recite the monastic code.’
Then most of the mendicants left to wander the country that very day.
Now at that time there were 84,000 monasteries in the Black Plum Tree Land. And when the first year came to an end the deities raised the cry: ‘Good fellows, the first year has ended. Now five years are left. When five years have passed, you must all go to Bandhumatī to recite the monastic code.’
And when the second year … the third year … the fourth year … the fifth year came to an end, the deities raised the cry: ‘Good fellows, the fifth year has ended. Now one year is left. When one year has passed, you must all go to Bandhumatī to recite the monastic code.’
And when the sixth year came to an end the deities raised the cry: ‘Good fellows, the sixth year has ended. Now is the time that you must go to Bandhumatī to recite the monastic code.’ Then that very day the mendicants went to Bandhumatī to recite the monastic code. Some went by their own psychic power, and some by the psychic power of the deities.
And there the Blessed One Vipassī, the perfected one, the fully awakened Buddha, recited the monastic code thus:
‘Patient acceptance is the ultimate fervor. Extinguishment is the ultimate, say the Buddhas. No true renunciate injures another, nor does an ascetic hurt another.
Not to do any evil; to embrace the good; to purify one’s mind: this is the instruction of the Buddhas.
Not speaking ill nor doing harm; restraint in the monastic code; moderation in eating; staying in remote lodgings; commitment to the higher mind— this is the instruction of the Buddhas.’
17. Being Informed by Deities
This one time, mendicants, I was staying near Ukkaṭṭhā, in the Subhaga Forest at the root of a magnificent sal tree. As I was in private retreat this thought came to mind, ‘It’s not easy to find an abode of sentient beings where I haven’t previously abided in all this long time, except for the gods of the pure abodes. Why don’t I go to see them?’
Then, as easily as a strong person would extend or contract their arm, I vanished from the Subhaga Forest and reappeared with the gods of Aviha.
In that order of gods, many thousands, many hundreds of thousands of deities approached me, bowed, stood to one side, and said to me, ‘Ninety-one eons ago, good fellow, the Buddha Vipassī arose in the world, perfected and fully awakened. He was born as an aristocrat into an aristocrat family. Koṇḍañña was his clan. He lived for 80,000 years. He was awakened at the root of a patala tree. He had a fine pair of chief disciples named Khaṇḍa and Tissa. He had three gatherings of disciples—one of 6,800,000, one of 100,000, and one of 80,000—all of them mendicants who had ended their defilements. He had as chief attendant a mendicant named Asoka. His father was King Bandhumā, his birth mother was Queen Bandhumatī, and their capital city was named Bandhumatī. And such was his renunciation, such his going forth, such his striving, such his awakening, and such his rolling forth of the wheel of Dhamma. And good fellow, after leading the spiritual life under that Buddha Vipassī we lost our desire for sensual pleasures and were reborn here.’
And other deities came and similarly recounted the details of the Buddhas Sikhī, Vessabhū, Kakusandha, Koṇāgamana, and Kassapa.
In that order of gods, many thousands, many hundreds of thousands of deities approached me, bowed, stood to one side, and said to me, ‘In the present fortunate eon, good fellow, you have arisen in the world, perfected and fully awakened. You were born as an aristocrat into an aristocrat family. Gotama is your clan. For you the life-span is short, brief, and fleeting. A long life is a hundred years or a little more. You were awakened at the root of a peepal tree. You have a fine pair of chief disciples named Sāriputta and Moggallāna. You have had one gathering of disciples—1,250 mendicants who had ended their defilements. You have as chief attendant a mendicant named Ānanda. Your father was King Suddhodana, your birth mother was Queen Māyā, and your capital city was Kapilavatthu. And such was your renunciation, such your going forth, such your striving, such your awakening, and such your rolling forth of the wheel of Dhamma. And good fellow, after leading the spiritual life under you we lost our desire for sensual pleasures and were reborn here.’
Then together with the gods of Aviha I went to see the gods of Atappa … the gods fair to see … and the fair seeing gods. Then together with all these gods I went to see the gods of Akaniṭṭha, where we had a similar conversation.
And that is how the Realized One is able to recollect the birth, names, clans, lifespan, chief disciples, and gatherings of disciples of the Buddhas of the past who have become fully quenched, cut off proliferation, cut off the course, finished off the cycle, and passed beyond all suffering. It is both because I have clearly comprehended the principle of the teachings, and also because the deities told me.”
That is what the Buddha said. Satisfied, the mendicants approved what the Buddha said.
1. Pubbenivāsapaṭisaṁyuttakathā
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā sāvatthiyaṁ viharati jetavane anāthapiṇḍikassa ārāme karerikuṭikāyaṁ.
Atha kho sambahulānaṁ bhikkhūnaṁ pacchābhattaṁ piṇḍapātapaṭikkantānaṁ karerimaṇḍalamāḷe sannisinnānaṁ sannipatitānaṁ pubbenivāsapaṭisaṁyuttā dhammī kathā udapādi: “itipi pubbenivāso, itipi pubbenivāso”ti.
Assosi kho bhagavā dibbāya sotadhātuyā visuddhāya atikkantamānusikāya tesaṁ bhikkhūnaṁ imaṁ kathāsallāpaṁ. Atha kho bhagavā uṭṭhāyāsanā yena karerimaṇḍalamāḷo tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā paññatte āsane nisīdi, nisajja kho bhagavā bhikkhū āmantesi: “kāya nuttha, bhikkhave, etarahi kathāya sannisinnā; kā ca pana vo antarākathā vippakatā”ti?
Evaṁ vutte, te bhikkhū bhagavantaṁ etadavocuṁ: Ayaṁ kho no, bhante, antarākathā vippakatā. Atha bhagavā anuppatto”ti.
“Iccheyyātha no tumhe, bhikkhave, pubbenivāsapaṭisaṁyuttaṁ dhammiṁ kathaṁ sotun”ti?
“Etassa, bhagavā, kālo; etassa, sugata, kālo; yaṁ bhagavā pubbenivāsapaṭisaṁyuttaṁ dhammiṁ kathaṁ kareyya, bhagavato sutvā bhikkhū dhāressantī”ti.
“Tena hi, bhikkhave, suṇātha sādhukaṁ manasi karotha bhāsissāmī”ti.
“Evaṁ, bhante”ti kho te bhikkhū bhagavato paccassosuṁ. Bhagavā etadavoca:
“Ito so, bhikkhave, ekanavutikappe yaṁ vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho loke udapādi. Ito so, bhikkhave, ekatiṁse kappe yaṁ sikhī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho loke udapādi. Tasmiññeva kho, bhikkhave, ekatiṁse kappe vessabhū bhagavā arahaṁ sammāsambuddho loke udapādi. Imasmiññeva kho, bhikkhave, bhaddakappe kakusandho bhagavā arahaṁ sammāsambuddho loke udapādi. Imasmiññeva kho, bhikkhave, bhaddakappe koṇāgamano bhagavā arahaṁ sammāsambuddho loke udapādi. Imasmiññeva kho, bhikkhave, bhaddakappe kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho loke udapādi. Imasmiññeva kho, bhikkhave, bhaddakappe ahaṁ etarahi arahaṁ sammāsambuddho loke uppanno.
Vipassī, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho khattiyo jātiyā ahosi, khattiyakule udapādi. Sikhī, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho khattiyo jātiyā ahosi, khattiyakule udapādi. Vessabhū, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho khattiyo jātiyā ahosi, khattiyakule udapādi. Kakusandho, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho brāhmaṇo jātiyā ahosi, brāhmaṇakule udapādi. Koṇāgamano, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho brāhmaṇo jātiyā ahosi, brāhmaṇakule udapādi. Kassapo, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho brāhmaṇo jātiyā ahosi, brāhmaṇakule udapādi. Ahaṁ, bhikkhave, etarahi arahaṁ sammāsambuddho khattiyo jātiyā ahosiṁ, khattiyakule uppanno.
Vipassī, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho koṇḍañño gottena ahosi. Sikhī, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho koṇḍañño gottena ahosi. Vessabhū, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho koṇḍañño gottena ahosi. Kakusandho, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho kassapo gottena ahosi. Koṇāgamano, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho kassapo gottena ahosi. Kassapo, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho kassapo gottena ahosi. Ahaṁ, bhikkhave, etarahi arahaṁ sammāsambuddho gotamo gottena ahosiṁ.
Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa asītivassasahassāni āyuppamāṇaṁ ahosi. Sikhissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa sattativassasahassāni āyuppamāṇaṁ ahosi. Vessabhussa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa saṭṭhivassasahassāni āyuppamāṇaṁ ahosi. Kakusandhassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa cattālīsavassasahassāni āyuppamāṇaṁ ahosi. Koṇāgamanassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa tiṁsavassasahassāni āyuppamāṇaṁ ahosi. Kassapassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa vīsativassasahassāni āyuppamāṇaṁ ahosi. Mayhaṁ, bhikkhave, etarahi appakaṁ āyuppamāṇaṁ parittaṁ lahukaṁ; yo ciraṁ jīvati, so vassasataṁ appaṁ vā bhiyyo.
Vipassī, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho pāṭaliyā mūle abhisambuddho. Sikhī, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho puṇḍarīkassa mūle abhisambuddho. Vessabhū, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho sālassa mūle abhisambuddho. Kakusandho, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho sirīsassa mūle abhisambuddho. Koṇāgamano, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho udumbarassa mūle abhisambuddho. Kassapo, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho nigrodhassa mūle abhisambuddho. Ahaṁ, bhikkhave, etarahi arahaṁ sammāsambuddho assatthassa mūle abhisambuddho.
Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa khaṇḍatissaṁ nāma sāvakayugaṁ ahosi aggaṁ bhaddayugaṁ. Sikhissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa abhibhūsambhavaṁ nāma sāvakayugaṁ ahosi aggaṁ bhaddayugaṁ. Vessabhussa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa soṇuttaraṁ nāma sāvakayugaṁ ahosi aggaṁ bhaddayugaṁ. Kakusandhassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa vidhurasañjīvaṁ nāma sāvakayugaṁ ahosi aggaṁ bhaddayugaṁ. Koṇāgamanassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa bhiyyosuttaraṁ nāma sāvakayugaṁ ahosi aggaṁ bhaddayugaṁ. Kassapassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa tissabhāradvājaṁ nāma sāvakayugaṁ ahosi aggaṁ bhaddayugaṁ. Mayhaṁ, bhikkhave, etarahi sāriputtamoggallānaṁ nāma sāvakayugaṁ ahosi aggaṁ bhaddayugaṁ.
Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa tayo sāvakānaṁ sannipātā ahesuṁ. Eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi aṭṭhasaṭṭhibhikkhusatasahassaṁ, eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi bhikkhusatasahassaṁ, eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi asītibhikkhusahassāni. Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa ime tayo sāvakānaṁ sannipātā ahesuṁ sabbesaṁyeva khīṇāsavānaṁ.
Sikhissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa tayo sāvakānaṁ sannipātā ahesuṁ. Eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi bhikkhusatasahassaṁ, eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi asītibhikkhusahassāni, eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi sattatibhikkhusahassāni. Sikhissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa ime tayo sāvakānaṁ sannipātā ahesuṁ sabbesaṁyeva khīṇāsavānaṁ.
Vessabhussa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa tayo sāvakānaṁ sannipātā ahesuṁ. Eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi asītibhikkhusahassāni, eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi sattatibhikkhusahassāni, eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi saṭṭhibhikkhusahassāni. Vessabhussa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa ime tayo sāvakānaṁ sannipātā ahesuṁ sabbesaṁyeva khīṇāsavānaṁ.
Kakusandhassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi cattālīsabhikkhusahassāni. Kakusandhassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa ayaṁ eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi sabbesaṁyeva khīṇāsavānaṁ.
Koṇāgamanassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi tiṁsabhikkhusahassāni. Koṇāgamanassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa ayaṁ eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi sabbesaṁyeva khīṇāsavānaṁ.
Kassapassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi vīsatibhikkhusahassāni. Kassapassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa ayaṁ eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi sabbesaṁyeva khīṇāsavānaṁ.
Mayhaṁ, bhikkhave, etarahi eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi aḍḍhateḷasāni bhikkhusatāni. Mayhaṁ, bhikkhave, ayaṁ eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi sabbesaṁyeva khīṇāsavānaṁ.
Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa asoko nāma bhikkhu upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko. Sikhissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa khemaṅkaro nāma bhikkhu upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko. Vessabhussa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa upasanto nāma bhikkhu upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko. Kakusandhassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa buddhijo nāma bhikkhu upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko. Koṇāgamanassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa sotthijo nāma bhikkhu upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko. Kassapassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa sabbamitto nāma bhikkhu upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko. Mayhaṁ, bhikkhave, etarahi ānando nāma bhikkhu upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko.
Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa bandhumā nāma rājā pitā ahosi. Bandhumatī nāma devī mātā ahosi janetti. Bandhumassa rañño bandhumatī nāma nagaraṁ rājadhānī ahosi.
Sikhissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa aruṇo nāma rājā pitā ahosi. Pabhāvatī nāma devī mātā ahosi janetti. Aruṇassa rañño aruṇavatī nāma nagaraṁ rājadhānī ahosi.
Vessabhussa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa suppatito nāma rājā pitā ahosi. Vassavatī nāma devī mātā ahosi janetti. Suppatitassa rañño anomaṁ nāma nagaraṁ rājadhānī ahosi.
Kakusandhassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa aggidatto nāma brāhmaṇo pitā ahosi. Visākhā nāma brāhmaṇī mātā ahosi janetti. Tena kho pana, bhikkhave, samayena khemo nāma rājā ahosi. Khemassa rañño khemavatī nāma nagaraṁ rājadhānī ahosi.
Koṇāgamanassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa yaññadatto nāma brāhmaṇo pitā ahosi. Uttarā nāma brāhmaṇī mātā ahosi janetti. Tena kho pana, bhikkhave, samayena sobho nāma rājā ahosi. Sobhassa rañño sobhavatī nāma nagaraṁ rājadhānī ahosi.
Kassapassa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa brahmadatto nāma brāhmaṇo pitā ahosi. Dhanavatī nāma brāhmaṇī mātā ahosi janetti. Tena kho pana, bhikkhave, samayena kikī nāma rājā ahosi. Kikissa rañño bārāṇasī nāma nagaraṁ rājadhānī ahosi.
Mayhaṁ, bhikkhave, etarahi suddhodano nāma rājā pitā ahosi. Māyā nāma devī mātā ahosi janetti. Kapilavatthu nāma nagaraṁ rājadhānī ahosī”ti.
Idamavoca bhagavā. Idaṁ vatvāna sugato uṭṭhāyāsanā vihāraṁ pāvisi.
Atha kho tesaṁ bhikkhūnaṁ acirapakkantassa bhagavato ayamantarākathā udapādi:
“acchariyaṁ, āvuso, abbhutaṁ, āvuso, tathāgatassa mahiddhikatā mahānubhāvatā. Yatra hi nāma tathāgato atīte buddhe parinibbute chinnapapañce chinnavaṭume pariyādinnavaṭṭe sabbadukkhavītivatte jātitopi anussarissati, nāmatopi anussarissati, gottatopi anussarissati, āyuppamāṇatopi anussarissati, sāvakayugatopi anussarissati, sāvakasannipātatopi anussarissati: ‘evaṁjaccā te bhagavanto ahesuṁ itipi, evaṁnāmā evaṅgottā evaṁsīlā evaṁdhammā evaṁpaññā evaṁvihārī evaṁvimuttā te bhagavanto ahesuṁ itipī’”ti.
“Kiṁ nu kho, āvuso, tathāgatasseva nu kho esā dhammadhātu suppaṭividdhā, yassā dhammadhātuyā suppaṭividdhattā tathāgato atīte buddhe parinibbute chinnapapañce chinnavaṭume pariyādinnavaṭṭe sabbadukkhavītivatte jātitopi anussarati, nāmatopi anussarati, gottatopi anussarati, āyuppamāṇatopi anussarati, sāvakayugatopi anussarati, sāvakasannipātatopi anussarati: ‘evaṁjaccā te bhagavanto ahesuṁ itipi, evaṁnāmā evaṅgottā evaṁsīlā evaṁdhammā evaṁpaññā evaṁvihārī evaṁvimuttā te bhagavanto ahesuṁ itipī’ti, udāhu devatā tathāgatassa etamatthaṁ ārocesuṁ, yena tathāgato atīte buddhe parinibbute chinnapapañce chinnavaṭume pariyādinnavaṭṭe sabbadukkhavītivatte jātitopi anussarati, nāmatopi anussarati, gottatopi anussarati, āyuppamāṇatopi anussarati, sāvakayugatopi anussarati, sāvakasannipātatopi anussarati: ‘evaṁjaccā te bhagavanto ahesuṁ itipi, evaṁnāmā evaṅgottā evaṁsīlā evaṁdhammā evaṁpaññā evaṁvihārī evaṁvimuttā te bhagavanto ahesuṁ itipī’”ti. Ayañca hidaṁ tesaṁ bhikkhūnaṁ antarākathā vippakatā hoti.
Atha kho bhagavā sāyanhasamayaṁ paṭisallānā vuṭṭhito yena karerimaṇḍalamāḷo tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā paññatte āsane nisīdi. Nisajja kho bhagavā bhikkhū āmantesi: “kāya nuttha, bhikkhave, etarahi kathāya sannisinnā; kā ca pana vo antarākathā vippakatā”ti?
Evaṁ vutte, te bhikkhū bhagavantaṁ etadavocuṁ: Ayaṁ kho no, bhante, antarākathā vippakatā, atha bhagavā anuppatto”ti.
“Tathāgatassevesā, bhikkhave, dhammadhātu suppaṭividdhā, yassā dhammadhātuyā suppaṭividdhattā tathāgato atīte buddhe parinibbute chinnapapañce chinnavaṭume pariyādinnavaṭṭe sabbadukkhavītivatte jātitopi anussarati, nāmatopi anussarati, gottatopi anussarati, āyuppamāṇatopi anussarati, sāvakayugatopi anussarati, sāvakasannipātatopi anussarati: Devatāpi tathāgatassa etamatthaṁ ārocesuṁ, yena tathāgato atīte buddhe parinibbute chinnapapañce chinnavaṭume pariyādinnavaṭṭe sabbadukkhavītivatte jātitopi anussarati, nāmatopi anussarati, gottatopi anussarati, āyuppamāṇatopi anussarati, sāvakayugatopi anussarati, sāvakasannipātatopi anussarati:
Iccheyyātha no tumhe, bhikkhave, bhiyyoso mattāya pubbenivāsapaṭisaṁyuttaṁ dhammiṁ kathaṁ sotun”ti?
“Etassa, bhagavā, kālo; etassa, sugata, kālo; yaṁ bhagavā bhiyyoso mattāya pubbenivāsapaṭisaṁyuttaṁ dhammiṁ kathaṁ kareyya, bhagavato sutvā bhikkhū dhāressantī”ti.
“Tena hi, bhikkhave, suṇātha, sādhukaṁ manasi karotha, bhāsissāmī”ti.
“Evaṁ, bhante”ti kho te bhikkhū bhagavato paccassosuṁ. Bhagavā etadavoca:
“Ito so, bhikkhave, ekanavutikappe yaṁ vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho loke udapādi. Vipassī, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho khattiyo jātiyā ahosi, khattiyakule udapādi. Vipassī, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho koṇḍañño gottena ahosi. Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa asītivassasahassāni āyuppamāṇaṁ ahosi. Vipassī, bhikkhave, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho pāṭaliyā mūle abhisambuddho. Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa khaṇḍatissaṁ nāma sāvakayugaṁ ahosi aggaṁ bhaddayugaṁ. Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa tayo sāvakānaṁ sannipātā ahesuṁ. Eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi aṭṭhasaṭṭhibhikkhusatasahassaṁ, eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi bhikkhusatasahassaṁ, eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi asītibhikkhusahassāni. Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa ime tayo sāvakānaṁ sannipātā ahesuṁ sabbesaṁyeva khīṇāsavānaṁ. Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa asoko nāma bhikkhu upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko. Vipassissa, bhikkhave, bhagavato arahato sammāsambuddhassa bandhumā nāma rājā pitā ahosi. Bandhumatī nāma devī mātā ahosi janetti. Bandhumassa rañño bandhumatī nāma nagaraṁ rājadhānī ahosi.
2. Bodhisattadhammatā
Atha kho, bhikkhave, vipassī bodhisatto tusitā kāyā cavitvā sato sampajāno mātukucchiṁ okkami. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto tusitā kāyā cavitvā mātukucchiṁ okkamati. Atha sadevake loke samārake sabrahmake sassamaṇabrāhmaṇiyā pajāya sadevamanussāya appamāṇo uḷāro obhāso pātubhavati atikkammeva devānaṁ devānubhāvaṁ. Yāpi tā lokantarikā aghā asaṁvutā andhakārā andhakāratimisā, yatthapime candimasūriyā evaṁmahiddhikā evaṁmahānubhāvā ābhāya nānubhonti, tatthapi appamāṇo uḷāro obhāso pātubhavati atikkammeva devānaṁ devānubhāvaṁ. Yepi tattha sattā upapannā, tepi tenobhāsena aññamaññaṁ sañjānanti: ‘aññepi kira, bho, santi sattā idhūpapannā’ti. Ayañca dasasahassī lokadhātu saṅkampati sampakampati sampavedhati. Appamāṇo ca uḷāro obhāso loke pātubhavati atikkammeva devānaṁ devānubhāvaṁ. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchiṁ okkanto hoti, cattāro naṁ devaputtā catuddisaṁ rakkhāya upagacchanti: ‘mā naṁ bodhisattaṁ vā bodhisattamātaraṁ vā manusso vā amanusso vā koci vā viheṭhesī’ti. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchiṁ okkanto hoti, pakatiyā sīlavatī bodhisattamātā hoti, viratā pāṇātipātā, viratā adinnādānā, viratā kāmesumicchācārā, viratā musāvādā, viratā surāmerayamajjappamādaṭṭhānā. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchiṁ okkanto hoti, na bodhisattamātu purisesu mānasaṁ uppajjati kāmaguṇūpasaṁhitaṁ, anatikkamanīyā ca bodhisattamātā hoti kenaci purisena rattacittena. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchiṁ okkanto hoti, lābhinī bodhisattamātā hoti pañcannaṁ kāmaguṇānaṁ. Sā pañcahi kāmaguṇehi samappitā samaṅgībhūtā paricāreti. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchiṁ okkanto hoti, na bodhisattamātu kocideva ābādho uppajjati. Sukhinī bodhisattamātā hoti akilantakāyā, bodhisattañca bodhisattamātā tirokucchigataṁ passati sabbaṅgapaccaṅgiṁ ahīnindriyaṁ. Seyyathāpi, bhikkhave, maṇi veḷuriyo subho jātimā aṭṭhaṁso suparikammakato accho vippasanno anāvilo sabbākārasampanno. Tatrāssa suttaṁ āvutaṁ nīlaṁ vā pītaṁ vā lohitaṁ vā odātaṁ vā paṇḍusuttaṁ vā. Tamenaṁ cakkhumā puriso hatthe karitvā paccavekkheyya: ‘ayaṁ kho maṇi veḷuriyo subho jātimā aṭṭhaṁso suparikammakato accho vippasanno anāvilo sabbākārasampanno. Tatridaṁ suttaṁ āvutaṁ nīlaṁ vā pītaṁ vā lohitaṁ vā odātaṁ vā paṇḍusuttaṁ vā’ti.
Evameva kho, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchiṁ okkanto hoti, na bodhisattamātu kocideva ābādho uppajjati, sukhinī bodhisattamātā hoti akilantakāyā, bodhisattañca bodhisattamātā tirokucchigataṁ passati sabbaṅgapaccaṅgiṁ ahīnindriyaṁ. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, sattāhajāte bodhisatte bodhisattamātā kālaṁ karoti tusitaṁ kāyaṁ upapajjati. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yathā aññā itthikā nava vā dasa vā māse gabbhaṁ kucchinā pariharitvā vijāyanti, na hevaṁ bodhisattaṁ bodhisattamātā vijāyati. Daseva māsāni bodhisattaṁ bodhisattamātā kucchinā pariharitvā vijāyati. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yathā aññā itthikā nisinnā vā nipannā vā vijāyanti, na hevaṁ bodhisattaṁ bodhisattamātā vijāyati. Ṭhitāva bodhisattaṁ bodhisattamātā vijāyati. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchimhā nikkhamati, devā paṭhamaṁ paṭiggaṇhanti, pacchā manussā. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchimhā nikkhamati, appattova bodhisatto pathaviṁ hoti, cattāro naṁ devaputtā paṭiggahetvā mātu purato ṭhapenti: ‘attamanā, devi, hohi; mahesakkho te putto uppanno’ti. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchimhā nikkhamati, visadova nikkhamati amakkhito udena amakkhito semhena amakkhito ruhirena amakkhito kenaci asucinā suddho visado. Seyyathāpi, bhikkhave, maṇiratanaṁ kāsike vatthe nikkhittaṁ neva maṇiratanaṁ kāsikaṁ vatthaṁ makkheti, nāpi kāsikaṁ vatthaṁ maṇiratanaṁ makkheti. Taṁ kissa hetu? Ubhinnaṁ suddhattā.
Evameva kho, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchimhā nikkhamati, visadova nikkhamati amakkhito, udena amakkhito semhena amakkhito ruhirena amakkhito kenaci asucinā suddho visado. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchimhā nikkhamati, dve udakassa dhārā antalikkhā pātubhavanti—ekā sītassa ekā uṇhassa yena bodhisattassa udakakiccaṁ karonti mātu ca. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, sampatijāto bodhisatto samehi pādehi patiṭṭhahitvā uttarābhimukho sattapadavītihārena gacchati setamhi chatte anudhāriyamāne, sabbā ca disā anuviloketi, āsabhiṁ vācaṁ bhāsati ‘aggohamasmi lokassa, jeṭṭhohamasmi lokassa, seṭṭhohamasmi lokassa, ayamantimā jāti, natthi dāni punabbhavo’ti. Ayamettha dhammatā.
Dhammatā esā, bhikkhave, yadā bodhisatto mātukucchimhā nikkhamati, atha sadevake loke samārake sabrahmake sassamaṇabrāhmaṇiyā pajāya sadevamanussāya appamāṇo uḷāro obhāso pātubhavati, atikkammeva devānaṁ devānubhāvaṁ. Yāpi tā lokantarikā aghā asaṁvutā andhakārā andhakāratimisā, yatthapime candimasūriyā evaṁmahiddhikā evaṁmahānubhāvā ābhāya nānubhonti, tatthapi appamāṇo uḷāro obhāso pātubhavati atikkammeva devānaṁ devānubhāvaṁ. Yepi tattha sattā upapannā, tepi tenobhāsena aññamaññaṁ sañjānanti: ‘aññepi kira, bho, santi sattā idhūpapannā’ti. Ayañca dasasahassī lokadhātu saṅkampati sampakampati sampavedhati appamāṇo ca uḷāro obhāso loke pātubhavati atikkammeva devānaṁ devānubhāvaṁ. Ayamettha dhammatā.
3. Dvattiṁsamahāpurisalakkhaṇā
Jāte kho pana, bhikkhave, vipassimhi kumāre bandhumato rañño paṭivedesuṁ: ‘putto te, deva, jāto, taṁ devo passatū’ti. Addasā kho, bhikkhave, bandhumā rājā vipassiṁ kumāraṁ, disvā nemitte brāhmaṇe āmantāpetvā etadavoca: ‘passantu bhonto nemittā brāhmaṇā kumāran’ti. Addasaṁsu kho, bhikkhave, nemittā brāhmaṇā vipassiṁ kumāraṁ, disvā bandhumantaṁ rājānaṁ etadavocuṁ: ‘attamano, deva, hohi, mahesakkho te putto uppanno, lābhā te, mahārāja, suladdhaṁ te, mahārāja, yassa te kule evarūpo putto uppanno. Ayañhi, deva, kumāro dvattiṁsamahāpurisalakkhaṇehi samannāgato, yehi samannāgatassa mahāpurisassa dveva gatiyo bhavanti anaññā. Sace agāraṁ ajjhāvasati, rājā hoti cakkavattī dhammiko dhammarājā cāturanto vijitāvī janapadatthāvariyappatto sattaratanasamannāgato. Tassimāni sattaratanāni bhavanti. Seyyathidaṁ—cakkaratanaṁ hatthiratanaṁ assaratanaṁ maṇiratanaṁ itthiratanaṁ gahapatiratanaṁ pariṇāyakaratanameva sattamaṁ. Parosahassaṁ kho panassa puttā bhavanti sūrā vīraṅgarūpā parasenappamaddanā. So imaṁ pathaviṁ sāgarapariyantaṁ adaṇḍena asatthena dhammena abhivijiya ajjhāvasati. Sace kho pana agārasmā anagāriyaṁ pabbajati, arahaṁ hoti sammāsambuddho loke vivaṭacchado.
Katamehi cāyaṁ, deva, kumāro dvattiṁsamahāpurisalakkhaṇehi samannāgato, yehi samannāgatassa mahāpurisassa dveva gatiyo bhavanti anaññā. So imaṁ pathaviṁ sāgarapariyantaṁ adaṇḍena asatthena dhammena abhivijiya ajjhāvasati.
Sace kho pana agārasmā anagāriyaṁ pabbajati, arahaṁ hoti sammāsambuddho loke vivaṭacchado. Ayañhi, deva, kumāro suppatiṭṭhitapādo. Yaṁ pāyaṁ, deva, kumāro suppatiṭṭhitapādo. Idampissa mahāpurisassa mahāpurisalakkhaṇaṁ bhavati.
Imassa, deva, kumārassa heṭṭhā pādatalesu cakkāni jātāni sahassārāni sanemikāni sanābhikāni sabbākāraparipūrāni. Yampi imassa, deva, kumārassa heṭṭhā pādatalesu cakkāni jātāni sahassārāni sanemikāni sanābhikāni sabbākāraparipūrāni, idampissa mahāpurisassa mahāpurisalakkhaṇaṁ bhavati.
Ayañhi, deva, kumāro āyatapaṇhī …pe…
Ayañhi, deva, kumāro dīghaṅgulī …pe…
Ayañhi, deva, kumāro mudutalunahatthapādo …pe…
Ayañhi, deva kumāro jālahatthapādo …pe…
Ayañhi, deva, kumāro ussaṅkhapādo …pe…
Ayañhi, deva, kumāro eṇijaṅgho …pe…
Ayañhi, deva, kumāro ṭhitakova anonamanto ubhohi pāṇitalehi jaṇṇukāni parimasati parimajjati …pe…
Ayañhi, deva, kumāro kosohitavatthaguyho …pe…
Ayañhi, deva, kumāro suvaṇṇavaṇṇo kañcanasannibhattaco …pe…
Ayañhi, deva, kumāro sukhumacchavī; sukhumattā chaviyā rajojallaṁ kāye na upalimpati …pe…
Ayañhi, deva, kumāro ekekalomo; ekekāni lomāni lomakūpesu jātāni …pe…
Ayañhi, deva, kumāro uddhaggalomo; uddhaggāni lomāni jātāni nīlāni añjanavaṇṇāni kuṇḍalāvaṭṭāni dakkhiṇāvaṭṭakajātāni …pe…
Ayañhi, deva, kumāro brahmujugatto …pe…
Ayañhi, deva, kumāro sattussado …pe…
Ayañhi, deva, kumāro sīhapubbaddhakāyo …pe…
Ayañhi, deva, kumāro citantaraṁso …pe…
Ayañhi, deva, kumāro nigrodhaparimaṇḍalo yāvatakvassa kāyo tāvatakvassa byāmo, yāvatakvassa byāmo, tāvatakvassa kāyo …pe…
Ayañhi, deva, kumāro samavaṭṭakkhandho …pe…
Ayañhi, deva, kumāro rasaggasaggī …pe…
Ayañhi, deva, kumāro sīhahanu …pe…
Ayañhi, deva, kumāro cattālīsadanto …pe…
Ayañhi, deva, kumāro samadanto …pe…
Ayañhi, deva, kumāro aviraḷadanto …pe…
Ayañhi, deva, kumāro susukkadāṭho …pe…
Ayañhi, deva, kumāro pahūtajivho …pe…
Ayañhi, deva, kumāro brahmassaro karavīkabhāṇī …pe…
Ayañhi, deva, kumāro abhinīlanetto …pe…
Ayañhi, deva, kumāro gopakhumo …pe…
Imassa, deva, kumārassa uṇṇā bhamukantare jātā odātā mudutūlasannibhā. Yampi imassa, deva, kumārassa uṇṇā bhamukantare jātā odātā mudutūlasannibhā, idampimassa mahāpurisassa mahāpurisalakkhaṇaṁ bhavati.
Ayañhi, deva, kumāro uṇhīsasīso. Yaṁ pāyaṁ, deva, kumāro uṇhīsasīso, idampissa mahāpurisassa mahāpurisalakkhaṇaṁ bhavati.
Imehi kho ayaṁ, deva, kumāro dvattiṁsamahāpurisalakkhaṇehi samannāgato, yehi samannāgatassa mahāpurisassa dveva gatiyo bhavanti anaññā. Sace agāraṁ ajjhāvasati, rājā hoti cakkavattī dhammiko dhammarājā cāturanto vijitāvī janapadatthāvariyappatto sattaratanasamannāgato. Sace kho pana agārasmā anagāriyaṁ pabbajati, arahaṁ hoti sammāsambuddho loke vivaṭacchado’ti.
4. Vipassīsamaññā
Atha kho, bhikkhave, bandhumā rājā nemitte brāhmaṇe ahatehi vatthehi acchādāpetvā sabbakāmehi santappesi. Atha kho, bhikkhave, bandhumā rājā vipassissa kumārassa dhātiyo upaṭṭhāpesi. Aññā khīraṁ pāyenti, aññā nhāpenti, aññā dhārenti, aññā aṅkena pariharanti. Jātassa kho pana, bhikkhave, vipassissa kumārassa setacchattaṁ dhārayittha divā ceva rattiñca: ‘mā naṁ sītaṁ vā uṇhaṁ vā tiṇaṁ vā rajo vā ussāvo vā bādhayitthā’ti. Jāto kho pana, bhikkhave, vipassī kumāro bahuno janassa piyo ahosi manāpo. Seyyathāpi, bhikkhave, uppalaṁ vā padumaṁ vā puṇḍarīkaṁ vā bahuno janassa piyaṁ manāpaṁ; Svāssudaṁ aṅkeneva aṅkaṁ parihariyati.
Jāto kho pana, bhikkhave, vipassī kumāro mañjussaro ca ahosi vaggussaro ca madhurassaro ca pemaniyassaro ca. Seyyathāpi, bhikkhave, himavante pabbate karavīkā nāma sakuṇajāti mañjussarā ca vaggussarā ca madhurassarā ca pemaniyassarā ca; evameva kho, bhikkhave, vipassī kumāro mañjussaro ca ahosi vaggussaro ca madhurassaro ca pemaniyassaro ca.
Jātassa kho pana, bhikkhave, vipassissa kumārassa kammavipākajaṁ dibbacakkhu pāturahosi yena sudaṁ samantā yojanaṁ passati divā ceva rattiñca.
Jāto kho pana, bhikkhave, vipassī kumāro animisanto pekkhati seyyathāpi devā tāvatiṁsā. ‘Animisanto kumāro pekkhatī’ti kho, bhikkhave, vipassissa kumārassa ‘vipassī vipassī’ tveva samaññā udapādi.
Atha kho, bhikkhave, bandhumā rājā atthakaraṇe nisinno vipassiṁ kumāraṁ aṅke nisīdāpetvā atthe anusāsati. Tatra sudaṁ, bhikkhave, vipassī kumāro pituaṅke nisinno viceyya viceyya atthe panāyati ñāyena. Viceyya viceyya kumāro atthe panāyati ñāyenāti kho, bhikkhave, vipassissa kumārassa bhiyyoso mattāya ‘vipassī vipassī’ tveva samaññā udapādi.
Atha kho, bhikkhave, bandhumā rājā vipassissa kumārassa tayo pāsāde kārāpesi, ekaṁ vassikaṁ ekaṁ hemantikaṁ ekaṁ gimhikaṁ; pañca kāmaguṇāni upaṭṭhāpesi. Tatra sudaṁ, bhikkhave, vipassī kumāro vassike pāsāde cattāro māse nippurisehi tūriyehi paricārayamāno na heṭṭhāpāsādaṁ orohatīti.
Paṭhamabhāṇavāro.
5. Jiṇṇapurisa
Atha kho, bhikkhave, vipassī kumāro bahūnaṁ vassānaṁ bahūnaṁ vassasatānaṁ bahūnaṁ vassasahassānaṁ accayena sārathiṁ āmantesi: ‘yojehi, samma sārathi, bhaddāni bhaddāni yānāni uyyānabhūmiṁ gacchāma subhūmidassanāyā’ti.
‘Evaṁ, devā’ti kho, bhikkhave, sārathi vipassissa kumārassa paṭissutvā bhaddāni bhaddāni yānāni yojetvā vipassissa kumārassa paṭivedesi: ‘yuttāni kho te, deva, bhaddāni bhaddāni yānāni, yassadāni kālaṁ maññasī’ti. Atha kho, bhikkhave, vipassī kumāro bhaddaṁ bhaddaṁ yānaṁ abhiruhitvā bhaddehi bhaddehi yānehi uyyānabhūmiṁ niyyāsi.
Addasā kho, bhikkhave, vipassī kumāro uyyānabhūmiṁ niyyanto purisaṁ jiṇṇaṁ gopānasivaṅkaṁ bhoggaṁ daṇḍaparāyanaṁ pavedhamānaṁ gacchantaṁ āturaṁ gatayobbanaṁ. Disvā sārathiṁ āmantesi: ‘ayaṁ pana, samma sārathi, puriso kiṅkato? Kesāpissa na yathā aññesaṁ, kāyopissa na yathā aññesan’ti.
‘Eso kho, deva, jiṇṇo nāmā’ti.
‘Kiṁ paneso, samma sārathi, jiṇṇo nāmā’ti?
‘Eso kho, deva, jiṇṇo nāma. Na dāni tena ciraṁ jīvitabbaṁ bhavissatī’ti.
‘Kiṁ pana, samma sārathi, ahampi jarādhammo, jaraṁ anatīto’ti?
‘Tvañca, deva, mayañcamha sabbe jarādhammā, jaraṁ anatītā’ti.
‘Tena hi, samma sārathi, alaṁ dānajja uyyānabhūmiyā. Itova antepuraṁ paccaniyyāhī’ti.
‘Evaṁ, devā’ti kho, bhikkhave, sārathi vipassissa kumārassa paṭissutvā tatova antepuraṁ paccaniyyāsi.
Tatra sudaṁ, bhikkhave, vipassī kumāro antepuraṁ gato dukkhī dummano pajjhāyati: ‘dhiratthu kira, bho, jāti nāma, yatra hi nāma jātassa jarā paññāyissatī’ti.
Atha kho, bhikkhave, bandhumā rājā sārathiṁ āmantāpetvā etadavoca: ‘kacci, samma sārathi, kumāro uyyānabhūmiyā abhiramittha? Kacci, samma sārathi, kumāro uyyānabhūmiyā attamano ahosī’ti?
‘Na kho, deva, kumāro uyyānabhūmiyā abhiramittha, na kho, deva, kumāro uyyānabhūmiyā attamano ahosī’ti.
‘Kiṁ pana, samma sārathi, addasa kumāro uyyānabhūmiṁ niyyanto’ti? ‘Addasā kho, deva, kumāro uyyānabhūmiṁ niyyanto purisaṁ jiṇṇaṁ gopānasivaṅkaṁ bhoggaṁ daṇḍaparāyanaṁ pavedhamānaṁ gacchantaṁ āturaṁ gatayobbanaṁ.
6. Byādhitapurisa
Atha kho, bhikkhave, bandhumassa rañño etadahosi: ‘Mā heva kho vipassī kumāro na rajjaṁ kāresi, mā heva vipassī kumāro agārasmā anagāriyaṁ pabbaji, mā heva nemittānaṁ brāhmaṇānaṁ saccaṁ assa vacanan’ti. Atha kho, bhikkhave, bandhumā rājā vipassissa kumārassa bhiyyoso mattāya pañca kāmaguṇāni upaṭṭhāpesi: Tatra sudaṁ, bhikkhave, vipassī kumāro pañcahi kāmaguṇehi samappito samaṅgībhūto paricāreti.
Atha kho, bhikkhave, vipassī kumāro bahūnaṁ vassānaṁ …pe…
Addasā kho, bhikkhave, vipassī kumāro uyyānabhūmiṁ niyyanto purisaṁ ābādhikaṁ dukkhitaṁ bāḷhagilānaṁ sake muttakarīse palipannaṁ semānaṁ aññehi vuṭṭhāpiyamānaṁ aññehi saṁvesiyamānaṁ. Disvā sārathiṁ āmantesi: ‘ayaṁ pana, samma sārathi, puriso kiṅkato? Akkhīnipissa na yathā aññesaṁ, saropissa na yathā aññesan’ti?
‘Eso kho, deva, byādhito nāmā’ti.
‘Kiṁ paneso, samma sārathi, byādhito nāmā’ti?
‘Eso kho, deva, byādhito nāma appeva nāma tamhā ābādhā vuṭṭhaheyyā’ti.
‘Kiṁ pana, samma sārathi, ahampi byādhidhammo, byādhiṁ anatīto’ti?
‘Tvañca, deva, mayañcamha sabbe byādhidhammā, byādhiṁ anatītā’ti.
‘Tena hi, samma sārathi, alaṁ dānajja uyyānabhūmiyā, itova antepuraṁ paccaniyyāhī’ti.
‘Evaṁ, devā’ti kho, bhikkhave, sārathi vipassissa kumārassa paṭissutvā tatova antepuraṁ paccaniyyāsi.
Tatra sudaṁ, bhikkhave, vipassī kumāro antepuraṁ gato dukkhī dummano pajjhāyati: ‘dhiratthu kira, bho, jāti nāma, yatra hi nāma jātassa jarā paññāyissati, byādhi paññāyissatī’ti.
Atha kho, bhikkhave, bandhumā rājā sārathiṁ āmantāpetvā etadavoca: ‘kacci, samma sārathi, kumāro uyyānabhūmiyā abhiramittha, kacci, samma sārathi, kumāro uyyānabhūmiyā attamano ahosī’ti?
‘Na kho, deva, kumāro uyyānabhūmiyā abhiramittha, na kho, deva, kumāro uyyānabhūmiyā attamano ahosī’ti.
‘Kiṁ pana, samma sārathi, addasa kumāro uyyānabhūmiṁ niyyanto’ti? ‘Addasā kho, deva, kumāro uyyānabhūmiṁ niyyanto purisaṁ ābādhikaṁ dukkhitaṁ bāḷhagilānaṁ sake muttakarīse palipannaṁ semānaṁ aññehi vuṭṭhāpiyamānaṁ aññehi saṁvesiyamānaṁ.
7. Kālaṅkatapurisa
Atha kho, bhikkhave, bandhumassa rañño etadahosi: ‘mā heva kho vipassī kumāro na rajjaṁ kāresi, mā heva vipassī kumāro agārasmā anagāriyaṁ pabbaji, mā heva nemittānaṁ brāhmaṇānaṁ saccaṁ assa vacanan’ti. Atha kho, bhikkhave, bandhumā rājā vipassissa kumārassa bhiyyoso mattāya pañca kāmaguṇāni upaṭṭhāpesi: Tatra sudaṁ, bhikkhave, vipassī kumāro pañcahi kāmaguṇehi samappito samaṅgībhūto paricāreti.
Atha kho, bhikkhave, vipassī kumāro bahūnaṁ vassānaṁ …pe…
Addasā kho, bhikkhave, vipassī kumāro uyyānabhūmiṁ niyyanto mahājanakāyaṁ sannipatitaṁ nānārattānañca dussānaṁ vilātaṁ kayiramānaṁ. Disvā sārathiṁ āmantesi: ‘kiṁ nu kho so, samma sārathi, mahājanakāyo sannipatito nānārattānañca dussānaṁ vilātaṁ kayiratī’ti?
‘Eso kho, deva, kālaṅkato nāmā’ti.
‘Tena hi, samma sārathi, yena so kālaṅkato tena rathaṁ pesehī’ti.
‘Evaṁ, devā’ti kho, bhikkhave, sārathi vipassissa kumārassa paṭissutvā yena so kālaṅkato tena rathaṁ pesesi.
Addasā kho, bhikkhave, vipassī kumāro petaṁ kālaṅkataṁ, disvā sārathiṁ āmantesi: ‘kiṁ panāyaṁ, samma sārathi, kālaṅkato nāmā’ti?
‘Eso kho, deva, kālaṅkato nāma. Na dāni taṁ dakkhanti mātā vā pitā vā aññe vā ñātisālohitā, sopi na dakkhissati mātaraṁ vā pitaraṁ vā aññe vā ñātisālohite’ti.
‘Kiṁ pana, samma sārathi, ahampi maraṇadhammo maraṇaṁ anatīto; mampi na dakkhanti devo vā devī vā aññe vā ñātisālohitā; ahampi na dakkhissāmi devaṁ vā deviṁ vā aññe vā ñātisālohite’ti?
‘Tvañca, deva, mayañcamha sabbe maraṇadhammā maraṇaṁ anatītā; tampi na dakkhanti devo vā devī vā aññe vā ñātisālohitā; tvampi na dakkhissasi devaṁ vā deviṁ vā aññe vā ñātisālohite’ti.
‘Tena hi, samma sārathi, alaṁ dānajja uyyānabhūmiyā, itova antepuraṁ paccaniyyāhī’ti.
‘Evaṁ, devā’ti kho, bhikkhave, sārathi vipassissa kumārassa paṭissutvā tatova antepuraṁ paccaniyyāsi.
Tatra sudaṁ, bhikkhave, vipassī kumāro antepuraṁ gato dukkhī dummano pajjhāyati: ‘dhiratthu kira, bho, jāti nāma, yatra hi nāma jātassa jarā paññāyissati, byādhi paññāyissati, maraṇaṁ paññāyissatī’ti.
Atha kho, bhikkhave, bandhumā rājā sārathiṁ āmantāpetvā etadavoca: ‘kacci, samma sārathi, kumāro uyyānabhūmiyā abhiramittha, kacci, samma sārathi, kumāro uyyānabhūmiyā attamano ahosī’ti?
‘Na kho, deva, kumāro uyyānabhūmiyā abhiramittha, na kho, deva, kumāro uyyānabhūmiyā attamano ahosī’ti.
‘Kiṁ pana, samma sārathi, addasa kumāro uyyānabhūmiṁ niyyanto’ti? ‘Addasā kho, deva, kumāro uyyānabhūmiṁ niyyanto mahājanakāyaṁ sannipatitaṁ nānārattānañca dussānaṁ vilātaṁ kayiramānaṁ.
8. Pabbajita
Atha kho, bhikkhave, bandhumassa rañño etadahosi: ‘mā heva kho vipassī kumāro na rajjaṁ kāresi, mā heva vipassī kumāro agārasmā anagāriyaṁ pabbaji, mā heva nemittānaṁ brāhmaṇānaṁ saccaṁ assa vacanan’ti. Atha kho, bhikkhave, bandhumā rājā vipassissa kumārassa bhiyyoso mattāya pañca kāmaguṇāni upaṭṭhāpesi: Tatra sudaṁ, bhikkhave, vipassī kumāro pañcahi kāmaguṇehi samappito samaṅgībhūto paricāreti.
Atha kho, bhikkhave, vipassī kumāro bahūnaṁ vassānaṁ bahūnaṁ vassasatānaṁ bahūnaṁ vassasahassānaṁ accayena sārathiṁ āmantesi:
Addasā kho, bhikkhave, vipassī kumāro uyyānabhūmiṁ niyyanto purisaṁ bhaṇḍuṁ pabbajitaṁ kāsāyavasanaṁ. Disvā sārathiṁ āmantesi: ‘ayaṁ pana, samma sārathi, puriso kiṅkato? Sīsampissa na yathā aññesaṁ, vatthānipissa na yathā aññesan’ti?
‘Eso kho, deva, pabbajito nāmā’ti.
‘Kiṁ paneso, samma sārathi, pabbajito nāmā’ti?
‘Eso kho, deva, pabbajito nāma sādhu dhammacariyā sādhu samacariyā sādhu kusalakiriyā sādhu puññakiriyā sādhu avihiṁsā sādhu bhūtānukampā’ti.
‘Sādhu kho so, samma sārathi, pabbajito nāma, sādhu dhammacariyā sādhu samacariyā sādhu kusalakiriyā sādhu puññakiriyā sādhu avihiṁsā sādhu bhūtānukampā. Tena hi, samma sārathi, yena so pabbajito tena rathaṁ pesehī’ti.
‘Evaṁ, devā’ti kho, bhikkhave, sārathi vipassissa kumārassa paṭissutvā yena so pabbajito tena rathaṁ pesesi.
Atha kho, bhikkhave, vipassī kumāro taṁ pabbajitaṁ etadavoca: ‘tvaṁ pana, samma, kiṅkato, sīsampi te na yathā aññesaṁ, vatthānipi te na yathā aññesan’ti?
‘Ahaṁ kho, deva, pabbajito nāmā’ti.
‘Kiṁ pana tvaṁ, samma, pabbajito nāmā’ti?
‘Ahaṁ kho, deva, pabbajito nāma, sādhu dhammacariyā sādhu samacariyā sādhu kusalakiriyā sādhu puññakiriyā sādhu avihiṁsā sādhu bhūtānukampā’ti.
‘Sādhu kho tvaṁ, samma, pabbajito nāma sādhu dhammacariyā sādhu samacariyā sādhu kusalakiriyā sādhu puññakiriyā sādhu avihiṁsā sādhu bhūtānukampā’ti.
9. Bodhisattapabbajjā
Atha kho, bhikkhave, vipassī kumāro sārathiṁ āmantesi: ‘tena hi, samma sārathi, rathaṁ ādāya itova antepuraṁ paccaniyyāhi. Ahaṁ pana idheva kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajissāmī’ti.
‘Evaṁ, devā’ti kho, bhikkhave, sārathi vipassissa kumārassa paṭissutvā rathaṁ ādāya tatova antepuraṁ paccaniyyāsi.
Vipassī pana kumāro tattheva kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbaji.
10. Mahājanakāyaanupabbajjā
Assosi kho, bhikkhave, bandhumatiyā rājadhāniyā mahājanakāyo caturāsītipāṇasahassāni: ‘vipassī kira kumāro kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajito’ti. Sutvāna tesaṁ etadahosi: ‘na hi nūna so orako dhammavinayo, na sā orakā pabbajjā, yattha vipassī kumāro kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajito. Vipassīpi nāma kumāro kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajissati, kimaṅgaṁ pana mayan’ti.
Atha kho, so bhikkhave, mahājanakāyo caturāsītipāṇasahassāni kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā vipassiṁ bodhisattaṁ agārasmā anagāriyaṁ pabbajitaṁ anupabbajiṁsu. Tāya sudaṁ, bhikkhave, parisāya parivuto vipassī bodhisatto gāmanigamajanapadarājadhānīsu cārikaṁ carati.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa rahogatassa paṭisallīnassa evaṁ cetaso parivitakko udapādi: ‘na kho metaṁ patirūpaṁ yohaṁ ākiṇṇo viharāmi, yannūnāhaṁ eko gaṇamhā vūpakaṭṭho vihareyyan’ti. Atha kho, bhikkhave, vipassī bodhisatto aparena samayena eko gaṇamhā vūpakaṭṭho vihāsi, aññeneva tāni caturāsītipabbajitasahassāni agamaṁsu, aññena maggena vipassī bodhisatto.
11. Bodhisattaabhinivesa
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa vāsūpagatassa rahogatassa paṭisallīnassa evaṁ cetaso parivitakko udapādi: ‘kicchaṁ vatāyaṁ loko āpanno, jāyati ca jīyati ca mīyati ca cavati ca upapajjati ca, atha ca panimassa dukkhassa nissaraṇaṁ nappajānāti jarāmaraṇassa, kudāssu nāma imassa dukkhassa nissaraṇaṁ paññāyissati jarāmaraṇassā’ti?
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho sati jarāmaraṇaṁ hoti, kiṁpaccayā jarāmaraṇan’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘jātiyā kho sati jarāmaraṇaṁ hoti, jātipaccayā jarāmaraṇan’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho sati jāti hoti, kiṁpaccayā jātī’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘bhave kho sati jāti hoti, bhavapaccayā jātī’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho sati bhavo hoti, kiṁpaccayā bhavo’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘upādāne kho sati bhavo hoti, upādānapaccayā bhavo’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho sati upādānaṁ hoti, kiṁpaccayā upādānan’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘taṇhāya kho sati upādānaṁ hoti, taṇhāpaccayā upādānan’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho sati taṇhā hoti, kiṁpaccayā taṇhā’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘vedanāya kho sati taṇhā hoti, vedanāpaccayā taṇhā’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho sati vedanā hoti, kiṁpaccayā vedanā’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘phasse kho sati vedanā hoti, phassapaccayā vedanā’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho sati phasso hoti, kiṁpaccayā phasso’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘saḷāyatane kho sati phasso hoti, saḷāyatanapaccayā phasso’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho sati saḷāyatanaṁ hoti, kiṁpaccayā saḷāyatanan’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘nāmarūpe kho sati saḷāyatanaṁ hoti, nāmarūpapaccayā saḷāyatanan’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho sati nāmarūpaṁ hoti, kiṁpaccayā nāmarūpan’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘viññāṇe kho sati nāmarūpaṁ hoti, viññāṇapaccayā nāmarūpan’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho sati viññāṇaṁ hoti, kiṁpaccayā viññāṇan’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘nāmarūpe kho sati viññāṇaṁ hoti, nāmarūpapaccayā viññāṇan’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘paccudāvattati kho idaṁ viññāṇaṁ nāmarūpamhā, nāparaṁ gacchati. Ettāvatā jāyetha vā jiyyetha vā miyyetha vā cavetha vā upapajjetha vā, yadidaṁ nāmarūpapaccayā viññāṇaṁ, viññāṇapaccayā nāmarūpaṁ, nāmarūpapaccayā saḷāyatanaṁ, saḷāyatanapaccayā phasso, phassapaccayā vedanā, vedanāpaccayā taṇhā, taṇhāpaccayā upādānaṁ, upādānapaccayā bhavo, bhavapaccayā jāti, jātipaccayā jarāmaraṇaṁ sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā sambhavanti. Evametassa kevalassa dukkhakkhandhassa samudayo hoti’.
‘Samudayo samudayo’ti kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa pubbe ananussutesu dhammesu cakkhuṁ udapādi, ñāṇaṁ udapādi, paññā udapādi, vijjā udapādi, āloko udapādi.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho asati jarāmaraṇaṁ na hoti, kissa nirodhā jarāmaraṇanirodho’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘jātiyā kho asati jarāmaraṇaṁ na hoti, jātinirodhā jarāmaraṇanirodho’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho asati jāti na hoti, kissa nirodhā jātinirodho’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘bhave kho asati jāti na hoti, bhavanirodhā jātinirodho’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho asati bhavo na hoti, kissa nirodhā bhavanirodho’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘upādāne kho asati bhavo na hoti, upādānanirodhā bhavanirodho’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho asati upādānaṁ na hoti, kissa nirodhā upādānanirodho’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘taṇhāya kho asati upādānaṁ na hoti, taṇhānirodhā upādānanirodho’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho asati taṇhā na hoti, kissa nirodhā taṇhānirodho’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘vedanāya kho asati taṇhā na hoti, vedanānirodhā taṇhānirodho’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho asati vedanā na hoti, kissa nirodhā vedanānirodho’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘phasse kho asati vedanā na hoti, phassanirodhā vedanānirodho’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho asati phasso na hoti, kissa nirodhā phassanirodho’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘saḷāyatane kho asati phasso na hoti, saḷāyatananirodhā phassanirodho’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho asati saḷāyatanaṁ na hoti, kissa nirodhā saḷāyatananirodho’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘nāmarūpe kho asati saḷāyatanaṁ na hoti, nāmarūpanirodhā saḷāyatananirodho’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho asati nāmarūpaṁ na hoti, kissa nirodhā nāmarūpanirodho’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘viññāṇe kho asati nāmarūpaṁ na hoti, viññāṇanirodhā nāmarūpanirodho’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘kimhi nu kho asati viññāṇaṁ na hoti, kissa nirodhā viññāṇanirodho’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa yoniso manasikārā ahu paññāya abhisamayo: ‘nāmarūpe kho asati viññāṇaṁ na hoti, nāmarūpanirodhā viññāṇanirodho’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa etadahosi: ‘adhigato kho myāyaṁ maggo sambodhāya yadidaṁ— nāmarūpanirodhā viññāṇanirodho, viññāṇanirodhā nāmarūpanirodho, nāmarūpanirodhā saḷāyatananirodho, saḷāyatananirodhā phassanirodho, phassanirodhā vedanānirodho, vedanānirodhā taṇhānirodho, taṇhānirodhā upādānanirodho, upādānanirodhā bhavanirodho, bhavanirodhā jātinirodho, jātinirodhā jarāmaraṇaṁ sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā nirujjhanti. Evametassa kevalassa dukkhakkhandhassa nirodho hoti’.
‘Nirodho nirodho’ti kho, bhikkhave, vipassissa bodhisattassa pubbe ananussutesu dhammesu cakkhuṁ udapādi, ñāṇaṁ udapādi, paññā udapādi, vijjā udapādi, āloko udapādi.
Atha kho, bhikkhave, vipassī bodhisatto aparena samayena pañcasu upādānakkhandhesu udayabbayānupassī vihāsi: ‘iti rūpaṁ, iti rūpassa samudayo, iti rūpassa atthaṅgamo; iti vedanā, iti vedanāya samudayo, iti vedanāya atthaṅgamo; iti saññā, iti saññāya samudayo, iti saññāya atthaṅgamo; iti saṅkhārā, iti saṅkhārānaṁ samudayo, iti saṅkhārānaṁ atthaṅgamo; iti viññāṇaṁ, iti viññāṇassa samudayo, iti viññāṇassa atthaṅgamo’ti, tassa pañcasu upādānakkhandhesu udayabbayānupassino viharato na cirasseva anupādāya āsavehi cittaṁ vimuccīti.
Dutiyabhāṇavāro.
12. Brahmayācanakathā
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa etadahosi: ‘yannūnāhaṁ dhammaṁ deseyyan’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa etadahosi: ‘adhigato kho myāyaṁ dhammo gambhīro duddaso duranubodho santo paṇīto atakkāvacaro nipuṇo paṇḍitavedanīyo. Ālayarāmā kho panāyaṁ pajā ālayaratā ālayasammuditā. Ālayarāmāya kho pana pajāya ālayaratāya ālayasammuditāya duddasaṁ idaṁ ṭhānaṁ yadidaṁ idappaccayatāpaṭiccasamuppādo. Idampi kho ṭhānaṁ duddasaṁ yadidaṁ sabbasaṅkhārasamatho sabbūpadhipaṭinissaggo taṇhākkhayo virāgo nirodho nibbānaṁ. Ahañceva kho pana dhammaṁ deseyyaṁ, pare ca me na ājāneyyuṁ; so mamassa kilamatho, sā mamassa vihesā’ti.
Apissu, bhikkhave, vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ imā anacchariyā gāthāyo paṭibhaṁsu pubbe assutapubbā:
‘Kicchena me adhigataṁ, halaṁ dāni pakāsituṁ; Rāgadosaparetehi, nāyaṁ dhammo susambudho.
Paṭisotagāmiṁ nipuṇaṁ, gambhīraṁ duddasaṁ aṇuṁ; Rāgarattā na dakkhanti, tamokhandhena āvuṭā’ti.
Itiha, bhikkhave, vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa paṭisañcikkhato appossukkatāya cittaṁ nami, no dhammadesanāya.
Atha kho, bhikkhave, aññatarassa mahābrahmuno vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa cetasā cetoparivitakkamaññāya etadahosi: ‘nassati vata bho loko, vinassati vata bho loko, yatra hi nāma vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa appossukkatāya cittaṁ namati, no dhammadesanāyā’ti. Atha kho so, bhikkhave, mahābrahmā seyyathāpi nāma balavā puriso samiñjitaṁ vā bāhaṁ pasāreyya, pasāritaṁ vā bāhaṁ samiñjeyya; evameva—brahmaloke antarahito vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa purato pāturahosi. Atha kho so, bhikkhave, mahābrahmā ekaṁsaṁ uttarāsaṅgaṁ karitvā dakkhiṇaṁ jāṇumaṇḍalaṁ pathaviyaṁ nihantvā yena vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho tenañjaliṁ paṇāmetvā vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavoca: ‘desetu, bhante, bhagavā dhammaṁ, desetu sugato dhammaṁ, santi sattā apparajakkhajātikā; assavanatā dhammassa parihāyanti, bhavissanti dhammassa aññātāro’ti.
Evaṁ vutte, bhikkhave, vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho taṁ mahābrahmānaṁ etadavoca: ‘mayhampi kho, brahme, etadahosi: “yannūnāhaṁ dhammaṁ deseyyan”ti. Tassa mayhaṁ, brahme, etadahosi: Ahañceva kho pana dhammaṁ deseyyaṁ, pare ca me na ājāneyyuṁ; so mamassa kilamatho, sā mamassa vihesā”ti.
Itiha me, brahme, paṭisañcikkhato appossukkatāya cittaṁ nami, no dhammadesanāyā’ti.
Dutiyampi kho, bhikkhave, so mahābrahmā …pe… tatiyampi kho, bhikkhave, so mahābrahmā vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavoca:
Atha kho, bhikkhave, vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho brahmuno ca ajjhesanaṁ viditvā sattesu ca kāruññataṁ paṭicca buddhacakkhunā lokaṁ volokesi. Addasā kho, bhikkhave, vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho buddhacakkhunā lokaṁ volokento satte apparajakkhe mahārajakkhe tikkhindriye mudindriye svākāre dvākāre suviññāpaye duviññāpaye appekacce paralokavajjabhayadassāvine viharante, appekacce na paralokavajjabhayadassāvine viharante. Seyyathāpi nāma uppaliniyaṁ vā paduminiyaṁ vā puṇḍarīkiniyaṁ vā appekaccāni uppalāni vā padumāni vā puṇḍarīkāni vā udake jātāni udake saṁvaḍḍhāni udakānuggatāni anto nimuggaposīni. Appekaccāni uppalāni vā padumāni vā puṇḍarīkāni vā udake jātāni udake saṁvaḍḍhāni samodakaṁ ṭhitāni. Appekaccāni uppalāni vā padumāni vā puṇḍarīkāni vā udake jātāni udake saṁvaḍḍhāni udakā accuggamma ṭhitāni anupalittāni udakena.
Evameva kho, bhikkhave, vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho buddhacakkhunā lokaṁ volokento addasa satte apparajakkhe mahārajakkhe tikkhindriye mudindriye svākāre dvākāre suviññāpaye duviññāpaye appekacce paralokavajjabhayadassāvine viharante, appekacce na paralokavajjabhayadassāvine viharante.
Atha kho so, bhikkhave, mahābrahmā vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa cetasā cetoparivitakkamaññāya vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ gāthāhi ajjhabhāsi:
‘Sele yathā pabbatamuddhaniṭṭhito, Yathāpi passe janataṁ samantato; Tathūpamaṁ dhammamayaṁ sumedha, Pāsādamāruyha samantacakkhu; Sokāvatiṇṇaṁ janatamapetasoko, Avekkhassu jātijarābhibhūtaṁ.
Uṭṭhehi vīra vijitasaṅgāma, Satthavāha aṇaṇa vicara loke; Desassu bhagavā dhammaṁ, Aññātāro bhavissantī’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho taṁ mahābrahmānaṁ gāthāya ajjhabhāsi:
‘Apārutā tesaṁ amatassa dvārā, Ye sotavanto pamuñcantu saddhaṁ; Vihiṁsasaññī paguṇaṁ na bhāsiṁ, Dhammaṁ paṇītaṁ manujesu brahme’ti.
Atha kho so, bhikkhave, mahābrahmā: ‘katāvakāso khomhi vipassinā bhagavatā arahatā sammāsambuddhena dhammadesanāyā’ti vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ abhivādetvā padakkhiṇaṁ katvā tattheva antaradhāyi.
13. Aggasāvakayuga
Atha kho, bhikkhave, vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa etadahosi: ‘kassa nu kho ahaṁ paṭhamaṁ dhammaṁ deseyyaṁ, ko imaṁ dhammaṁ khippameva ājānissatī’ti? Atha kho, bhikkhave, vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa etadahosi: ‘ayaṁ kho khaṇḍo ca rājaputto tisso ca purohitaputto bandhumatiyā rājadhāniyā paṭivasanti paṇḍitā viyattā medhāvino dīgharattaṁ apparajakkhajātikā. Yannūnāhaṁ khaṇḍassa ca rājaputtassa, tissassa ca purohitaputtassa paṭhamaṁ dhammaṁ deseyyaṁ, te imaṁ dhammaṁ khippameva ājānissantī’ti.
Atha kho, bhikkhave, vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho seyyathāpi nāma balavā puriso samiñjitaṁ vā bāhaṁ pasāreyya, pasāritaṁ vā bāhaṁ samiñjeyya; evameva—bodhirukkhamūle antarahito bandhumatiyā rājadhāniyā kheme migadāye pāturahosi.
Atha kho, bhikkhave, vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho dāyapālaṁ āmantesi: ‘ehi tvaṁ, samma dāyapāla, bandhumatiṁ rājadhāniṁ pavisitvā khaṇḍañca rājaputtaṁ tissañca purohitaputtaṁ evaṁ vadehi— vipassī, bhante, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho bandhumatiṁ rājadhāniṁ anuppatto kheme migadāye viharati, so tumhākaṁ dassanakāmo’ti.
‘Evaṁ, bhante’ti kho, bhikkhave, dāyapālo vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa paṭissutvā bandhumatiṁ rājadhāniṁ pavisitvā khaṇḍañca rājaputtaṁ tissañca purohitaputtaṁ etadavoca:
Atha kho, bhikkhave, khaṇḍo ca rājaputto tisso ca purohitaputto bhaddāni bhaddāni yānāni yojāpetvā bhaddaṁ bhaddaṁ yānaṁ abhiruhitvā bhaddehi bhaddehi yānehi bandhumatiyā rājadhāniyā niyyiṁsu. Yena khemo migadāyo tena pāyiṁsu. Yāvatikā yānassa bhūmi, yānena gantvā yānā paccorohitvā pattikāva yena vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho tenupasaṅkamiṁsu. upasaṅkamitvā vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdiṁsu.
Tesaṁ vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho anupubbiṁ kathaṁ kathesi, seyyathidaṁ— dānakathaṁ sīlakathaṁ saggakathaṁ kāmānaṁ ādīnavaṁ okāraṁ saṅkilesaṁ nekkhamme ānisaṁsaṁ pakāsesi. Yadā te bhagavā aññāsi kallacitte muducitte vinīvaraṇacitte udaggacitte pasannacitte, atha yā buddhānaṁ sāmukkaṁsikā dhammadesanā, taṁ pakāsesi— dukkhaṁ samudayaṁ nirodhaṁ maggaṁ. Seyyathāpi nāma suddhaṁ vatthaṁ apagatakāḷakaṁ sammadeva rajanaṁ paṭiggaṇheyya; evameva khaṇḍassa ca rājaputtassa tissassa ca purohitaputtassa tasmiṁyeva āsane virajaṁ vītamalaṁ dhammacakkhuṁ udapādi: ‘yaṁ kiñci samudayadhammaṁ sabbaṁ taṁ nirodhadhamman’ti.
Te diṭṭhadhammā pattadhammā viditadhammā pariyogāḷhadhammā tiṇṇavicikicchā vigatakathaṅkathā vesārajjappattā aparappaccayā satthusāsane vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavocuṁ: ‘abhikkantaṁ, bhante, abhikkantaṁ, bhante. Seyyathāpi, bhante, nikkujjitaṁ vā ukkujjeyya, paṭicchannaṁ vā vivareyya, mūḷhassa vā maggaṁ ācikkheyya, andhakāre vā telapajjotaṁ dhāreyya: “cakkhumanto rūpāni dakkhantī”ti; evamevaṁ bhagavatā anekapariyāyena dhammo pakāsito. Ete mayaṁ, bhante, bhagavantaṁ saraṇaṁ gacchāma dhammañca. Labheyyāma mayaṁ, bhante, bhagavato santike pabbajjaṁ, labheyyāma upasampadan’ti.
Alatthuṁ kho, bhikkhave, khaṇḍo ca rājaputto, tisso ca purohitaputto vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa santike pabbajjaṁ alatthuṁ upasampadaṁ. Te vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho dhammiyā kathāya sandassesi samādapesi samuttejesi sampahaṁsesi; saṅkhārānaṁ ādīnavaṁ okāraṁ saṅkilesaṁ nibbāne ānisaṁsaṁ pakāsesi. Tesaṁ vipassinā bhagavatā arahatā sammāsambuddhena dhammiyā kathāya sandassiyamānānaṁ samādapiyamānānaṁ samuttejiyamānānaṁ sampahaṁsiyamānānaṁ nacirasseva anupādāya āsavehi cittāni vimucciṁsu.
14. Mahājanakāyapabbajjā
Assosi kho, bhikkhave, bandhumatiyā rājadhāniyā mahājanakāyo caturāsītipāṇasahassāni: ‘vipassī kira bhagavā arahaṁ sammāsambuddho bandhumatiṁ rājadhāniṁ anuppatto kheme migadāye viharati. Khaṇḍo ca kira rājaputto tisso ca purohitaputto vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa santike kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajitā’ti. Sutvāna nesaṁ etadahosi: ‘na hi nūna so orako dhammavinayo, na sā orakā pabbajjā, yattha khaṇḍo ca rājaputto tisso ca purohitaputto kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajitā. Khaṇḍo ca rājaputto tisso ca purohitaputto kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajissanti, kimaṅgaṁ pana mayan’ti. Atha kho so, bhikkhave, mahājanakāyo caturāsītipāṇasahassāni bandhumatiyā rājadhāniyā nikkhamitvā yena khemo migadāyo yena vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdiṁsu.
Tesaṁ vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho anupubbiṁ kathaṁ kathesi. Seyyathidaṁ—dānakathaṁ sīlakathaṁ saggakathaṁ kāmānaṁ ādīnavaṁ okāraṁ saṅkilesaṁ nekkhamme ānisaṁsaṁ pakāsesi. Yadā te bhagavā aññāsi kallacitte muducitte vinīvaraṇacitte udaggacitte pasannacitte, atha yā buddhānaṁ sāmukkaṁsikā dhammadesanā, taṁ pakāsesi— dukkhaṁ samudayaṁ nirodhaṁ maggaṁ. Seyyathāpi nāma suddhaṁ vatthaṁ apagatakāḷakaṁ sammadeva rajanaṁ paṭiggaṇheyya; evameva tesaṁ caturāsītipāṇasahassānaṁ tasmiṁyeva āsane virajaṁ vītamalaṁ dhammacakkhuṁ udapādi: ‘yaṁ kiñci samudayadhammaṁ sabbaṁ taṁ nirodhadhamman’ti.
Te diṭṭhadhammā pattadhammā viditadhammā pariyogāḷhadhammā tiṇṇavicikicchā vigatakathaṅkathā vesārajjappattā aparappaccayā satthusāsane vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavocuṁ: ‘abhikkantaṁ, bhante, abhikkantaṁ, bhante. Seyyathāpi, bhante, nikkujjitaṁ vā ukkujjeyya, paṭicchannaṁ vā vivareyya, mūḷhassa vā maggaṁ ācikkheyya, andhakāre vā telapajjotaṁ dhāreyya: “cakkhumanto rūpāni dakkhantī”ti; evamevaṁ bhagavatā anekapariyāyena dhammo pakāsito. Te vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho dhammiyā kathāya sandassesi samādapesi samuttejesi sampahaṁsesi; Tesaṁ vipassinā bhagavatā arahatā sammāsambuddhena dhammiyā kathāya sandassiyamānānaṁ samādapiyamānānaṁ samuttejiyamānānaṁ sampahaṁsiyamānānaṁ nacirasseva anupādāya āsavehi cittāni vimucciṁsu.
15. Purimapabbajitānaṁ dhammābhisamaya
Assosuṁ kho, bhikkhave, tāni purimāni caturāsītipabbajitasahassāni: ‘vipassī kira bhagavā arahaṁ sammāsambuddho bandhumatiṁ rājadhāniṁ anuppatto kheme migadāye viharati, dhammañca kira desetī’ti. Atha kho, bhikkhave, tāni caturāsītipabbajitasahassāni yena bandhumatī rājadhānī yena khemo migadāyo yena vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdiṁsu.
Tesaṁ vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho anupubbiṁ kathaṁ kathesi. Yadā te bhagavā aññāsi kallacitte muducitte vinīvaraṇacitte udaggacitte pasannacitte, atha yā buddhānaṁ sāmukkaṁsikā dhammadesanā, taṁ pakāsesi— dukkhaṁ samudayaṁ nirodhaṁ maggaṁ. Seyyathāpi nāma suddhaṁ vatthaṁ apagatakāḷakaṁ sammadeva rajanaṁ paṭiggaṇheyya; evameva tesaṁ caturāsītipabbajitasahassānaṁ tasmiṁyeva āsane virajaṁ vītamalaṁ dhammacakkhuṁ udapādi: ‘yaṁ kiñci samudayadhammaṁ sabbaṁ taṁ nirodhadhamman’ti. Labheyyāma mayaṁ, bhante, bhagavato santike pabbajjaṁ labheyyāma upasampadan’ti. Te vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho dhammiyā kathāya sandassesi samādapesi samuttejesi sampahaṁsesi; Tesaṁ vipassinā bhagavatā arahatā sammāsambuddhena dhammiyā kathāya sandassiyamānānaṁ samādapiyamānānaṁ samuttejiyamānānaṁ sampahaṁsiyamānānaṁ nacirasseva anupādāya āsavehi cittāni vimucciṁsu.
16. Cārikāanujānana
Tena kho pana, bhikkhave, samayena bandhumatiyā rājadhāniyā mahābhikkhusaṅgho paṭivasati aṭṭhasaṭṭhibhikkhusatasahassaṁ. Atha kho, bhikkhave, vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa rahogatassa paṭisallīnassa evaṁ cetaso parivitakko udapādi: ‘mahā kho etarahi bhikkhusaṅgho bandhumatiyā rājadhāniyā paṭivasati aṭṭhasaṭṭhibhikkhusatasahassaṁ, yannūnāhaṁ bhikkhū anujāneyyaṁ:
“caratha, bhikkhave, cārikaṁ bahujanahitāya bahujanasukhāya lokānukampāya atthāya hitāya sukhāya devamanussānaṁ; mā ekena dve agamittha; desetha, bhikkhave, dhammaṁ ādikalyāṇaṁ majjhekalyāṇaṁ pariyosānakalyāṇaṁ sātthaṁ sabyañjanaṁ kevalaparipuṇṇaṁ parisuddhaṁ brahmacariyaṁ pakāsetha. Santi sattā apparajakkhajātikā, assavanatā dhammassa parihāyanti, bhavissanti dhammassa aññātāro. Api ca channaṁ channaṁ vassānaṁ accayena bandhumatī rājadhānī upasaṅkamitabbā pātimokkhuddesāyā”’ti.
Atha kho, bhikkhave, aññataro mahābrahmā vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa cetasā cetoparivitakkamaññāya seyyathāpi nāma balavā puriso samiñjitaṁ vā bāhaṁ pasāreyya, pasāritaṁ vā bāhaṁ samiñjeyya; evameva—brahmaloke antarahito vipassissa bhagavato arahato sammāsambuddhassa purato pāturahosi. Atha kho so, bhikkhave, mahābrahmā ekaṁsaṁ uttarāsaṅgaṁ karitvā yena vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho tenañjaliṁ paṇāmetvā vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavoca: ‘evametaṁ, bhagavā, evametaṁ, sugata. Mahā kho, bhante, etarahi bhikkhusaṅgho bandhumatiyā rājadhāniyā paṭivasati aṭṭhasaṭṭhibhikkhusatasahassaṁ, anujānātu, bhante, bhagavā bhikkhū: Api ca, bhante, mayaṁ tathā karissāma yathā bhikkhū channaṁ channaṁ vassānaṁ accayena bandhumatiṁ rājadhāniṁ upasaṅkamissanti pātimokkhuddesāyā’ti.
Idamavoca, bhikkhave, so mahābrahmā. Idaṁ vatvā vipassiṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ abhivādetvā padakkhiṇaṁ katvā tattheva antaradhāyi.
Atha kho, bhikkhave, vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho sāyanhasamayaṁ paṭisallānā vuṭṭhito bhikkhū āmantesi:
‘Anujānāmi, bhikkhave, caratha cārikaṁ bahujanahitāya bahujanasukhāya lokānukampāya atthāya hitāya sukhāya devamanussānaṁ; mā ekena dve agamittha; desetha, bhikkhave, dhammaṁ ādikalyāṇaṁ majjhekalyāṇaṁ pariyosānakalyāṇaṁ sātthaṁ sabyañjanaṁ kevalaparipuṇṇaṁ parisuddhaṁ brahmacariyaṁ pakāsetha. Santi sattā apparajakkhajātikā, assavanatā dhammassa parihāyanti, bhavissanti dhammassa aññātāro. Api ca, bhikkhave, channaṁ channaṁ vassānaṁ accayena bandhumatī rājadhānī upasaṅkamitabbā pātimokkhuddesāyā’ti.
Atha kho, bhikkhave, bhikkhū yebhuyyena ekāheneva janapadacārikaṁ pakkamiṁsu.
Tena kho pana samayena jambudīpe caturāsīti āvāsasahassāni honti. Ekamhi hi vasse nikkhante devatā saddamanussāvesuṁ: ‘nikkhantaṁ kho, mārisā, ekaṁ vassaṁ; pañca dāni vassāni sesāni; pañcannaṁ vassānaṁ accayena bandhumatī rājadhānī upasaṅkamitabbā pātimokkhuddesāyā’ti.
Dvīsu vassesu nikkhantesu … tīsu vassesu nikkhantesu … catūsu vassesu nikkhantesu … pañcasu vassesu nikkhantesu devatā saddamanussāvesuṁ: ‘nikkhantāni kho, mārisā, pañcavassāni; ekaṁ dāni vassaṁ sesaṁ; ekassa vassassa accayena bandhumatī rājadhānī upasaṅkamitabbā pātimokkhuddesāyā’ti.
Chasu vassesu nikkhantesu devatā saddamanussāvesuṁ: ‘nikkhantāni kho, mārisā, chabbassāni, samayo dāni bandhumatiṁ rājadhāniṁ upasaṅkamituṁ pātimokkhuddesāyā’ti. Atha kho te, bhikkhave, bhikkhū appekacce sakena iddhānubhāvena appekacce devatānaṁ iddhānubhāvena ekāheneva bandhumatiṁ rājadhāniṁ upasaṅkamiṁsu pātimokkhuddesāyāti.
Tatra sudaṁ, bhikkhave, vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho bhikkhusaṅghe evaṁ pātimokkhaṁ uddisati:
‘Khantī paramaṁ tapo titikkhā, Nibbānaṁ paramaṁ vadanti buddhā; Na hi pabbajito parūpaghātī, Na samaṇo hoti paraṁ viheṭhayanto.
Sabbapāpassa akaraṇaṁ, kusalassa upasampadā; Sacittapariyodapanaṁ, etaṁ buddhānasāsanaṁ.
Anūpavādo anūpaghāto, Pātimokkhe ca saṁvaro; Mattaññutā ca bhattasmiṁ, Pantañca sayanāsanaṁ; Adhicitte ca āyogo, Etaṁ buddhānasāsanan’ti.
17. Devatārocana
Ekamidāhaṁ, bhikkhave, samayaṁ ukkaṭṭhāyaṁ viharāmi subhagavane sālarājamūle. Tassa mayhaṁ, bhikkhave, rahogatassa paṭisallīnassa evaṁ cetaso parivitakko udapādi: ‘na kho so sattāvāso sulabharūpo, yo mayā anāvutthapubbo iminā dīghena addhunā aññatra suddhāvāsehi devehi. Yannūnāhaṁ yena suddhāvāsā devā tenupasaṅkameyyan’ti.
Atha khvāhaṁ, bhikkhave, seyyathāpi nāma balavā puriso samiñjitaṁ vā bāhaṁ pasāreyya, pasāritaṁ vā bāhaṁ samiñjeyya; evameva—ukkaṭṭhāyaṁ subhagavane sālarājamūle antarahito avihesu devesu pāturahosiṁ.
Tasmiṁ, bhikkhave, devanikāye anekāni devatāsahassāni anekāni devatāsatasahassāni yenāhaṁ tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā maṁ abhivādetvā ekamantaṁ aṭṭhaṁsu. Ekamantaṁ ṭhitā kho, bhikkhave, tā devatā maṁ etadavocuṁ: ‘ito so, mārisā, ekanavutikappe yaṁ vipassī bhagavā arahaṁ sammāsambuddho loke udapādi. Vipassī, mārisā, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho khattiyo jātiyā ahosi, khattiyakule udapādi. Vipassī, mārisā, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho koṇḍañño gottena ahosi. Vipassissa, mārisā, bhagavato arahato sammāsambuddhassa asītivassasahassāni āyuppamāṇaṁ ahosi. Vipassī, mārisā, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho pāṭaliyā mūle abhisambuddho. Vipassissa, mārisā, bhagavato arahato sammāsambuddhassa khaṇḍatissaṁ nāma sāvakayugaṁ ahosi aggaṁ bhaddayugaṁ. Vipassissa, mārisā, bhagavato arahato sammāsambuddhassa tayo sāvakānaṁ sannipātā ahesuṁ. Eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi aṭṭhasaṭṭhibhikkhusatasahassaṁ. Eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi bhikkhusatasahassaṁ. Eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi asītibhikkhusahassāni. Vipassissa, mārisā, bhagavato arahato sammāsambuddhassa ime tayo sāvakānaṁ sannipātā ahesuṁ sabbesaṁyeva khīṇāsavānaṁ. Vipassissa, mārisā, bhagavato arahato sammāsambuddhassa asoko nāma bhikkhu upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko. Vipassissa, mārisā, bhagavato arahato sammāsambuddhassa bandhumā nāma rājā pitā ahosi. Bandhumatī nāma devī mātā ahosi janetti. Bandhumassa rañño bandhumatī nāma nagaraṁ rājadhānī ahosi. Vipassissa, mārisā, bhagavato arahato sammāsambuddhassa evaṁ abhinikkhamanaṁ ahosi evaṁ pabbajjā evaṁ padhānaṁ evaṁ abhisambodhi evaṁ dhammacakkappavattanaṁ. Te mayaṁ, mārisā, vipassimhi bhagavati brahmacariyaṁ caritvā kāmesu kāmacchandaṁ virājetvā idhūpapannā’ti …
pe…
Tasmiṁyeva kho, bhikkhave, devanikāye anekāni devatāsahassāni anekāni devatāsatasahassāni yenāhaṁ tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā maṁ abhivādetvā ekamantaṁ aṭṭhaṁsu. Ekamantaṁ ṭhitā kho, bhikkhave, tā devatā maṁ etadavocuṁ: ‘imasmiṁyeva kho, mārisā, bhaddakappe bhagavā etarahi arahaṁ sammāsambuddho loke uppanno. Bhagavā, mārisā, khattiyo jātiyā khattiyakule uppanno. Bhagavā, mārisā, gotamo gottena. Bhagavato, mārisā, appakaṁ āyuppamāṇaṁ parittaṁ lahukaṁ yo ciraṁ jīvati, so vassasataṁ appaṁ vā bhiyyo. Bhagavā, mārisā, assatthassa mūle abhisambuddho. Bhagavato, mārisā, sāriputtamoggallānaṁ nāma sāvakayugaṁ ahosi aggaṁ bhaddayugaṁ. Bhagavato, mārisā, eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi aḍḍhateḷasāni bhikkhusatāni. Bhagavato, mārisā, ayaṁ eko sāvakānaṁ sannipāto ahosi sabbesaṁyeva khīṇāsavānaṁ. Bhagavato, mārisā, ānando nāma bhikkhu upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko. Bhagavato, mārisā, suddhodano nāma rājā pitā ahosi. Māyā nāma devī mātā ahosi janetti. Kapilavatthu nāma nagaraṁ rājadhānī ahosi. Bhagavato, mārisā, evaṁ abhinikkhamanaṁ ahosi evaṁ pabbajjā evaṁ padhānaṁ evaṁ abhisambodhi evaṁ dhammacakkappavattanaṁ. Te mayaṁ, mārisā, bhagavati brahmacariyaṁ caritvā kāmesu kāmacchandaṁ virājetvā idhūpapannā’ti.
Atha khvāhaṁ, bhikkhave, avihehi devehi saddhiṁ yena atappā devā tenupasaṅkamiṁ …pe… atha khvāhaṁ, bhikkhave, avihehi ca devehi atappehi ca devehi saddhiṁ yena sudassā devā tenupasaṅkamiṁ. Atha khvāhaṁ, bhikkhave, avihehi ca devehi atappehi ca devehi sudassehi ca devehi saddhiṁ yena sudassī devā tenupasaṅkamiṁ. Atha khvāhaṁ, bhikkhave, avihehi ca devehi atappehi ca devehi sudassehi ca devehi sudassīhi ca devehi saddhiṁ yena akaniṭṭhā devā tenupasaṅkamiṁ. Tasmiṁ, bhikkhave, devanikāye anekāni devatāsahassāni anekāni devatāsatasahassāni yenāhaṁ tenupasaṅkamiṁsu, upasaṅkamitvā maṁ abhivādetvā ekamantaṁ aṭṭhaṁsu. Ekamantaṁ ṭhitā kho, bhikkhave, tā devatā maṁ etadavocuṁ:
Iti kho, bhikkhave, tathāgatassevesā dhammadhātu suppaṭividdhā, yassā dhammadhātuyā suppaṭividdhattā tathāgato atīte buddhe parinibbute chinnapapañce chinnavaṭume pariyādinnavaṭṭe sabbadukkhavītivatte jātitopi anussarati, nāmatopi anussarati, gottatopi anussarati, āyuppamāṇatopi anussarati, sāvakayugatopi anussarati, sāvakasannipātatopi anussarati ‘evaṁjaccā te bhagavanto ahesuṁ’ itipi. Devatāpi tathāgatassa etamatthaṁ ārocesuṁ, yena tathāgato atīte buddhe parinibbute chinnapapañce chinnavaṭume pariyādinnavaṭṭe sabbadukkhavītivatte jātitopi anussarati, nāmatopi anussarati, gottatopi anussarati, āyuppamāṇatopi anussarati, sāvakayugatopi anussarati, sāvakasannipātatopi anussarati ‘evaṁjaccā te bhagavanto ahesuṁ’ itipi.
Idamavoca bhagavā. Attamanā te bhikkhū bhagavato bhāsitaṁ abhinandunti.