MN135
Die kürzere Aufgliederung der Taten
Cūḷakammavibhaṅgasutta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha bei Sāvatthī in Jetas Wäldchen auf, dem Kloster des Anāthapiṇḍika.
Da ging der Vedenstudent Subha, der Sohn Todeyyas, zum Buddha und tauschte Willkommensgrüße mit ihm aus. Nach der Begrüßung und dem Austausch von Höflichkeiten setzte er sich zur Seite hin und sagte zum Buddha:
„Was ist der Grund, werter Gotama, was ist die Ursache, dass man selbst unter denen, die Menschen sind, als Menschen geboren, Geringe und Hochstehende sehen kann? Denn man sieht Menschen mit kurzer und mit langer Lebensdauer, kränkliche und gesunde, hässliche und schöne, von niederem Rang und von hohem Rang, arme und reiche, aus einer geringen und einer angesehenen Familie, geistlose und weise. Was ist der Grund, was ist die Ursache, dass man selbst unter denen, die Menschen sind, als Menschen geboren, Geringe und Hochstehende sehen kann?“
„Vedenstudent, die Lebewesen sind Eigentümer ihrer Taten, Erben ihrer Taten. Taten sind der Schoß, aus dem sie kommen, ihre Verwandten und ihre Zuflucht. Es sind Taten, die die Menschen aufgliedern, nämlich in Geringe und Hochstehende.“
„Ich verstehe die Bedeutung dessen nicht, was der werte Gotama kurz gesagt hat, ohne es ausführlich zu erklären. Werter Gotama, bitte lehre mich diese Sache ausführlich, sodass ich die Bedeutung verstehen kann.“
„Nun, Vedenstudent, hör zu und gebrauche den Geist gut, ich werde sprechen.“
„Ja, werter Herr“, antwortete Subha. Der Buddha sagte:
„Da tötet eine Frau oder ein Mann lebende Geschöpfe. Die Person ist unbarmherzig, hat Blut an den Händen, ein abgebrühter Mörder, mitleidlos gegenüber allen Lebewesen. Weil sie solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, an einem verlorenen Ort wiedergeboren, einem schlechten Ort, in der Unterwelt, der Hölle. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, wird sie zu einem kurzen Leben wiedergeboren. Denn das Töten lebender Geschöpfe ist der Weg, der zu einer kurzen Lebensdauer führt.
Doch da gibt eine Frau oder ein Mann das Töten lebender Geschöpfe auf und tötet nicht mehr. Die Person verzichtet auf Stock und Schwert. Sie ist einfühlsam und gütig und lebt voller Anteilnahme für alle Lebewesen. Weil sie solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, an einem guten Ort wiedergeboren, in einer himmlischen Welt. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, wird sie zu einem langen Leben wiedergeboren. Denn das Töten lebender Geschöpfe aufzugeben, ist der Weg, der zu einer langen Lebensdauer führt.
Da verletzt eine Frau oder ein Mann regelmäßig lebende Geschöpfe mit Fäusten, Steinen, Stöcken oder Schwertern. Weil die Person solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, an einem verlorenen Ort wiedergeboren, einem schlechten Ort, in der Unterwelt, der Hölle. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, ist sie kränklich. Denn das Verletzen lebender Geschöpfe ist der Weg, der dazu führt, dass man kränklich ist.
Da verletzt eine Frau oder ein Mann niemals lebende Geschöpfe mit Fäusten, Steinen, Stöcken oder Schwertern. Weil die Person solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, an einem guten Ort wiedergeboren, in einer himmlischen Welt. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, ist sie gesund. Denn keine lebenden Geschöpfe zu verletzen, ist der Weg, der dazu führt, dass man gesund ist.
Da ist eine Frau oder ein Mann zornig und schlecht gelaunt. Selbst wenn die Person nur leicht kritisiert wird, verliert sie die Beherrschung, wird ärgerlich, feindselig und starrköpfig und zeigt Ärger, Hass und Unmut. Weil sie solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, in der Hölle wiedergeboren. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, ist sie hässlich. Denn Zorn und schlechte Laune sind der Weg, der dazu führt, dass man hässlich ist.
Doch da ist eine Frau oder ein Mann nicht zornig oder schlecht gelaunt. Selbst wenn die Person heftig kritisiert wird, verliert sie nicht die Beherrschung, wird nicht ärgerlich, feindselig und starrköpfig und zeigt keinen Ärger, Hass oder Unmut. Weil sie solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, in einer himmlischen Welt wiedergeboren. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, ist sie reizend. Denn nicht zornig und schlecht gelaunt zu sein, ist der Weg, der dazu führt, dass man reizend ist.
Da ist eine Frau oder ein Mann eifersüchtig. Die Person beneidet andere um Besitz, Ehre, Achtung, Ehrfurcht, Ehrerbietung und Verehrung, missgönnt und neidet sie ihnen. Weil sie solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, in der Hölle wiedergeboren. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, ist sie von niederem Rang. Denn Eifersucht ist der Weg, der zu einem niederen Rang führt.
Doch da ist eine Frau oder ein Mann nicht eifersüchtig. Die Person beneidet andere nicht um Besitz, Ehre, Achtung, Ehrfurcht, Ehrerbietung und Verehrung, missgönnt und neidet sie ihnen nicht. Weil sie solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, in einer himmlischen Welt wiedergeboren. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, ist sie von hohem Rang. Denn nicht eifersüchtig zu sein, ist der Weg, der zu einem hohen Rang führt.
Da gibt eine Frau oder ein Mann Asketen oder Brahmanen keine Gaben wie Essen, Trinken, Kleidung und Transportmittel, Kränze, Düfte und Make-up, ein Bett, ein Haus und Licht. Weil die Person solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, in der Hölle wiedergeboren. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, ist sie arm. Denn Asketen und Brahmanen nichts zu geben, ist der Weg, der dazu führt, dass man arm ist.
Doch da gibt eine Frau oder ein Mann Asketen oder Brahmanen Gaben wie Essen, Trinken, Kleidung und Transportmittel, Kränze, Düfte und Make-up, ein Bett, ein Haus und Licht. Weil die Person solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, in einer himmlischen Welt wiedergeboren. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, ist sie reich. Denn Asketen und Brahmanen zu geben, ist der Weg, der dazu führt, dass man reich ist.
Da ist eine Frau oder ein Mann halsstarrig und wichtigtuerisch. Die Person verbeugt sich nicht vor denen, vor denen sie sich verbeugen sollte. Sie steht in der Gegenwart derer nicht auf, die das verdienen, bietet ihnen keinen Sitz an, lässt ihnen nicht den Vortritt und ehrt, achtet, würdigt und verehrt nicht die, bei denen sie das tun sollte. Weil sie solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, in der Hölle wiedergeboren. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, wird sie in einer geringen Familie wiedergeboren. Denn Halsstarrigkeit und Wichtigtuerei sind der Weg, der zu einer geringen Familie führt.
Doch da ist eine Frau oder ein Mann nicht halsstarrig und wichtigtuerisch. Die Person verbeugt sich vor denen, vor denen sie sich verbeugen sollte. Sie steht in der Gegenwart derer auf, die das verdienen, bietet ihnen einen Sitz an, lässt ihnen den Vortritt und ehrt, achtet, würdigt und verehrt die, bei denen sie das tun sollte. Weil sie solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, in einer himmlischen Welt wiedergeboren. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, wird sie in einer angesehenen Familie wiedergeboren. Denn nicht halsstarrig und wichtigtuerisch zu sein, ist der Weg, der zu einer angesehenen Familie führt.
Da begibt sich eine Frau oder ein Mann nicht zu einem Asketen oder Brahmanen und fragt: ‚Herr, was ist tauglich? Was ist untauglich? Was ist tadelnswert? Was ist ohne Tadel? Was soll gepflegt werden? Was soll nicht gepflegt werden? Welches Verhalten führt zu meinem langanhaltenden Schaden und Leiden? Welches Verhalten führt zu meinem langanhaltenden Nutzen und Glück?‘ Weil die Person solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, an einem verlorenen Ort wiedergeboren, einem schlechten Ort, in der Unterwelt, der Hölle. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, ist sie geistlos. Denn Asketen und Brahmanen keine Fragen zu stellen, ist der Weg, der dazu führt, dass man geistlos ist.
Doch da begibt sich eine Frau oder ein Mann zu einem Asketen oder Brahmanen und fragt: ‚Herr, was ist tauglich? Was ist untauglich? Was ist tadelnswert? Was ist ohne Tadel? Was soll gepflegt werden? Was soll nicht gepflegt werden? Welches Verhalten führt zu meinem langanhaltenden Schaden und Leiden? Welches Verhalten führt zu meinem langanhaltenden Nutzen und Glück?‘ Weil die Person solche Taten unternimmt, wird sie, wenn ihr Körper auseinanderbricht, nach dem Tod, an einem guten Ort wiedergeboren, in einer himmlischen Welt. Wenn sie nicht an einem solchen Ort wiedergeboren wird, sondern in die Menschenwelt zurückkehrt, ist sie weise. Denn Asketen und Brahmanen Fragen zu stellen, ist der Weg, der dazu führt, dass man weise ist.
Daher ist es die Art, wie die Menschen leben, die sie zu dem macht, was sie sind: Solche mit kurzer oder mit langer Lebensdauer, kränklich oder gesund, hässlich oder reizend, von niederem oder von hohem Rang, arm oder reich, in einer geringen oder angesehenen Familie, geistlos oder weise.
Die Lebewesen sind Eigentümer ihrer Taten, Erben ihrer Taten. Taten sind der Schoß, aus dem sie kommen, ihre Verwandten und ihre Zuflucht. Es sind Taten, die die Menschen aufgliedern, nämlich in Geringe und Hochstehende.“
Auf diese Worte sagte der Vedenstudent Subha zum Buddha: „Vortrefflich, werter Gotama! Vortrefflich! Als würde er das Umgestürzte aufrichten oder das Verborgene enthüllen oder den Verirrten den Weg weisen oder im Dunkeln ein Licht anzünden, sodass Menschen mit klaren Augen sehen könnten, was da ist, so hat der werte Gotama die Lehre auf vielerlei Weise klargemacht. Ich nehme Zuflucht zum werten Gotama, zur Lehre und zum Saṅgha der Mönche und Nonnen. Von diesem Tag an soll der werte Gotama mich als Laienschüler in Erinnerung behalten, der für sein ganzes Leben Zuflucht genommen hat.“
So I have heard. At one time the Buddha was staying near Sāvatthī in Jeta’s Grove, Anāthapiṇḍika’s monastery.
Then the student Subha, Todeyya’s son, approached the Buddha, and exchanged greetings with him. When the greetings and polite conversation were over, he sat down to one side and said to the Buddha:
“What is the cause, worthy Gotama, what is the reason why even among those who are human beings some are seen to be inferior and superior? For people are seen who are short-lived and long-lived, sickly and healthy, ugly and beautiful, insignificant and illustrious, poor and rich, from low and eminent families, witless and wise. What is the reason why even among those who are human beings some are seen to be inferior and superior?”
“Student, sentient beings are the owners of their deeds and heir to their deeds. Deeds are their womb, their relative, and their refuge. It is deeds that divide beings into inferior and superior.”
“I don’t understand the meaning of what the worthy Gotama has said in brief, without explaining the details. Worthy Gotama, please teach me this matter in detail so I can understand the meaning.”
“Well then, student, listen and apply your mind well, I will speak.”
“Yes, worthy sir,” replied Subha. The Buddha said this:
“Take some woman or man who kills living creatures. They’re violent, bloody-handed, a hardened killer, merciless to living beings. Because of undertaking such deeds, when their body breaks up, after death, they’re reborn in a place of loss, a bad place, the underworld, hell. If they’re not reborn in a place of loss, but return to the human realm, then wherever they’re reborn they’re short-lived. For killing living creatures is the path leading to a short lifespan.
But take some woman or man who gives up killing living creatures. They renounce the rod and the sword. They’re scrupulous and kind, living full of sympathy for all living beings. Because of undertaking such deeds, when their body breaks up, after death, they’re reborn in a good place, a heavenly realm. If they’re not reborn in a heavenly realm, but return to the human realm, then wherever they’re reborn they’re long-lived. For not killing living creatures is the path leading to a long lifespan.
Take some woman or man who habitually hurts living creatures with a fist, stone, rod, or sword. Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a place of loss … or if they return to the human realm, they’re sickly …
But take some woman or man who would never hurt living creatures with a fist, stone, rod, or sword. Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a heavenly realm … or if they return to the human realm, they’re healthy …
Take some woman or man who is irritable and bad-tempered. Even when lightly criticized they lose their temper, becoming annoyed, hostile, and hard-hearted, and displaying annoyance, hate, and bitterness. Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a place of loss … or if they return to the human realm, they’re ugly …
But take some woman or man who isn’t irritable and bad-tempered. Even when heavily criticized, they don’t lose their temper, become annoyed, hostile, and hard-hearted, or display annoyance, hate, and bitterness. Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a heavenly realm … or if they return to the human realm, they’re lovely …
Take some woman or man who is jealous. They envy, resent, and begrudge the possessions, honor, respect, reverence, homage, and veneration given to others. Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a place of loss … or if they return to the human realm, they’re insignificant …
But take some woman or man who is not jealous … Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a heavenly realm … or if they return to the human realm, they’re illustrious …
Take some woman or man who doesn’t give to ascetics or brahmins such things as food, drink, clothing, vehicles; garlands, fragrance, and makeup; and bed, house, and lighting. Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a place of loss … or if they return to the human realm, they’re poor …
But take some woman or man who does give to ascetics or brahmins … Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a heavenly realm … or if they return to the human realm, they’re rich …
Take some woman or man who is obstinate and arrogant. They don’t bow to those they should bow to. They don’t rise up for them, offer them a seat, make way for them, or honor, respect, esteem, or venerate those who are worthy of such. Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a place of loss … or if they return to the human realm, they’re reborn in a low class family …
But take some woman or man who is not obstinate and arrogant … Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a heavenly realm … or if they return to the human realm, they’re reborn in an eminent family …
Take some woman or man who doesn’t approach an ascetic or brahmin to ask: ‘Sir, what is skillful and what is unskillful? What is blameworthy and what is blameless? What should be cultivated and what should not be cultivated? What kind of action will lead to my lasting harm and suffering? Or what kind of action will lead to my lasting welfare and happiness?’ Because of undertaking such deeds, after death they’re reborn in a place of loss … or if they return to the human realm, they’re witless …
But take some woman or man who does approach an ascetic or brahmin to ask: ‘Sir, what is skillful and what is unskillful? What is blameworthy and what is blameless? What should be cultivated and what should not be cultivated? What kind of action will lead to my lasting harm and suffering? Or what kind of action will lead to my lasting welfare and happiness?’ Because of undertaking such deeds, when their body breaks up, after death, they’re reborn in a good place, a heavenly realm. If they’re not reborn in a heavenly realm, but return to the human realm, then wherever they’re reborn they’re very wise. For asking questions of ascetics or brahmins is the path leading to wisdom.
So it is the way people live that makes them how they are, whether short-lived or long-lived, sickly or healthy, ugly or lovely, insignificant or illustrious, poor or rich, in a low class or eminent family, or witless or wise.
Sentient beings are the owners of their deeds and heir to their deeds. Deeds are their womb, their relative, and their refuge. It is deeds that divide beings into inferior and superior.”
When he had spoken, Subha said to him, “Excellent, worthy Gotama! Excellent! As if he were righting the overturned, or revealing the hidden, or pointing out the path to the lost, or lighting a lamp in the dark so people with clear eyes can see what’s there, worthy Gotama has made the Teaching clear in many ways. I go for refuge to the worthy Gotama, to the teaching, and to the mendicant Saṅgha. From this day forth, may the worthy Gotama remember me as a lay follower who has gone for refuge for life.”
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā sāvatthiyaṁ viharati jetavane, anāthapiṇḍikassa ārāme.
Atha kho subho māṇavo todeyyaputto yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavatā saddhiṁ sammodi. Sammodanīyaṁ kathaṁ sāraṇīyaṁ vītisāretvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho subho māṇavo todeyyaputto bhagavantaṁ etadavoca:
“Ko nu kho, bho gotama, hetu ko paccayo yena manussānaṁyeva sataṁ manussabhūtānaṁ dissanti hīnappaṇītatā? Dissanti hi, bho gotama, manussā appāyukā, dissanti dīghāyukā; dissanti bavhābādhā, dissanti appābādhā; dissanti dubbaṇṇā, dissanti vaṇṇavanto; dissanti appesakkhā, dissanti mahesakkhā; dissanti appabhogā, dissanti mahābhogā; dissanti nīcakulīnā, dissanti uccākulīnā; dissanti duppaññā, dissanti paññavanto. Ko nu kho, bho gotama, hetu ko paccayo yena manussānaṁyeva sataṁ manussabhūtānaṁ dissanti hīnappaṇītatā”ti?
“Kammassakā, māṇava, sattā kammadāyādā kammayonī kammabandhū kammappaṭisaraṇā. Kammaṁ satte vibhajati yadidaṁ— hīnappaṇītatāyā”ti.
“Na kho ahaṁ imassa bhoto gotamassa saṅkhittena bhāsitassa vitthārena atthaṁ avibhattassa vitthārena atthaṁ ājānāmi. Sādhu me bhavaṁ gotamo tathā dhammaṁ desetu yathā ahaṁ imassa bhoto gotamassa saṅkhittena bhāsitassa vitthārena atthaṁ avibhattassa vitthārena atthaṁ ājāneyyan”ti.
“Tena hi, māṇava, suṇāhi, sādhukaṁ manasi karohi; bhāsissāmī”ti.
“Evaṁ, bho”ti kho subho māṇavo todeyyaputto bhagavato paccassosi. Bhagavā etadavoca:
“Idha, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā pāṇātipātī hoti luddo lohitapāṇi hatapahate niviṭṭho adayāpanno pāṇabhūtesu. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati appāyuko hoti. Appāyukasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha pana, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā pāṇātipātaṁ pahāya pāṇātipātā paṭivirato hoti nihitadaṇḍo nihitasattho, lajjī dayāpanno sabbapāṇabhūtahitānukampī viharati. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati dīghāyuko hoti. Dīghāyukasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā sattānaṁ viheṭhakajātiko hoti, pāṇinā vā leḍḍunā vā daṇḍena vā satthena vā. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati bavhābādho hoti. Bavhābādhasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha pana, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā sattānaṁ aviheṭhakajātiko hoti pāṇinā vā leḍḍunā vā daṇḍena vā satthena vā. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati appābādho hoti. Appābādhasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā kodhano hoti upāyāsabahulo. Appampi vutto samāno abhisajjati kuppati byāpajjati patiṭṭhīyati kopañca dosañca appaccayañca pātukaroti. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati dubbaṇṇo hoti. Dubbaṇṇasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha pana, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā akkodhano hoti anupāyāsabahulo; bahumpi vutto samāno nābhisajjati na kuppati na byāpajjati na patiṭṭhīyati na kopañca dosañca appaccayañca pātukaroti. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati pāsādiko hoti. Pāsādikasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā issāmanako hoti; paralābhasakkāragarukāramānanavandanapūjanāsu issati upadussati issaṁ bandhati. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati appesakkho hoti. Appesakkhasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha pana, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā anissāmanako hoti; paralābhasakkāragarukāramānanavandanapūjanāsu na issati na upadussati na issaṁ bandhati. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati mahesakkho hoti. Mahesakkhasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā na dātā hoti samaṇassa vā brāhmaṇassa vā annaṁ pānaṁ vatthaṁ yānaṁ mālāgandhavilepanaṁ seyyāvasathapadīpeyyaṁ. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati appabhogo hoti. Appabhogasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha pana, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā dātā hoti samaṇassa vā brāhmaṇassa vā annaṁ pānaṁ vatthaṁ yānaṁ mālāgandhavilepanaṁ seyyāvasathapadīpeyyaṁ. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati mahābhogo hoti. Mahābhogasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā thaddho hoti atimānī— abhivādetabbaṁ na abhivādeti, paccuṭṭhātabbaṁ na paccuṭṭheti, āsanārahassa na āsanaṁ deti, maggārahassa na maggaṁ deti, sakkātabbaṁ na sakkaroti, garukātabbaṁ na garukaroti, mānetabbaṁ na māneti, pūjetabbaṁ na pūjeti. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati nīcakulīno hoti. Nīcakulīnasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha pana, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā atthaddho hoti anatimānī; abhivādetabbaṁ abhivādeti, paccuṭṭhātabbaṁ paccuṭṭheti, āsanārahassa āsanaṁ deti, maggārahassa maggaṁ deti, sakkātabbaṁ sakkaroti, garukātabbaṁ garukaroti, mānetabbaṁ māneti, pūjetabbaṁ pūjeti. So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati uccākulīno hoti. Uccākulīnasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā samaṇaṁ vā brāhmaṇaṁ vā upasaṅkamitvā na paripucchitā hoti: ‘kiṁ, bhante, kusalaṁ, kiṁ akusalaṁ; kiṁ sāvajjaṁ, kiṁ anavajjaṁ; kiṁ sevitabbaṁ, kiṁ na sevitabbaṁ; kiṁ me karīyamānaṁ dīgharattaṁ ahitāya dukkhāya hoti, kiṁ vā pana me karīyamānaṁ dīgharattaṁ hitāya sukhāya hotī’ti? So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā apāyaṁ duggatiṁ vinipātaṁ nirayaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati duppañño hoti. Duppaññasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Idha pana, māṇava, ekacco itthī vā puriso vā samaṇaṁ vā brāhmaṇaṁ vā upasaṅkamitvā paripucchitā hoti: ‘kiṁ, bhante, kusalaṁ, kiṁ akusalaṁ; kiṁ sāvajjaṁ, kiṁ anavajjaṁ; kiṁ sevitabbaṁ, kiṁ na sevitabbaṁ; kiṁ me karīyamānaṁ dīgharattaṁ ahitāya dukkhāya hoti, kiṁ vā pana me karīyamānaṁ dīgharattaṁ hitāya sukhāya hotī’ti? So tena kammena evaṁ samattena evaṁ samādinnena kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati. No ce kāyassa bhedā paraṁ maraṇā sugatiṁ saggaṁ lokaṁ upapajjati, sace manussattaṁ āgacchati yattha yattha paccājāyati mahāpañño hoti. Mahāpaññasaṁvattanikā esā, māṇava, paṭipadā yadidaṁ—
Iti kho, māṇava, appāyukasaṁvattanikā paṭipadā appāyukattaṁ upaneti, dīghāyukasaṁvattanikā paṭipadā dīghāyukattaṁ upaneti; bavhābādhasaṁvattanikā paṭipadā bavhābādhattaṁ upaneti, appābādhasaṁvattanikā paṭipadā appābādhattaṁ upaneti; dubbaṇṇasaṁvattanikā paṭipadā dubbaṇṇattaṁ upaneti, pāsādikasaṁvattanikā paṭipadā pāsādikattaṁ upaneti; appesakkhasaṁvattanikā paṭipadā appesakkhattaṁ upaneti, mahesakkhasaṁvattanikā paṭipadā mahesakkhattaṁ upaneti; appabhogasaṁvattanikā paṭipadā appabhogattaṁ upaneti, mahābhogasaṁvattanikā paṭipadā mahābhogattaṁ upaneti; nīcakulīnasaṁvattanikā paṭipadā nīcakulīnattaṁ upaneti, uccākulīnasaṁvattanikā paṭipadā uccākulīnattaṁ upaneti; duppaññasaṁvattanikā paṭipadā duppaññattaṁ upaneti, mahāpaññasaṁvattanikā paṭipadā mahāpaññattaṁ upaneti.
Kammassakā, māṇava, sattā kammadāyādā kammayonī kammabandhū kammappaṭisaraṇā. Kammaṁ satte vibhajati yadidaṁ— hīnappaṇītatāyā”ti.
Evaṁ vutte, subho māṇavo todeyyaputto bhagavantaṁ etadavoca: “abhikkantaṁ, bho gotama, abhikkantaṁ, bho gotama. Seyyathāpi, bho gotama, nikkujjitaṁ vā ukkujjeyya, paṭicchannaṁ vā vivareyya, mūḷhassa vā maggaṁ ācikkheyya, andhakāre vā telapajjotaṁ dhāreyya: ‘cakkhumanto rūpāni dakkhantī’ti; evamevaṁ bhotā gotamena anekapariyāyena dhammo pakāsito. Esāhaṁ bhavantaṁ gotamaṁ saraṇaṁ gacchāmi dhammañca bhikkhusaṅghañca. Upāsakaṁ maṁ bhavaṁ gotamo dhāretu ajjatagge pāṇupetaṁ saraṇaṁ gatan”ti.