MN24
Fahrbereite Wagen
Rathavinītasutta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha bei Rājagaha auf, im Bambuswäldchen, am Futterplatz der Eichhörnchen.
Da gingen mehrere Mönche und Nonnen, die den Regenzeitaufenthalt in ihrem Heimatland abgeschlossen hatten, zum Buddha, verbeugten sich und setzten sich zur Seite hin. Der Buddha sagte zu ihnen:
„Mönche und Nonnen, welcher einheimische Mönch in eurem Heimatland wird so geschätzt: ‚Er ist selbst genügsam und spricht zu den Mönchen und Nonnen über Genügsamkeit. Er ist selbst zufrieden, lebt abgeschieden, hält sich fern, ist energisch, tugendhaft, besitzt Versenkung, Weisheit, Freiheit sowie das Erkennen und Sehen der Freiheit und spricht zu den Mönchen und Nonnen über Zufriedenheit, Abgeschiedenheit, Sichfernhalten, Energischsein, Tugend, Versenkung, Weisheit, Freiheit sowie das Erkennen und Sehen der Freiheit. Er ist ein Unterweiser und Berater, er leitet seine geistlichen Gefährten an, ermuntert sie, begeistert sie und erhebt sie‘?“
„Herr, Puṇṇa, der Sohn Mantāṇīs, wird in unserem Heimatland so geschätzt.“
Zu dieser Zeit saß der Ehrwürdige Sāriputta nicht weit vom Buddha. Und er dachte:
„Puṇṇa, der Sohn Mantāṇīs, hat Glück, so großes Glück, dass seine vernünftigen geistlichen Gefährten ihn Punkt für Punkt unter den Augen des Lehrers preisen, und dass der Lehrer diese Wertschätzung unterstützt. Hoffentlich werde ich irgendwann dem Ehrwürdigen Puṇṇa begegnen, und wir können ein Gespräch miteinander haben.“
Als der Buddha so lange in Rājagaha geblieben war, wie es ihm gefiel, brach er nach Sāvatthī auf. Er wanderte Stück für Stück, bis er nach Sāvatthī kam, und blieb dort in Jetas Wäldchen, dem Kloster des Anāthapiṇḍika. Puṇṇa, der Sohn Mantāṇīs, hörte, dass der Buddha in Sāvatthī angekommen war.
Da brachte er seine Unterkunft in Ordnung, nahm Schale und Robe und brach nach Sāvatthī auf. Schließlich erreichte er Sāvatthī und Jetas Wäldchen. Er ging zum Buddha, verbeugte sich und setzte sich zur Seite hin. Der Buddha leitete ihn mit einem Dhammavortrag an, ermunterte, begeisterte und erhob ihn. Und nachdem er die Worte des Buddha begrüßt und ihm zugestimmt hatte, erhob Puṇṇa sich von seinem Sitz, verbeugte sich, umrundete den Buddha respektvoll, die rechte Seite ihm zugewandt, und ging für die Meditation des Tages in den Finsteren Wald.
Da ging ein gewisser Mönch zum Ehrwürdigen Sāriputta und sagte zu ihm: „Geehrter Sāriputta, der Mönch mit Namen Puṇṇa, der Sohn Mantāṇīs, von dem du oft so lobend gesprochen hast, ist, nachdem er von einem Dhammavortrag des Buddha angeregt worden ist, für die Meditation des Tages in den Finsteren Wald gegangen.“
Da griff Sāriputta eilig sein Sitztuch und folgte Puṇṇa, indem er seinen Kopf nicht aus den Augen ließ. Puṇṇa begab sich tief in den Finsteren Wald und setzte sich für die Meditation des Tages an den Fuß eines Baumes, und Sāriputta tat desgleichen.
Dann kam der Ehrwürdige Sāriputta am späten Nachmittag aus seiner Klausur, ging zum Ehrwürdigen Puṇṇa und tauschte Willkommensgrüße mit ihm aus. Nach der Begrüßung und dem Austausch von Höflichkeiten setzte er sich zur Seite hin und sagte zu Puṇṇa:
„Geehrter, führen wir das geistliche Leben unter dem Buddha?“
„Ja, Geehrter.“
„Führt man das geistliche Leben unter dem Buddha zum Zweck der Läuterung der Tugend?“
„Sicher nicht.“
„Nun, führt man das geistliche Leben unter dem Buddha zum Zweck der Läuterung des Geistes?“
„Sicher nicht.“
„Führt man das geistliche Leben unter dem Buddha zum Zweck der Läuterung der Ansicht?“
„Sicher nicht.“
„Nun, führt man das geistliche Leben unter dem Buddha zum Zweck der Läuterung durch Überschreiten des Zweifels?“
„Sicher nicht.“
„Führt man das geistliche Leben unter dem Buddha zum Zweck der Läuterung des Erkennens und Sehens dessen, was der Pfad und was nicht der Pfad ist?“
„Sicher nicht.“
„Nun, führt man das geistliche Leben unter dem Buddha zum Zweck der Läuterung des Erkennens und Sehens der Übung?“
„Sicher nicht.“
„Führt man das geistliche Leben unter dem Buddha zum Zweck der Läuterung des Erkennens und Sehens?“
„Sicher nicht.“
„Geehrter, als du gefragt wurdest, ob man das geistliche Leben unter dem Buddha zum Zweck der Läuterung der Tugend … der Läuterung des Geistes … der Läuterung der Ansicht … der Läuterung durch Überschreiten des Zweifels … der Läuterung des Erkennens und Sehens dessen, was der Pfad und was nicht der Pfad ist … der Läuterung des Erkennens und Sehens der Übung … oder der Läuterung des Erkennens und Sehens führt, sagtest du: ‚Sicher nicht‘. Was genau ist dann der Zweck, zu dem man das geistliche Leben unter dem Buddha führt?“
„Der Zweck, zu dem man das geistliche Leben unter dem Buddha führt, ist das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen.“
„Geehrter, ist die Läuterung der Tugend das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen?“
„Sicher nicht, Geehrter.“
„Ist die Läuterung des Geistes …
die Läuterung der Ansicht …
die Läuterung durch Überschreiten des Zweifels …
die Läuterung des Erkennens und Sehens dessen, was der Pfad und was nicht der Pfad ist …
die Läuterung des Erkennens und Sehens der Übung …
oder die Läuterung des Erkennens und Sehens das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen?“
„Sicher nicht.“
„Dann ist das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen etwas außerhalb dieser Dinge?“
„Sicher nicht.“
„Als du gefragt wurdest, ob die Läuterung der Tugend … die Läuterung des Geistes … die Läuterung der Ansicht … die Läuterung durch Überschreiten des Zweifels … die Läuterung des Erkennens und Sehens dessen, was der Pfad und was nicht der Pfad ist … die Läuterung des Erkennens und Sehens der Übung … oder die Läuterung des Erkennens und Sehens das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen sei, sagtest du jedes Mal: ‚Sicher nicht‘. Als du gefragt wurdest, ob das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen etwas außerhalb dieser Dinge sei, sagtest du: ‚Sicher nicht‘. Wie ist da die Bedeutung dieser Aussage zu verstehen?“
„Wenn der Buddha erklärt hätte, die Läuterung der Tugend sei das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen, hätte er erklärt, das, was Nahrung für Ergreifen hat, sei das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen. Wenn der Buddha erklärt hätte, die Läuterung des Geistes … die Läuterung der Ansicht … die Läuterung durch Überschreiten des Zweifels … die Läuterung des Erkennens und Sehens dessen, was der Pfad und was nicht der Pfad ist … die Läuterung des Erkennens und Sehens der Übung … oder die Läuterung des Erkennens und Sehens sei das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen, hätte er erklärt, das, was Nahrung für Ergreifen hat, sei das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen. Aber wenn das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen etwas außerhalb dieser Dinge wäre, würde ein gewöhnlicher Mensch erlöschen. Denn ein gewöhnlicher Mensch besitzt diese Dinge nicht.
Nun, Geehrter, ich will dir ein Gleichnis geben. Denn mithilfe eines Gleichnisses verstehen manche vernünftigen Menschen die Bedeutung des Gesagten.
Wie wenn für König Pasenadi von Kosala, während er sich in Sāvatthī aufhielte, eine dringende Angelegenheit in Sāketa aufkäme. Und zwischen Sāvatthī und Sāketa wären sieben fahrbereite Wagen für ihn stationiert. Da würde Pasenadi von Sāvatthī aufbrechen und am Tor des königlichen Hofs den ersten fahrbereiten Wagen besteigen. Der erste fahrbereite Wagen würde ihn zum zweiten bringen, wo er absteigen und auf den zweiten Wagen steigen würde. Der zweite fahrbereite Wagen würde ihn zum dritten bringen … der dritte zum vierten … der vierte zum fünften … der fünfte zum sechsten … und der sechste fahrbereite Wagen würde ihn zum siebten bringen, wo er absteigen und auf den siebten Wagen steigen würde. Der siebte fahrbereite Wagen würde ihn zum Tor des königlichen Hofs von Sāketa bringen. Und wenn er am Tor ankäme, würden Freunde, Kollegen, Verwandte und Sippenangehörige ihn fragen: ‚Großer König, bist du mit diesem fahrbereiten Wagen von Sāvatthī nach Sāketa gekommen?‘ Wie sollte König Pasenadi, wenn er so gefragt würde, richtig antworten?“
„Der König sollte antworten: ‚Nun, während ich mich in Sāvatthī aufhielt, kam für mich eine dringende Angelegenheit in Sāketa auf. Und zwischen Sāvatthī und Sāketa waren sieben fahrbereite Wagen für mich stationiert. Da brach ich von Sāvatthī auf und bestieg am Tor des königlichen Hofs den ersten fahrbereiten Wagen. Der erste fahrbereite Wagen brachte mich zum zweiten, wo ich abstieg und auf den zweiten Wagen stieg. Der zweite fahrbereite Wagen brachte mich zum dritten … der dritte zum vierten … der vierte zum fünften … der fünfte zum sechsten … und der sechste fahrbereite Wagen brachte mich zum siebten, wo ich abstieg und auf den siebten Wagen stieg. Der siebte fahrbereite Wagen brachte mich zum Tor des königlichen Hofs von Sāketa.‘ So sollte der König richtig antworten.“
„Ebenso, Geehrter, ist die Läuterung der Tugend nur zum Zweck der Läuterung des Geistes. Die Läuterung des Geistes ist nur zum Zweck der Läuterung der Ansicht. Die Läuterung der Ansicht ist nur zum Zweck der Läuterung durch Überschreiten des Zweifels. Die Läuterung durch Überschreiten des Zweifels ist nur zum Zweck der Läuterung des Erkennens und Sehens dessen, was der Pfad und was nicht der Pfad ist. Die Läuterung des Erkennens und Sehens dessen, was der Pfad und was nicht der Pfad ist, ist nur zum Zweck der Läuterung des Erkennens und Sehens der Übung. Die Läuterung des Erkennens und Sehens der Übung ist nur zum Zweck der Läuterung des Erkennens und Sehens. Die Läuterung des Erkennens und Sehens ist nur zum Zweck des vollkommenen Erlöschens ohne Nahrung für Ergreifen. Der Zweck, zu dem man das geistliche Leben unter dem Buddha führt, ist das vollkommene Erlöschen ohne Nahrung für Ergreifen.“
Als er geendet hatte, sagte Sāriputta zu Puṇṇa: „Wie ist der Name des Ehrwürdigen? Und wie bist du unter deinen geistlichen Gefährten bekannt?“
„Geehrter, mein Name ist Puṇṇa. Und als ‚der Sohn Mantāṇīs‘ bin ich unter meinen geistlichen Gefährten bekannt.“
„Es ist unglaublich, Geehrter, es ist erstaunlich! Wie ein gelehrter Schüler, der die Anleitung des Lehrers richtig versteht, so hat der Ehrwürdige Puṇṇa, der Sohn Mantāṇīs, jede tiefgründige Frage Punkt für Punkt beantwortet. Seine geistlichen Gefährten haben Glück, so großes Glück, dass sie den Ehrwürdigen Puṇṇa, den Sohn Mantāṇīs, sehen und ihm ihre Aufwartung machen können. Selbst wenn sie ihn nur sehen und ihm Ehrerbietung erweisen könnten, indem sie ihn auf einem Stoffballen auf ihrem Kopf umhertragen würden, wäre das schon ein großes Glück für sie. Und es ist ein Glück für mich, so ein großes Glück, dass ich den Ehrwürdigen sehen und ihm meine Aufwartung machen kann.“
Daraufhin sagte Puṇṇa zu Sāriputta: „Wie ist der Name des Ehrwürdigen? Und wie bist du unter deinen geistlichen Gefährten bekannt?“
„Geehrter, mein Name ist Upatissa. Und als Sāriputta bin ich unter meinen geistlichen Gefährten bekannt.“
„Meine Güte! Ich hatte keine Ahnung, dass ich mich mit dem Ehrwürdigen Sāriputta beriet, dem Schüler, der mit dem Lehrer selbst verglichen werden kann! Wenn ich es gewusst hätte, hätte ich nicht so viel gesagt. Es ist unglaublich, es ist erstaunlich! Wie ein gelehrter Schüler, der die Anleitung des Lehrers richtig versteht, so hat der Ehrwürdige Sāriputta jede tiefgründige Frage Punkt für Punkt gestellt. Seine geistlichen Gefährten haben Glück, so großes Glück, dass sie den Ehrwürdigen Sāriputta sehen und ihm ihre Aufwartung machen können. Selbst wenn sie ihn nur sehen und ihm Ehrerbietung erweisen könnten, indem sie ihn auf einem Stoffballen auf ihrem Kopf umhertragen würden, wäre das schon ein großes Glück für sie. Und es ist ein Glück für mich, so ein großes Glück, dass ich den Ehrwürdigen sehen und ihm meine Aufwartung machen kann.“
Und so stimmten diese beiden spirituellen Riesen wechselseitig ihren erlesenen Worten zu.
So I have heard. At one time the Buddha was staying near Rājagaha, in the Bamboo Grove, the squirrels’ feeding ground.
Then several mendicants who had completed the rainy season residence in their native land went to the Buddha, bowed, and sat down to one side. The Buddha said to them:
“In your native land, mendicants, which of the native mendicants is esteemed in this way: ‘Personally having few wishes, they speak to the mendicants on having few wishes. Personally having contentment, seclusion, aloofness, energy, ethics, immersion, wisdom, freedom, and the knowledge and vision of freedom, they speak to the mendicants on all these things. They’re an adviser and counselor, one who educates, encourages, fires up, and inspires their spiritual companions.’”
“Puṇṇa son of Mantāṇī, sir, is esteemed in this way in our native land.”
Now at that time Venerable Sāriputta was sitting not far from the Buddha. Then he thought:
“Puṇṇa son of Mantāṇī is fortunate, so very fortunate, in that his sensible spiritual companions praise him point by point in the presence of the Teacher, and that the Teacher seconds that appreciation. Hopefully, some time or other I’ll get to meet Venerable Puṇṇa, and we can have a discussion.”
When the Buddha had stayed in Rājagaha as long as he pleased, he set out for Sāvatthī. Traveling stage by stage, he arrived at Sāvatthī, where he stayed in Jeta’s Grove, Anāthapiṇḍika’s monastery. Puṇṇa heard that the Buddha had arrived at Sāvatthī.
Then he set his lodgings in order and, taking his bowl and robe, set out for Sāvatthī. Eventually he came to Sāvatthī and Jeta’s Grove. He went up to the Buddha, bowed, and sat down to one side. The Buddha educated, encouraged, fired up, and inspired him with a Dhamma talk. Then, having approved and agreed with what the Buddha said, Puṇṇa got up from his seat, bowed, and respectfully circled the Buddha, keeping him on his right. Then he went to the Dark Forest for the day’s meditation.
Then a certain mendicant went up to Venerable Sāriputta, and said to him, “Reverend Sāriputta, the mendicant named Puṇṇa, of whom you have often spoken so highly, after being inspired by a talk of the Buddha’s, left for the Dark Forest for the day’s meditation.”
Sāriputta quickly grabbed his sitting cloth and followed behind Puṇṇa, keeping sight of his head. Puṇṇa plunged deep into the Dark Forest and sat at the root of a tree for the day’s meditation. And Sāriputta did likewise.
Then in the late afternoon, Sāriputta came out of retreat, went to Puṇṇa, and exchanged greetings with him. When the greetings and polite conversation were over, he sat down to one side and said to Puṇṇa:
“Reverend, is our spiritual life lived under the Buddha?”
“Yes, reverend.”
“Is the spiritual life lived under the Buddha for the sake of purification of ethics?”
“Certainly not.”
“Well, is the spiritual life lived under the Buddha for the sake of purification of mind?”
“Certainly not.”
“Is the spiritual life lived under the Buddha for the sake of purification of view?”
“Certainly not.”
“Well, is the spiritual life lived under the Buddha for the sake of purification by traversing doubt?”
“Certainly not.”
“Is the spiritual life lived under the Buddha for the sake of purification of knowledge and vision of what is the path and what is not the path?”
“Certainly not.”
“Well, is the spiritual life lived under the Buddha for the sake of purification of knowledge and vision of the practice?”
“Certainly not.”
“Is the spiritual life lived under the Buddha for the sake of purification of knowledge and vision?”
“Certainly not.”
“When asked each of these questions, you answered, ‘Certainly not.’ Then what exactly is the goal of leading the spiritual life under the Buddha?”
“The goal of leading the spiritual life under the Buddha is complete extinguishment with no fuel for grasping.”
“Reverend, is purification of ethics complete extinguishment with no fuel for grasping?”
“Certainly not, reverend.”
“Is purification of mind …
purification of view …
purification by traversing doubt …
purification of knowledge and vision of what is the path and what is not the path …
purification of knowledge and vision of the practice …
Is purification of knowledge and vision complete extinguishment with no fuel for grasping?”
“Certainly not.”
“Then is complete extinguishment with no fuel for grasping something apart from these things?”
“Certainly not.”
“When asked each of these questions, you answered, ‘Certainly not.’ How then should we see the meaning of this statement?”
“If the Buddha had declared purification of ethics to be complete extinguishment with no fuel for grasping, he would have declared that which grasps fuel to be complete extinguishment without grasping fuel. If the Buddha had declared purification of mind … purification of view … purification by traversing doubt … purification of knowledge and vision of what is the path and what is not the path … purification of knowledge and vision of the practice … If the Buddha had declared purification of knowledge and vision to be complete extinguishment with no fuel for grasping, he would have declared that which grasps fuel to be complete extinguishment without grasping fuel. But if complete extinguishment with no fuel for grasping was something apart from these things, an ordinary person would become extinguished. For an ordinary person lacks these things.
Well then, reverend, I shall give you a simile. For by means of a simile some sensible people understand the meaning of what is said.
Suppose that, while staying in Sāvatthī, King Pasenadi of Kosala had some urgent business come up in Sāketa. Now, between Sāvatthī and Sāketa seven chariots were stationed at the ready for him. Then Pasenadi, exiting Sāvatthī, mounted the first chariot at the ready by the gate of the royal compound. The first chariot at the ready would bring him to the second, where he’d dismount and mount the second chariot. The second chariot at the ready would bring him to the third … The third chariot at the ready would bring him to the fourth … The fourth chariot at the ready would bring him to the fifth … The fifth chariot at the ready would bring him to the sixth … The sixth chariot at the ready would bring him to the seventh, where he’d dismount and mount the seventh chariot. The seventh chariot at the ready would bring him to the gate of the royal compound of Sāketa. And when he was at the gate, friends and colleagues, relatives and kin would ask him: ‘Great king, did you come to Sāketa from Sāvatthī by this chariot at the ready?’ If asked this, how should King Pasenadi rightly reply?”
“The king should reply: ‘Well, while staying in Sāvatthī, I had some urgent business come up in Sāketa. Now, between Sāvatthī and Sāketa seven chariots were stationed at the ready for me. Then, exiting Sāvatthī, I mounted the first chariot at the ready by the gate of the royal compound. The first chariot at the ready brought me to the second, where I dismounted and mounted the second chariot. … The second chariot brought me to the third … the fourth … the fifth … the sixth … The sixth chariot at the ready brought me to the seventh, where I dismounted and mounted the seventh chariot. The seventh chariot at the ready brought me to the gate of the royal compound of Sāketa.’ That’s how King Pasenadi should rightly reply.”
“In the same way, reverend, purification of ethics is only for the sake of purification of mind. Purification of mind is only for the sake of purification of view. Purification of view is only for the sake of purification by traversing doubt. Purification by traversing doubt is only for the sake of purification of knowledge and vision of what is the path and what is not the path. Purification of knowledge and vision of what is the path and what is not the path is only for the sake of purification of knowledge and vision of the practice. Purification of knowledge and vision of the practice is only for the sake of purification of knowledge and vision. Purification of knowledge and vision is only for the sake of extinguishment with no fuel for grasping. The spiritual life is lived under the Buddha for the sake of complete extinguishment with no fuel for grasping.”
When he said this, Sāriputta said to Puṇṇa, “What is the venerable’s name? And how are you known among your spiritual companions?”
“Reverend, my name is Puṇṇa. And I am known as ‘son of Mantāṇī’ among my spiritual companions.”
“It’s incredible, reverend, it’s amazing! Venerable Puṇṇa son of Mantāṇī has answered each deep question point by point, as a learned disciple who rightly understands the teacher’s instructions. It is fortunate for his spiritual companions, so very fortunate, that they get to see Venerable Puṇṇa son of Mantāṇī and pay homage to him. Even if they only got to see him and pay respects to him by carrying him around on their heads on a roll of cloth, it would still be very fortunate for them! And it’s fortunate for me, so very fortunate, that I get to see the venerable and pay homage to him.”
When he said this, Puṇṇa said to Sāriputta, “What is the venerable’s name? And how are you known among your spiritual companions?”
“Reverend, my name is Upatissa. And I am known as Sāriputta among my spiritual companions.”
“Goodness! I had no idea I was consulting with <em>the</em> Venerable Sāriputta, the disciple who is fit to be compared with the Teacher himself! If I’d known, I would not have said so much. It’s incredible, reverend, it’s amazing! Venerable Sāriputta has asked each deep question point by point, as a learned disciple who rightly understands the teacher’s instructions. It is fortunate for his spiritual companions, so very fortunate, that they get to see Venerable Sāriputta and pay homage to him. Even if they only got to see him and pay respects to him by carrying him around on their heads on a roll of cloth, it would still be very fortunate for them! And it’s fortunate for me, so very fortunate, that I get to see the venerable and pay homage to him.”
And so these two spiritual giants agreed with each others’ fine words.
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā rājagahe viharati veḷuvane kalandakanivāpe.
Atha kho sambahulā jātibhūmakā bhikkhū jātibhūmiyaṁ vassaṁvuṭṭhā yena bhagavā tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdiṁsu. Ekamantaṁ nisinne kho te bhikkhū bhagavā etadavoca:
“Ko nu kho, bhikkhave, jātibhūmiyaṁ jātibhūmakānaṁ bhikkhūnaṁ sabrahmacārīnaṁ evaṁ sambhāvito: ‘attanā ca appiccho appicchakathañca bhikkhūnaṁ kattā, attanā ca santuṭṭho santuṭṭhikathañca bhikkhūnaṁ kattā, attanā ca pavivitto pavivekakathañca bhikkhūnaṁ kattā, attanā ca asaṁsaṭṭho asaṁsaggakathañca bhikkhūnaṁ kattā, attanā ca āraddhavīriyo vīriyārambhakathañca bhikkhūnaṁ kattā, attanā ca sīlasampanno sīlasampadākathañca bhikkhūnaṁ kattā, attanā ca samādhisampanno samādhisampadākathañca bhikkhūnaṁ kattā, attanā ca paññāsampanno paññāsampadākathañca bhikkhūnaṁ kattā, attanā ca vimuttisampanno vimuttisampadākathañca bhikkhūnaṁ kattā, attanā ca vimuttiñāṇadassanasampanno vimuttiñāṇadassanasampadākathañca bhikkhūnaṁ kattā, ovādako viññāpako sandassako samādapako samuttejako sampahaṁsako sabrahmacārīnan’”ti?
“Puṇṇo nāma, bhante, āyasmā mantāṇiputto jātibhūmiyaṁ jātibhūmakānaṁ bhikkhūnaṁ sabrahmacārīnaṁ evaṁ sambhāvito:
Tena kho pana samayena āyasmā sāriputto bhagavato avidūre nisinno hoti. Atha kho āyasmato sāriputtassa etadahosi:
“lābhā āyasmato puṇṇassa mantāṇiputtassa, suladdhalābhā āyasmato puṇṇassa mantāṇiputtassa, yassa viññū sabrahmacārī satthu sammukhā anumassa anumassa vaṇṇaṁ bhāsanti, tañca satthā abbhanumodati. Appeva nāma mayampi kadāci karahaci āyasmatā puṇṇena mantāṇiputtena saddhiṁ samāgaccheyyāma, appeva nāma siyā kocideva kathāsallāpo”ti.
Atha kho bhagavā rājagahe yathābhirantaṁ viharitvā yena sāvatthi tena cārikaṁ pakkāmi. Anupubbena cārikaṁ caramāno yena sāvatthi tadavasari. Tatra sudaṁ bhagavā sāvatthiyaṁ viharati jetavane anāthapiṇḍikassa ārāme. Assosi kho āyasmā puṇṇo mantāṇiputto: “bhagavā kira sāvatthiṁ anuppatto; sāvatthiyaṁ viharati jetavane anāthapiṇḍikassa ārāme”ti.
Atha kho āyasmā puṇṇo mantāṇiputto senāsanaṁ saṁsāmetvā pattacīvaramādāya yena sāvatthi tena cārikaṁ pakkāmi. Anupubbena cārikaṁ caramāno yena sāvatthi jetavanaṁ anāthapiṇḍikassa ārāmo yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinnaṁ kho āyasmantaṁ puṇṇaṁ mantāṇiputtaṁ bhagavā dhammiyā kathāya sandassesi samādapesi samuttejesi sampahaṁsesi. Atha kho āyasmā puṇṇo mantāṇiputto bhagavatā dhammiyā kathāya sandassito samādapito samuttejito sampahaṁsito bhagavato bhāsitaṁ abhinanditvā anumoditvā uṭṭhāyāsanā bhagavantaṁ abhivādetvā padakkhiṇaṁ katvā yena andhavanaṁ tenupasaṅkami divāvihārāya.
Atha kho aññataro bhikkhu yenāyasmā sāriputto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ sāriputtaṁ etadavoca: “yassa kho tvaṁ, āvuso sāriputta, puṇṇassa nāma bhikkhuno mantāṇiputtassa abhiṇhaṁ kittayamāno ahosi, so bhagavatā dhammiyā kathāya sandassito samādapito samuttejito sampahaṁsito bhagavato bhāsitaṁ abhinanditvā anumoditvā uṭṭhāyāsanā bhagavantaṁ abhivādetvā padakkhiṇaṁ katvā yena andhavanaṁ tena pakkanto divāvihārāyā”ti.
Atha kho āyasmā sāriputto taramānarūpo nisīdanaṁ ādāya āyasmantaṁ puṇṇaṁ mantāṇiputtaṁ piṭṭhito piṭṭhito anubandhi sīsānulokī. Atha kho āyasmā puṇṇo mantāṇiputto andhavanaṁ ajjhogāhetvā aññatarasmiṁ rukkhamūle divāvihāraṁ nisīdi. Āyasmāpi kho sāriputto andhavanaṁ ajjhogāhetvā aññatarasmiṁ rukkhamūle divāvihāraṁ nisīdi.
Atha kho āyasmā sāriputto sāyanhasamayaṁ paṭisallānā vuṭṭhito yenāyasmā puṇṇo mantāṇiputto tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā āyasmatā puṇṇena mantāṇiputtena saddhiṁ sammodi. Sammodanīyaṁ kathaṁ sāraṇīyaṁ vītisāretvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho āyasmā sāriputto āyasmantaṁ puṇṇaṁ mantāṇiputtaṁ etadavoca:
“Bhagavati no, āvuso, brahmacariyaṁ vussatī”ti?
“Evamāvuso”ti.
“Kiṁ nu kho, āvuso, sīlavisuddhatthaṁ bhagavati brahmacariyaṁ vussatī”ti?
“No hidaṁ, āvuso”.
“Kiṁ panāvuso, cittavisuddhatthaṁ bhagavati brahmacariyaṁ vussatī”ti?
“No hidaṁ, āvuso”.
“Kiṁ nu kho, āvuso, diṭṭhivisuddhatthaṁ bhagavati brahmacariyaṁ vussatī”ti?
“No hidaṁ, āvuso”.
“Kiṁ panāvuso, kaṅkhāvitaraṇavisuddhatthaṁ bhagavati brahmacariyaṁ vussatī”ti?
“No hidaṁ, āvuso”.
“Kiṁ nu kho, āvuso, maggāmaggañāṇadassanavisuddhatthaṁ bhagavati brahmacariyaṁ vussatī”ti?
“No hidaṁ, āvuso”.
“Kiṁ panāvuso, paṭipadāñāṇadassanavisuddhatthaṁ bhagavati brahmacariyaṁ vussatī”ti?
“No hidaṁ, āvuso”.
“Kiṁ nu kho, āvuso, ñāṇadassanavisuddhatthaṁ bhagavati brahmacariyaṁ vussatī”ti?
“No hidaṁ, āvuso”.
“‘Kiṁ nu kho, āvuso, sīlavisuddhatthaṁ bhagavati brahmacariyaṁ vussatī’ti iti puṭṭho samāno ‘no hidaṁ, āvuso’ti vadesi. ‘Kiṁ panāvuso, cittavisuddhatthaṁ bhagavati brahmacariyaṁ vussatī’ti iti puṭṭho samāno ‘no hidaṁ, āvuso’ti vadesi. ‘Kiṁ nu kho, āvuso, diṭṭhivisuddhatthaṁ …pe… kaṅkhāvitaraṇavisuddhatthaṁ …pe… maggāmaggañāṇadassanavisuddhatthaṁ …pe… paṭipadāñāṇadassanavisuddhatthaṁ …pe… kiṁ nu kho, āvuso, ñāṇadassanavisuddhatthaṁ bhagavati brahmacariyaṁ vussatī’ti iti puṭṭho samāno ‘no hidaṁ āvuso’ti vadesi. Kimatthaṁ carahāvuso, bhagavati brahmacariyaṁ vussatī”ti?
“Anupādāparinibbānatthaṁ kho, āvuso, bhagavati brahmacariyaṁ vussatī”ti.
“Kiṁ nu kho, āvuso, sīlavisuddhi anupādāparinibbānan”ti?
“No hidaṁ, āvuso”.
“Kiṁ panāvuso, cittavisuddhi anupādāparinibbānan”ti?
“Kiṁ nu kho, āvuso, diṭṭhivisuddhi anupādāparinibbānan”ti?
“Kiṁ panāvuso, kaṅkhāvitaraṇavisuddhi anupādāparinibbānan”ti?
“Kiṁ nu kho, āvuso, maggāmaggañāṇadassanavisuddhi anupādāparinibbānan”ti?
“Kiṁ panāvuso, paṭipadāñāṇadassanavisuddhi anupādāparinibbānan”ti?
“Kiṁ nu kho, āvuso, ñāṇadassanavisuddhi anupādāparinibbānan”ti?
“No hidaṁ, āvuso”.
“Kiṁ panāvuso, aññatra imehi dhammehi anupādāparinibbānan”ti?
“No hidaṁ, āvuso”.
“‘Kiṁ nu kho, āvuso, sīlavisuddhi anupādāparinibbānan’ti iti puṭṭho samāno ‘no hidaṁ, āvuso’ti vadesi. ‘Kiṁ panāvuso, cittavisuddhi anupādāparinibbānan’ti iti puṭṭho samāno ‘no hidaṁ, āvuso’ti vadesi. ‘Kiṁ nu kho, āvuso, diṭṭhivisuddhi anupādāparinibbānan’ti …pe… kaṅkhāvitaraṇavisuddhi … maggāmaggañāṇadassanavisuddhi … paṭipadāñāṇadassanavisuddhi … ‘kiṁ nu kho, āvuso, ñāṇadassanavisuddhi anupādāparinibbānan’ti iti puṭṭho samāno ‘no hidaṁ, āvuso’ti vadesi. ‘Kiṁ panāvuso, aññatra imehi dhammehi anupādāparinibbānan’ti iti puṭṭho samāno ‘no hidaṁ, āvuso’ti vadesi. Yathākathaṁ panāvuso, imassa bhāsitassa attho daṭṭhabbo”ti?
“Sīlavisuddhiñce, āvuso, bhagavā anupādāparinibbānaṁ paññapeyya, saupādānaṁyeva samānaṁ anupādāparinibbānaṁ paññapeyya. Cittavisuddhiñce, āvuso, bhagavā anupādāparinibbānaṁ paññapeyya, saupādānaṁyeva samānaṁ anupādāparinibbānaṁ paññapeyya. Diṭṭhivisuddhiñce, āvuso, bhagavā anupādāparinibbānaṁ paññapeyya, saupādānaṁyeva samānaṁ anupādāparinibbānaṁ paññapeyya. Kaṅkhāvitaraṇavisuddhiñce, āvuso, bhagavā anupādāparinibbānaṁ paññapeyya, saupādānaṁyeva samānaṁ anupādāparinibbānaṁ paññapeyya. Maggāmaggañāṇadassanavisuddhiñce, āvuso, bhagavā anupādāparinibbānaṁ paññapeyya, saupādānaṁyeva samānaṁ anupādāparinibbānaṁ paññapeyya. Paṭipadāñāṇadassanavisuddhiñce, āvuso, bhagavā anupādāparinibbānaṁ paññapeyya, saupādānaṁyeva samānaṁ anupādāparinibbānaṁ paññapeyya. Ñāṇadassanavisuddhiñce, āvuso, bhagavā anupādāparinibbānaṁ paññapeyya, saupādānaṁyeva samānaṁ anupādāparinibbānaṁ paññapeyya. Aññatra ce, āvuso, imehi dhammehi anupādāparinibbānaṁ abhavissa, puthujjano parinibbāyeyya. Puthujjano hi, āvuso, aññatra imehi dhammehi.
Tena hāvuso, upamaṁ te karissāmi; upamāyapidhekacce viññū purisā bhāsitassa atthaṁ ājānanti.
Seyyathāpi, āvuso, rañño pasenadissa kosalassa sāvatthiyaṁ paṭivasantassa sākete kiñcideva accāyikaṁ karaṇīyaṁ uppajjeyya. Tassa antarā ca sāvatthiṁ antarā ca sāketaṁ satta rathavinītāni upaṭṭhapeyyuṁ. Atha kho, āvuso, rājā pasenadi kosalo sāvatthiyā nikkhamitvā antepuradvārā paṭhamaṁ rathavinītaṁ abhiruheyya, paṭhamena rathavinītena dutiyaṁ rathavinītaṁ pāpuṇeyya, paṭhamaṁ rathavinītaṁ vissajjeyya dutiyaṁ rathavinītaṁ abhiruheyya. Dutiyena rathavinītena tatiyaṁ rathavinītaṁ pāpuṇeyya, dutiyaṁ rathavinītaṁ vissajjeyya, tatiyaṁ rathavinītaṁ abhiruheyya. Tatiyena rathavinītena catutthaṁ rathavinītaṁ pāpuṇeyya, tatiyaṁ rathavinītaṁ vissajjeyya, catutthaṁ rathavinītaṁ abhiruheyya. Catutthena rathavinītena pañcamaṁ rathavinītaṁ pāpuṇeyya, catutthaṁ rathavinītaṁ vissajjeyya, pañcamaṁ rathavinītaṁ abhiruheyya. Pañcamena rathavinītena chaṭṭhaṁ rathavinītaṁ pāpuṇeyya, pañcamaṁ rathavinītaṁ vissajjeyya, chaṭṭhaṁ rathavinītaṁ abhiruheyya. Chaṭṭhena rathavinītena sattamaṁ rathavinītaṁ pāpuṇeyya, chaṭṭhaṁ rathavinītaṁ vissajjeyya, sattamaṁ rathavinītaṁ abhiruheyya. Sattamena rathavinītena sāketaṁ anupāpuṇeyya antepuradvāraṁ. Tamenaṁ antepuradvāragataṁ samānaṁ mittāmaccā ñātisālohitā evaṁ puccheyyuṁ: ‘iminā tvaṁ, mahārāja, rathavinītena sāvatthiyā sāketaṁ anuppatto antepuradvāran’ti? Kathaṁ byākaramāno nu kho, āvuso, rājā pasenadi kosalo sammā byākaramāno byākareyyā”ti?
“Evaṁ byākaramāno kho, āvuso, rājā pasenadi kosalo sammā byākaramāno byākareyya: ‘idha me sāvatthiyaṁ paṭivasantassa sākete kiñcideva accāyikaṁ karaṇīyaṁ uppajji. Tassa me antarā ca sāvatthiṁ antarā ca sāketaṁ satta rathavinītāni upaṭṭhapesuṁ. Atha khvāhaṁ sāvatthiyā nikkhamitvā antepuradvārā paṭhamaṁ rathavinītaṁ abhiruhiṁ. Paṭhamena rathavinītena dutiyaṁ rathavinītaṁ pāpuṇiṁ, paṭhamaṁ rathavinītaṁ vissajjiṁ dutiyaṁ rathavinītaṁ abhiruhiṁ. Dutiyena rathavinītena tatiyaṁ rathavinītaṁ pāpuṇiṁ, dutiyaṁ rathavinītaṁ vissajjiṁ, tatiyaṁ rathavinītaṁ abhiruhiṁ. Tatiyena rathavinītena catutthaṁ rathavinītaṁ pāpuṇiṁ, tatiyaṁ rathavinītaṁ vissajjiṁ, catutthaṁ rathavinītaṁ abhiruhiṁ. Catutthena rathavinītena pañcamaṁ rathavinītaṁ pāpuṇiṁ, catutthaṁ rathavinītaṁ vissajjiṁ, pañcamaṁ rathavinītaṁ abhiruhiṁ. Pañcamena rathavinītena chaṭṭhaṁ rathavinītaṁ pāpuṇiṁ, pañcamaṁ rathavinītaṁ vissajjiṁ, chaṭṭhaṁ rathavinītaṁ abhiruhiṁ. Chaṭṭhena rathavinītena sattamaṁ rathavinītaṁ pāpuṇiṁ, chaṭṭhaṁ rathavinītaṁ vissajjiṁ, sattamaṁ rathavinītaṁ abhiruhiṁ. Sattamena rathavinītena sāketaṁ anuppatto antepuradvāran’ti. Evaṁ byākaramāno kho, āvuso, rājā pasenadi kosalo sammā byākaramāno byākareyyā”ti.
“Evameva kho, āvuso, sīlavisuddhi yāvadeva cittavisuddhatthā, cittavisuddhi yāvadeva diṭṭhivisuddhatthā, diṭṭhivisuddhi yāvadeva kaṅkhāvitaraṇavisuddhatthā, kaṅkhāvitaraṇavisuddhi yāvadeva maggāmaggañāṇadassanavisuddhatthā, maggāmaggañāṇadassanavisuddhi yāvadeva paṭipadāñāṇadassanavisuddhatthā, paṭipadāñāṇadassanavisuddhi yāvadeva ñāṇadassanavisuddhatthā, ñāṇadassanavisuddhi yāvadeva anupādāparinibbānatthā. Anupādāparinibbānatthaṁ kho, āvuso, bhagavati brahmacariyaṁ vussatī”ti.
Evaṁ vutte, āyasmā sāriputto āyasmantaṁ puṇṇaṁ mantāṇiputtaṁ etadavoca: “konāmo āyasmā, kathañca panāyasmantaṁ sabrahmacārī jānantī”ti?
“Puṇṇoti kho me, āvuso, nāmaṁ; mantāṇiputtoti ca pana maṁ sabrahmacārī jānantī”ti.
“Acchariyaṁ, āvuso, abbhutaṁ, āvuso. Yathā taṁ sutavatā sāvakena sammadeva satthusāsanaṁ ājānantena, evameva āyasmatā puṇṇena mantāṇiputtena gambhīrā gambhīrapañhā anumassa anumassa byākatā. Lābhā sabrahmacārīnaṁ, suladdhalābhā sabrahmacārīnaṁ, ye āyasmantaṁ puṇṇaṁ mantāṇiputtaṁ labhanti dassanāya, labhanti payirūpāsanāya. Celaṇḍukena cepi sabrahmacārī āyasmantaṁ puṇṇaṁ mantāṇiputtaṁ muddhanā pariharantā labheyyuṁ dassanāya, labheyyuṁ payirūpāsanāya, tesampi lābhā tesampi suladdhaṁ, amhākampi lābhā amhākampi suladdhaṁ, ye mayaṁ āyasmantaṁ puṇṇaṁ mantāṇiputtaṁ labhāma dassanāya, labhāma payirūpāsanāyā”ti.
Evaṁ vutte, āyasmā puṇṇo mantāṇiputto āyasmantaṁ sāriputtaṁ etadavoca: “ko nāmo āyasmā, kathañca panāyasmantaṁ sabrahmacārī jānantī”ti?
“Upatissoti kho me, āvuso, nāmaṁ; sāriputtoti ca pana maṁ sabrahmacārī jānantī”ti.
“Satthukappena vata kira, bho, sāvakena saddhiṁ mantayamānā na jānimha: Sace hi mayaṁ jāneyyāma ‘āyasmā sāriputto’ti, ettakampi no nappaṭibhāseyya. Acchariyaṁ, āvuso, abbhutaṁ, āvuso. Yathā taṁ sutavatā sāvakena sammadeva satthusāsanaṁ ājānantena, evameva āyasmatā sāriputtena gambhīrā gambhīrapañhā anumassa anumassa pucchitā. Lābhā sabrahmacārīnaṁ suladdhalābhā sabrahmacārīnaṁ, ye āyasmantaṁ sāriputtaṁ labhanti dassanāya, labhanti payirūpāsanāya. Celaṇḍukena cepi sabrahmacārī āyasmantaṁ sāriputtaṁ muddhanā pariharantā labheyyuṁ dassanāya, labheyyuṁ payirūpāsanāya, tesampi lābhā tesampi suladdhaṁ, amhākampi lābhā amhākampi suladdhaṁ, ye mayaṁ āyasmantaṁ sāriputtaṁ labhāma dassanāya, labhāma payirūpāsanāyā”ti.
Itiha te ubhopi mahānāgā aññamaññassa subhāsitaṁ samanumodiṁsūti.