MN37
Die kürzere Lehrrede über die Auflösung des Verlangens
Cūḷataṇhāsaṅkhayasutta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha bei Sāvatthī im Ostkloster auf, im Pfahlbau-Langhaus der Mutter Migāras.
Da ging Sakka der Götterfürst zum Buddha, verbeugte sich, stellte sich zur Seite hin und sagte zu ihm:
„Herr, inwiefern ist, kurz gesagt, ein Mönch durch die Auflösung des Verlangens befreit, hat den äußersten Schlusspunkt erreicht, das äußerste Refugium vor dem Joch, das äußerste geistliche Leben, das äußerste Ziel, und ist der Beste unter den Göttern und Menschen?“
„Götterfürst, da hat ein Mönch gehört: ‚Nichts ist es wert, darauf zu bestehen.‘ Wenn ein Mönch gehört hat, dass nichts es wert ist, darauf zu bestehen, erkennt er alle Dinge unmittelbar. Wenn er alle Dinge unmittelbar erkennt, versteht er alle Dinge vollständig. Wenn er alle Dinge vollständig verstanden hat, meditiert er, wenn er irgendeine Art von Gefühl erfährt, ob angenehm, unangenehm oder neutral, indem er bei diesem Gefühl die Unbeständigkeit, das Schwinden der Leidenschaft, das Aufhören und das Loslassen beobachtet. Wenn er so meditiert, ergreift er nichts in der Welt. Wenn er nichts ergreift, ist er nicht unruhig, und wenn er nicht unruhig ist, erlischt er aus sich selbst heraus. Er versteht: ‚Wiedergeburt ist beendet; das geistliche Leben ist erfüllt; was zu tun war, ist getan; es gibt nichts weiter für diesen Ort.‘ Insofern ist, kurz gesagt, ein Mönch durch die Auflösung des Verlangens befreit, hat den äußersten Schlusspunkt erreicht, das äußerste Refugium vor dem Joch, das äußerste geistliche Leben, das äußerste Ziel, und ist der Beste unter den Göttern und Menschen.“
Da begrüßte Sakka der Götterfürst die Worte des Buddha und stimmte ihm zu. Er verbeugte sich, umrundete den Buddha respektvoll, die rechte Seite ihm zugewandt, und verschwand eben dort.
Nun saß da gerade der Ehrwürdige Mahāmoggallāna nicht weit vom Buddha. Er dachte: „Hat dieser Geist verstanden, was der Buddha sagte, als er ihm zustimmte, oder nicht? Warum finde ich es nicht heraus?“
Und der Ehrwürdige Mahāmoggallāna verschwand, so leicht wie eine kräftige Person den Arm strecken oder beugen würde, aus dem Ostkloster und erschien wieder unter den Göttern der Dreiunddreißig. Da vergnügte sich Sakka zu dieser Zeit im Park des Einen Lotus, versorgt und ausgestattet mit einem fünfhundertköpfigen himmlischen Orchester.
Als er Mahāmoggallāna von Weitem kommen sah, entließ er das Orchester, begab sich zum Ehrwürdigen Mahāmoggallāna und sagte: „Komm, Kamerad Moggallāna! Willkommen, Kamerad Moggallāna! Es ist lange her, dass du die Gelegenheit genutzt hast, hierherzukommen. Setz dich, Kamerad Moggallāna, dieser Sitz ist für dich.“ Moggallāna setzte sich auf den ausgebreiteten Sitz, während Sakka der Götterfürst einen niedrigeren Sitz nahm und sich zur Seite hinsetzte.
Mahāmogallāna sagte zu ihm: „Kosiya, wie hat der Buddha die Freiheit durch die Auflösung des Verlangens kurz erklärt? Bitte lass mich an diesem Vortrag teilhaben, sodass ich ihn auch zu hören bekomme.“
„Kamerad Moggallāna, ich habe viele Pflichten und Verantwortlichkeiten, nicht nur für mich selbst, sondern auch für die Götter der Dreiunddreißig. Dennoch ist, was man richtig gehört und gut auswendig gelernt hat, wofür man den Geist richtig gebraucht und was man richtig behalten hat, nicht auf einmal verschwunden. Es war einmal eine Schlacht, die wurde zwischen den Göttern und den Titanen ausgefochten. In dieser Schlacht siegten die Götter, und die Titanen unterlagen. Als ich von dieser Schlacht als Sieger zurückkam, schuf ich den Siegespalast. Der Siegespalast hat hundert Türme, und jeder Turm hat siebenhundert Gemächer. Jedes Gemach hat sieben Nymphen, und jede Nymphe hat sieben Dienerinnen. Möchtest du den entzückenden Siegespalast sehen?“ Mahāmoggallāna schwieg zum Zeichen der Zustimmung.
Und indem sie den Ehrwürdigen Mahāmoggallāna an die Spitze setzten, gingen Sakka der Götterfürst und Vessavaṇa der Große König zum Siegespalast. Als sie den Ehrwürdigen Moggallāna von Weitem kommen sehen, zogen sich Sakkas Dienerinnen, taktvoll und besonnen, jede in ihr eigenes Schlafzimmer zurück. Wie eine Schwiegertochter, die taktvoll und besonnen ist, wenn sie ihren Schwiegervater sieht, so zogen sich Sakkas Dienerinnen, taktvoll und besonnen, jede in ihr eigenes Schlafzimmer zurück.
Da forderten Sakka und Vessavaṇa den Ehrwürdigen Moggallāna auf, durch den Palast zu wandern und ihn zu erkunden: „Sieh dieses entzückende Ding im Palast! Und jenes entzückende Ding!“
„Das sieht schön aus für den Ehrwürdigen Kosiya, wie es jemandem ansteht, der früher Verdienst geschaffen hat. Auch die Menschen sagen, wenn sie etwas Entzückendes sehen: ‚Das sieht so schön aus, als wäre es für die Götter der Dreiunddreißig!‘ Das sieht schön aus für den Ehrwürdigen Kosiya, wie es jemandem ansteht, der früher Verdienst geschaffen hat.“
Dann dachte Moggallāna: „Dieser Geist lebt viel zu nachlässig. Warum errege ich nicht ein Gefühl der Dringlichkeit in ihm?“
Da nutzte Moggallāna seine übersinnliche Kraft und ließ den Siegespalast mit seinem großen Zeh zittern und schwanken und beben. Da dachten Sakka der Götterfürst und die Götter der Dreiunddreißig voller Verwunderung und Erstaunen: „Ach, wie unglaublich! Wie erstaunlich! Der Asket besitzt solche Macht und Stärke, dass er das Heim der Götter mit seinem großen Zeh zittern und schwanken und beben lässt!“
Als er erkannte, dass Sakka erschüttert war und seine Haare sich sträubten, sagte Moggallāna zu ihm: „Kosiya, wie hat der Buddha die Freiheit durch die Auflösung des Verlangens kurz erklärt? Bitte lass mich an diesem Vortrag teilhaben, sodass ich ihn auch zu hören bekomme.“
„Kamerad Moggallāna, ich begab mich zum Buddha, verbeugte mich, stellte mich zur Seite hin und sagte zu ihm: ‚Herr, inwiefern ist, kurz gesagt, ein Mönch durch die Auflösung des Verlangens befreit, hat den äußersten Schlusspunkt erreicht, das äußerste Refugium vor dem Joch, das äußerste geistliche Leben, das äußerste Ziel, und ist der Beste unter den Göttern und Menschen?‘
Darauf sagte der Buddha zu mir: ‚Götterfürst, da hat ein Mönch gehört: „Nichts ist es wert, darauf zu bestehen.“ Wenn ein Mönch gehört hat, dass nichts es wert ist, darauf zu bestehen, erkennt er alle Dinge unmittelbar. Wenn er alle Dinge unmittelbar erkennt, versteht er alle Dinge vollständig. Wenn er alle Dinge vollständig versteht, meditiert er, wenn er irgendeine Art von Gefühl erfährt, ob angenehm, unangenehm oder neutral, indem er bei diesem Gefühl die Unbeständigkeit, das Schwinden der Leidenschaft, das Aufhören und das Loslassen beobachtet. Wenn er so meditiert, ergreift er nichts in der Welt. Wenn er nichts ergreift, ist er nicht unruhig, und wenn er nicht unruhig ist, erlischt er aus sich selbst heraus. Er versteht: „Wiedergeburt ist beendet; das geistliche Leben ist erfüllt; was zu tun war, ist getan; es gibt nichts weiter für diesen Ort.“ Insofern ist, kurz gesagt, ein Mönch durch die Auflösung des Verlangens befreit, hat den äußersten Schlusspunkt erreicht, das äußerste Refugium vor dem Joch, das äußerste geistliche Leben, das äußerste Ziel, und ist der Beste unter den Göttern und Menschen.‘ So hat der Buddha mir die Freiheit durch die Auflösung des Verlangens kurz erklärt.“
Moggallāna begrüßte die Worte Sakkas des Götterfürsten und stimmte ihm zu. Dann verschwand er, so leicht, wie ein kräftiger Mensch den Arm strecken oder beugen würde, von den Göttern der Dreiunddreißig und erschien wieder im Ostkloster.
Kurz nachdem Moggallāna gegangen war, sagten Sakkas Dienerinnen zu ihm: „Kamerad, war das der Gesegnete, dein Lehrer?“
„Nein, das war er nicht. Es war mein geistlicher Gefährte, der Ehrwürdige Mahāmoggallāna.“
„Du hast Glück, Kamerad, so großes Glück, dass du einen geistlichen Gefährten hast, der solche Macht und Stärke besitzt! Wir können nicht glauben, dass es nicht der Gesegnete war, dein Lehrer!“
Da ging Mahāmoggallāna zum Buddha, verbeugte sich, setzte sich zur Seite hin und sagte zu ihm: „Herr, erinnerst du dich, dass du einem gewissen namhaften Geist von hohem Rang die Freiheit durch die Auflösung des Verlangens kurz erklärt hast?“
„Ich erinnere mich, Moggallāna.“ Und der Buddha berichtete den ganzen Vorfall mit Sakka dem Götterfürsten. Er fügte hinzu: „So erinnere ich mich, Sakka dem Götterfürsten die Freiheit durch die Auflösung des Verlangens kurz erklärt zu haben.“
Das sagte der Buddha. Zufrieden begrüßte der Ehrwürdige Mahāmoggallāna die Worte des Buddha.
So I have heard. At one time the Buddha was staying near Sāvatthī in the stilt longhouse of Migāra’s mother in the Eastern Monastery.
And then Sakka, lord of gods, went up to the Buddha, bowed, stood to one side, and said to him:
“Sir, how do you briefly define a mendicant who is freed through the ending of craving, who has reached the ultimate end, the ultimate sanctuary from the yoke, the ultimate spiritual life, the ultimate goal, and is best among gods and humans?”
“lord of gods, take a mendicant who has heard: ‘Nothing is worth insisting on.’ When a mendicant has heard that nothing is worth insisting on, they directly know all things. Directly knowing all things, they completely understand all things. Completely understanding all things, when they experience any kind of feeling—pleasant, unpleasant, or neutral— they meditate observing impermanence, dispassion, cessation, and letting go in those feelings. Meditating in this way, they don’t grasp at anything in the world. Not grasping, they’re not anxious. Not being anxious, they personally become extinguished. They understand: ‘Rebirth is ended, the spiritual journey has been completed, what had to be done has been done, there is nothing further for this place.’ That’s how I briefly define a mendicant who is freed through the ending of craving, who has reached the ultimate end, the ultimate sanctuary from the yoke, the ultimate spiritual life, the ultimate goal, and is best among gods and humans.”
Then Sakka, lord of gods, having approved and agreed with what the Buddha said, bowed and respectfully circled the Buddha, keeping him on his right, before vanishing right there.
Now at that time Venerable Mahāmoggallāna was sitting not far from the Buddha. He thought, “Did that spirit comprehend what the Buddha said when he agreed with him, or not? Why don’t I find out?”
And then Venerable Mahāmoggallāna, as easily as a strong person would extend or contract their arm, vanished from the Eastern Monastery and reappeared among the gods of the thirty-three. Now at that time Sakka was amusing himself in the Single Lotus Park, supplied and provided with a heavenly orchestra.
Seeing Mahāmoggallāna coming off in the distance, he waved off the orchestra, approached Mahāmoggallāna, and said, “Come, my good fellow Moggallāna! Welcome, my good fellow! It’s been a long time since you took the opportunity to come here. Sit, my good Moggallāna, here, a seat is ready.” Mahāmoggallāna sat down on the seat spread out, while Sakka took a low seat and sat to one side.
Mahāmoggallāna said to him, “Kosiya, how did the Buddha briefly explain freedom through the ending of craving? Please share this talk with me so that I can also get to hear it.”
“My good Moggallāna, I have many duties, and much to do, not only for myself, but also for the gods of the thirty-three. Still, what is properly heard, learned, attended, and memorized does not vanish all of a sudden. Once upon a time, a battle was fought between the gods and the titans. In that battle the gods won and the titans lost. When I returned from that battle as a conqueror, I created the Palace of Victory. The Palace of Victory has a hundred towers. Each tower has seven hundred chambers. Each chamber has seven nymphs. Each nymph has seven maids. Would you like to see the lovely Palace of Victory?” Mahāmoggallāna consented with silence.
Then, putting Venerable Mahāmoggallāna in front, Sakka, lord of gods, and Vessavaṇa, the Great King, went to the Palace of Victory. When they saw Moggallāna coming off in the distance, Sakka’s maids, being discreet and prudent, each went to her own bedroom. They were just like a daughter-in-law who is discreet and prudent when they see their father-in-law.
Then Sakka and Vessavaṇa encouraged Moggallāna to wander and explore the palace, saying, “See, in the palace, my good Moggallāna, this lovely thing! And that lovely thing!”
“That looks beautiful for the venerable Kosiya, as befits one who has made merit in the past. Humans, when they see something lovely, also say: ‘It looks beautiful enough for the gods of the thirty-three!’ That looks beautiful for the venerable Kosiya, as befits one who has made merit in the past.”
Then Moggallāna thought, “This spirit lives much too negligently. Why don’t I stir up a sense of urgency in him?”
Then Moggallāna used his psychic power to make the Palace of Victory shake and rock and tremble with his big toe. Then Sakka, Vessavaṇa, and the gods of the thirty-three, their minds full of wonder and amazement, thought, “Oh lord, how incredible, how amazing! The ascetic has such power and might that he makes the god’s home shake and rock and tremble with his big toe!”
Knowing that Sakka was shocked and awestruck, Moggallāna said to him, “Kosiya, how did the Buddha briefly explain freedom through the ending of craving? Please share this talk with me so that I can also get to hear it.”
“My good fellow Moggallāna, I approached the Buddha, bowed, stood to one side, and said to him, ‘Sir, how do you briefly define a mendicant who is freed with the ending of craving, who has reached the ultimate end, the ultimate sanctuary from the yoke, the ultimate spiritual life, the ultimate goal, and is best among gods and humans?’
When I had spoken the Buddha said to me: ‘lord of gods, it’s when a mendicant has heard: “Nothing is worth insisting on” When a mendicant has heard that nothing is worth insisting on, they directly know all things. Directly knowing all things, they completely understand all things. Having completely understood all things, when they experience any kind of feeling—pleasant, unpleasant, or neutral— they meditate observing impermanence, dispassion, cessation, and letting go in those feelings. Meditating in this way, they don’t grasp at anything in the world. Not grasping, they’re not anxious. Not being anxious, they personally become extinguished. They understand: “Rebirth is ended, the spiritual journey has been completed, what had to be done has been done, there is nothing further for this place.” That’s how I briefly define a mendicant who is freed through the ending of craving, who has reached the ultimate end, the ultimate sanctuary from the yoke, the ultimate spiritual life, the ultimate goal, and is best among gods and humans.’ That’s how the Buddha briefly explained freedom through the ending of craving to me.”
Moggallāna approved and agreed with what Sakka said. As easily as a strong person would extend or contract their arm, he vanished from among the gods of the thirty-three and reappeared in the Eastern Monastery.
Soon after Moggallāna left, Sakka’s maids said to him, “Good fellow, was that the Blessed One, your Teacher?”
“No, it was not. That was my spiritual companion Venerable Mahāmoggallāna.”
“You’re fortunate, good fellow, so very fortunate, to have a spiritual companion of such power and might! We can’t believe that’s not the Blessed One, your Teacher!”
Then Mahāmoggallāna went up to the Buddha, bowed, sat down to one side, and said to him, “Sir, do you recall briefly explaining freedom through the ending of craving to a certain well-known and illustrious spirit?”
“I do, Moggallāna.” And the Buddha retold all that happened when Sakka came to visit him, adding: “That’s how I recall briefly explaining freedom through the ending of craving to Sakka, lord of gods.”
That is what the Buddha said. Satisfied, Venerable Mahāmoggallāna approved what the Buddha said.
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā sāvatthiyaṁ viharati pubbārāme migāramātupāsāde.
Atha kho sakko devānamindo yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ aṭṭhāsi. Ekamantaṁ ṭhito kho sakko devānamindo bhagavantaṁ etadavoca:
“kittāvatā nu kho, bhante, bhikkhu saṅkhittena taṇhāsaṅkhayavimutto hoti accantaniṭṭho accantayogakkhemī accantabrahmacārī accantapariyosāno seṭṭho devamanussānan”ti?
“Idha, devānaminda, bhikkhuno sutaṁ hoti: ‘sabbe dhammā nālaṁ abhinivesāyā’ti. Evañcetaṁ, devānaminda, bhikkhuno sutaṁ hoti: ‘sabbe dhammā nālaṁ abhinivesāyā’ti. So sabbaṁ dhammaṁ abhijānāti; sabbaṁ dhammaṁ abhiññāya sabbaṁ dhammaṁ parijānāti; sabbaṁ dhammaṁ pariññāya yaṁ kiñci vedanaṁ vedeti— sukhaṁ vā dukkhaṁ vā adukkhamasukhaṁ vā, so tāsu vedanāsu aniccānupassī viharati, virāgānupassī viharati, nirodhānupassī viharati, paṭinissaggānupassī viharati. So tāsu vedanāsu aniccānupassī viharanto, virāgānupassī viharanto, nirodhānupassī viharanto, paṭinissaggānupassī viharanto na kiñci loke upādiyati. Anupādiyaṁ na paritassati, aparitassaṁ paccattaññeva parinibbāyati: ‘khīṇā jāti, vusitaṁ brahmacariyaṁ, kataṁ karaṇīyaṁ, nāparaṁ itthattāyā’ti pajānāti. Ettāvatā kho, devānaminda, bhikkhu saṅkhittena taṇhāsaṅkhayavimutto hoti accantaniṭṭho accantayogakkhemī accantabrahmacārī accantapariyosāno seṭṭho devamanussānan”ti.
Atha kho sakko devānamindo bhagavato bhāsitaṁ abhinanditvā anumoditvā bhagavantaṁ abhivādetvā padakkhiṇaṁ katvā tatthevantaradhāyi.
Tena kho pana samayena āyasmā mahāmoggallāno bhagavato avidūre nisinno hoti. Atha kho āyasmato mahāmoggallānassa etadahosi: “kiṁ nu kho so yakkho bhagavato bhāsitaṁ abhisamecca anumodi udāhu no; yannūnāhaṁ taṁ yakkhaṁ jāneyyaṁ—
Atha kho āyasmā mahāmoggallāno—seyyathāpi nāma balavā puriso samiñjitaṁ vā bāhaṁ pasāreyya, pasāritaṁ vā bāhaṁ samiñjeyya; evameva—pubbārāme migāramātupāsāde antarahito devesu tāvatiṁsesu pāturahosi. Tena kho pana samayena sakko devānamindo ekapuṇḍarīke uyyāne dibbehi pañcahi tūriyasatehi samappito samaṅgībhūto paricāreti.
Addasā kho sakko devānamindo āyasmantaṁ mahāmoggallānaṁ dūratova āgacchantaṁ. Disvāna tāni dibbāni pañca tūriyasatāni paṭippaṇāmetvā yenāyasmā mahāmoggallāno tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā āyasmantaṁ mahāmoggallānaṁ etadavoca: “ehi kho, mārisa moggallāna, svāgataṁ, mārisa moggallāna. Cirassaṁ kho, mārisa moggallāna, imaṁ pariyāyaṁ akāsi yadidaṁ idhāgamanāya. Nisīda, mārisa moggallāna, idamāsanaṁ paññattan”ti. Nisīdi kho āyasmā mahāmoggallāno paññatte āsane. Sakkopi kho devānamindo aññataraṁ nīcaṁ āsanaṁ gahetvā ekamantaṁ nisīdi.
Ekamantaṁ nisinnaṁ kho sakkaṁ devānamindaṁ āyasmā mahāmoggallāno etadavoca: “yathā kathaṁ pana kho, kosiya, bhagavā saṅkhittena taṇhāsaṅkhayavimuttiṁ abhāsi? Sādhu mayampi etissā kathāya bhāgino assāma savanāyā”ti.
“Mayaṁ kho, mārisa moggallāna, bahukiccā bahukaraṇīyā— appeva sakena karaṇīyena, api ca devānaṁyeva tāvatiṁsānaṁ karaṇīyena. Api ca, mārisa moggallāna, sussutaṁyeva hoti suggahitaṁ sumanasikataṁ sūpadhāritaṁ, yaṁ no khippameva antaradhāyati. Bhūtapubbaṁ, mārisa moggallāna, devāsurasaṅgāmo samupabyūḷho ahosi. Tasmiṁ kho pana, mārisa moggallāna, saṅgāme devā jiniṁsu, asurā parājiniṁsu. So kho ahaṁ, mārisa moggallāna, taṁ saṅgāmaṁ abhivijinitvā vijitasaṅgāmo tato paṭinivattitvā vejayantaṁ nāma pāsādaṁ māpesiṁ. Vejayantassa kho, mārisa moggallāna, pāsādassa ekasataṁ niyyūhaṁ. Ekekasmiṁ niyyūhe satta satta kūṭāgārasatāni. Ekamekasmiṁ kūṭāgāre satta satta accharāyo. Ekamekissā accharāya satta satta paricārikāyo. Iccheyyāsi no tvaṁ, mārisa moggallāna, vejayantassa pāsādassa rāmaṇeyyakaṁ daṭṭhun”ti? Adhivāsesi kho āyasmā mahāmoggallāno tuṇhībhāvena.
Atha kho sakko ca devānamindo vessavaṇo ca mahārājā āyasmantaṁ mahāmoggallānaṁ purakkhatvā yena vejayanto pāsādo tenupasaṅkamiṁsu. Addasaṁsu kho sakkassa devānamindassa paricārikāyo āyasmantaṁ mahāmoggallānaṁ dūratova āgacchantaṁ; disvā ottappamānā hirīyamānā sakaṁ sakaṁ ovarakaṁ pavisiṁsu. Seyyathāpi nāma suṇisā sasuraṁ disvā ottappati hirīyati; evameva sakkassa devānamindassa paricārikāyo āyasmantaṁ mahāmoggallānaṁ disvā ottappamānā hirīyamānā sakaṁ sakaṁ ovarakaṁ pavisiṁsu.
Atha kho sakko ca devānamindo vessavaṇo ca mahārājā āyasmantaṁ mahāmoggallānaṁ vejayante pāsāde anucaṅkamāpenti anuvicarāpenti: “idampi, mārisa moggallāna, passa vejayantassa pāsādassa rāmaṇeyyakaṁ; idampi, mārisa moggallāna, passa vejayantassa pāsādassa rāmaṇeyyakan”ti.
“Sobhati idaṁ āyasmato kosiyassa, yathā taṁ pubbe katapuññassa. Manussāpi kiñcideva rāmaṇeyyakaṁ disvā evamāhaṁsu: ‘sobhati vata bho yathā devānaṁ tāvatiṁsānan’ti. Tayidaṁ āyasmato kosiyassa sobhati, yathā taṁ pubbe katapuññassā”ti.
Atha kho āyasmato mahāmoggallānassa etadahosi: “atibāḷhaṁ kho ayaṁ yakkho pamatto viharati. Yannūnāhaṁ imaṁ yakkhaṁ saṁvejeyyan”ti.
Atha kho āyasmā mahāmoggallāno tathārūpaṁ iddhābhisaṅkhāraṁ abhisaṅkhāsi yathā vejayantaṁ pāsādaṁ pādaṅguṭṭhakena saṅkampesi sampakampesi sampavedhesi. Atha kho sakko ca devānamindo, vessavaṇo ca mahārājā, devā ca tāvatiṁsā acchariyabbhutacittajātā ahesuṁ: “acchariyaṁ vata, bho, abbhutaṁ vata, bho. Samaṇassa mahiddhikatā mahānubhāvatā, yatra hi nāma dibbabhavanaṁ pādaṅguṭṭhakena saṅkampessati sampakampessati sampavedhessatī”ti.
Atha kho āyasmā mahāmoggallāno sakkaṁ devānamindaṁ saṁviggaṁ lomahaṭṭhajātaṁ viditvā sakkaṁ devānamindaṁ etadavoca: “yathā kathaṁ pana kho, kosiya, bhagavā saṅkhittena taṇhāsaṅkhayavimuttiṁ abhāsi? Sādhu mayampi etissā kathāya bhāgino assāma savanāyā”ti.
“Idhāhaṁ, mārisa moggallāna, yena bhagavā tenupasaṅkamiṁ; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ aṭṭhāsiṁ. Ekamantaṁ ṭhito kho ahaṁ, mārisa moggallāna, bhagavantaṁ etadavocaṁ: ‘kittāvatā nu kho, bhante, bhikkhu saṅkhittena taṇhāsaṅkhayavimutto hoti accantaniṭṭho accantayogakkhemī accantabrahmacārī accantapariyosāno seṭṭho devamanussānan’ti?
Evaṁ vutte, mārisa moggallāna, bhagavā maṁ etadavoca: ‘idha, devānaminda, bhikkhuno sutaṁ hoti: “sabbe dhammā nālaṁ abhinivesāyā”ti. Evañcetaṁ, devānaminda, bhikkhuno sutaṁ hoti “sabbe dhammā nālaṁ abhinivesāyā”ti. So sabbaṁ dhammaṁ abhijānāti, sabbaṁ dhammaṁ abhiññāya sabbaṁ dhammaṁ parijānāti, sabbaṁ dhammaṁ pariññāya yaṁ kiñci vedanaṁ vedeti sukhaṁ vā dukkhaṁ vā adukkhamasukhaṁ vā. So tāsu vedanāsu aniccānupassī viharati, virāgānupassī viharati, nirodhānupassī viharati, paṭinissaggānupassī viharati. So tāsu vedanāsu aniccānupassī viharanto, virāgānupassī viharanto, nirodhānupassī viharanto, paṭinissaggānupassī viharanto na kiñci loke upādiyati, anupādiyaṁ na paritassati, aparitassaṁ paccattaññeva parinibbāyati: “khīṇā jāti, vusitaṁ brahmacariyaṁ, kataṁ karaṇīyaṁ, nāparaṁ itthattāyā”ti pajānāti. Ettāvatā kho, devānaminda, bhikkhu saṅkhittena taṇhāsaṅkhayavimutto hoti accantaniṭṭho accantayogakkhemī accantabrahmacārī accantapariyosāno seṭṭho devamanussānan’ti. Evaṁ kho me, mārisa moggallāna, bhagavā saṅkhittena taṇhāsaṅkhayavimuttiṁ abhāsī”ti.
Atha kho āyasmā mahāmoggallāno sakkassa devānamindassa bhāsitaṁ abhinanditvā anumoditvā—seyyathāpi nāma balavā puriso samiñjitaṁ vā bāhaṁ pasāreyya, pasāritaṁ vā bāhaṁ samiñjeyya; evameva—devesu tāvatiṁsesu antarahito pubbārāme migāramātupāsāde pāturahosi.
Atha kho sakkassa devānamindassa paricārikāyo acirapakkante āyasmante mahāmoggallāne sakkaṁ devānamindaṁ etadavocuṁ: “eso nu te, mārisa, so bhagavā satthā”ti?
“Na kho me, mārisa, so bhagavā satthā. Sabrahmacārī me eso āyasmā mahāmoggallāno”ti.
“Lābhā te, mārisa, suladdhaṁ te, mārisa yassa te sabrahmacārī evaṁmahiddhiko evaṁmahānubhāvo. Aho nūna te so bhagavā satthā”ti.
Atha kho āyasmā mahāmoggallāno yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho āyasmā mahāmoggallāno bhagavantaṁ etadavoca: “abhijānāti no, bhante, bhagavā ahu ñātaññatarassa mahesakkhassa yakkhassa saṅkhittena taṇhāsaṅkhayavimuttiṁ bhāsitā”ti?
“Abhijānāmahaṁ, moggallāna, idha sakko devānamindo yenāhaṁ tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā maṁ abhivādetvā ekamantaṁ aṭṭhāsi. Ekamantaṁ ṭhito kho, moggallāna, sakko devānamindo maṁ etadavoca: Evaṁ kho ahaṁ, moggallāna, abhijānāmi sakkassa devānamindassa saṅkhittena taṇhāsaṅkhayavimuttiṁ bhāsitā”ti.
Idamavoca bhagavā. Attamano āyasmā mahāmoggallāno bhagavato bhāsitaṁ abhinandīti.