MN40
Die kürzere Lehrrede bei Assapura
Cūḷaassapurasutta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha im Land der Aṅger auf, bei dem Marktflecken der Aṅger mit Namen Assapura. Da wandte sich der Buddha an die Mönche und Nonnen: „Mönche und Nonnen!“
„Ehrwürdiger Herr“, antworteten sie. Der Buddha sagte:
„Mönche und Nonnen, die Leute bezeichnen euch als Asketen. Und wenn sie euch fragen, was ihr seid, behauptet ihr, Asketen zu sein.
Angesichts dieser Bezeichnung und dieser Behauptung sollt ihr euch so schulen: ‚Wir werden so üben, wie ein Asket richtig vorgehen soll. So wird unsere Bezeichnung richtig sein und unsere Behauptung zutreffen. Wenn wir Roben, Almosen, Unterkunft sowie Arznei und Krankenversorgung benutzen, wird das für die Spender reiche Frucht und großen Vorteil haben. So wird unser Fortziehen nicht vergeblich sein, sondern reich und fruchtbar.‘ So sollt ihr euch schulen.
Und wie übt ein Mönch nicht so, wie ein Asket richtig vorgehen soll?
Wenn irgendein Mönch Begehrlichkeit, bösen Willen, Zorn, Verbitterung, Geringschätzung, Verachtung, Eifersucht, Geiz, Doppelzüngigkeit, Betrug, unlautere Wünsche und falsche Ansicht nicht aufgegeben hat, übt er nicht so, wie ein Asket richtig vorgehen soll, sage ich. Es ist, weil diese Flecken, diese Fehler, dieser Bodensatz eines Asketen nicht aufgegeben sind, diese Grundlagen für Wiedergeburt an verlorenen Orten, die an schlechten Orten erfahren werden. Einer Waffe mit Namen ‚aus Tod geboren‘, zweischneidig, mit gelbem Arsen geschärft, die von der äußeren Robe bedeckt und darin eingewickelt wäre: Dieser gleicht das Fortziehen eines solchen Mönchs, sage ich.
Die Bezeichnung ‚Träger der äußeren Robe‘ verdient man nicht, bloß weil man die äußere Robe trägt, sage ich. Die Bezeichnung ‚nackter Asket‘ verdient man nicht, bloß weil man nackt geht, sage ich. Die Bezeichnung ‚Träger von Staub und Schmutz‘ verdient man nicht, bloß weil man von Staub und Schmutz bedeckt ist, sage ich. Die Bezeichnung ‚Wassertaucher‘ verdient man nicht, bloß weil man ins Wasser eintaucht, sage ich. Die Bezeichnung ‚Baumwurzelbewohner‘ verdient man nicht, bloß weil man am Fuß eines Baumes lebt, sage ich. Die Bezeichnung ‚Freiluftbewohner‘ verdient man nicht, bloß weil man unter freiem Himmel lebt, sage ich. Die Bezeichnung ‚Stehender‘ verdient man nicht, bloß weil man fortwährend steht, sage ich. Die Bezeichnung ‚Abstandsesser‘ verdient man nicht, bloß weil man in festen Abständen isst, sage ich. Die Bezeichnung ‚Rezitator‘ verdient man nicht, bloß weil man Hymnen aufsagt, sage ich. Die Bezeichnung ‚Filzhaarasket‘ verdient man nicht, bloß weil man verfilzte Haare hat, sage ich.
Angenommen, jemand mit Begehrlichkeit, bösem Willen, Zorn, Verbitterung, Geringschätzung, Verachtung, Eifersucht, Geiz, Doppelzüngigkeit, Betrug, unlauteren Wünschen und falscher Ansicht könnte durch bloßes Tragen der äußeren Robe diese Dinge aufgeben. Wenn das so wäre, würden die Freunde und Kollegen, Verwandten und Sippenangehörigen einen zu einem Träger der äußeren Robe machen, sobald man geboren wäre. Sie würden einen ermuntern: ‚Bitte, Liebster, trage die äußere Robe! Dadurch wirst du Begehrlichkeit, bösen Willen, Zorn, Verbitterung, Geringschätzung, Verachtung, Eifersucht, Geiz, Doppelzüngigkeit, Betrug, unlautere Wünsche und falsche Ansicht aufgeben.‘ Aber ich sehe manchmal jemanden, der diese schlechten Eigenschaften besitzt und der ein Träger der äußeren Robe ist. Darum sage ich, dass man die Bezeichnung ‚Träger der äußeren Robe‘ nicht verdient, bloß weil man die äußere Robe trägt.
Angenommen, jemand mit Begehrlichkeit, bösem Willen, Zorn, Verbitterung, Geringschätzung, Verachtung, Eifersucht, Geiz, Doppelzüngigkeit, Betrug, unlauteren Wünschen und falscher Ansicht könnte durch bloßes Nacktgehen … durch bloßes Bedecktsein von Staub und Schmutz … durch bloßes Eintauchen ins Wasser … durch bloßes Leben am Fuß eines Baumes … durch bloßes Leben unter freiem Himmel … durch bloßes fortwährendes Stehen … durch bloßes Essen in festen Abständen … durch bloßes Aufsagen von Hymnen … durch bloßes Verfilzen der Haare diese Dinge aufgeben. Wenn das so wäre, würden die Freunde und Kollegen, Verwandten und Sippenangehörigen einen zu einem Filzhaarasketen machen, sobald man geboren wäre. Sie würden einen ermuntern: ‚Bitte, Liebster, werde ein Filzhaarasket! Dadurch wirst du Begehrlichkeit, bösen Willen, Zorn, Verbitterung, Geringschätzung, Verachtung, Eifersucht, Geiz, Doppelzüngigkeit, Betrug, unlautere Wünsche und falsche Ansicht aufgeben.‘ Aber ich sehe manchmal jemanden, der diese schlechten Eigenschaften besitzt und der ein Filzhaarasket ist. Darum sage ich, dass man die Bezeichnung ‚Filzhaarasket‘ nicht verdient, bloß weil man verfilzte Haare hat.
Und wie übt ein Mönch so, wie ein Asket richtig vorgehen soll?
Wenn irgendein Mönch Begehrlichkeit, bösen Willen, Zorn, Verbitterung, Geringschätzung, Verachtung, Eifersucht, Geiz, Doppelzüngigkeit, Betrug, unlautere Wünsche und falsche Ansicht aufgegeben hat, übt er so, wie ein Asket richtig vorgehen soll, sage ich. Es ist, weil diese Flecken, diese Fehler, dieser Bodensatz eines Asketen aufgegeben sind, diese Grundlagen für Wiedergeburt an verlorenen Orten, die an schlechten Orten erfahren werden.
Er sieht sich selbst von all diesen schlechten, untauglichen Eigenschaften geläutert. Wenn er das sieht, lodert Freude auf. Wenn er voller Freude ist, lodert Ekstase auf. Wenn der Geist in Ekstase ist, wird der Körper still. Wenn der Körper still ist, empfindet er Seligkeit. Und wenn er voller Seligkeit ist, versenkt sich der Geist im Samādhi.
Er meditiert, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Liebe durchdringt, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdringt er mit einem Herzen voller Liebe – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen.
Er meditiert, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Mitgefühl durchdringt …
Er meditiert, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller freudiger Anteilnahme durchdringt …
Er meditiert, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Gleichmut durchdringt, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdringt er mit einem Herzen voller Gleichmut – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen.
Wie wenn da ein Lotusteich mit klarem, süßem, kühlem Wasser wäre, sauber, mit sanft abfallenden Ufern, entzückend. Dann käme da ein Mensch, der sich unter der brütenden Hitze abmühte, der erschöpft, durstig und ausgedörrt wäre. Ganz gleich, ob er von Osten, Westen, Norden oder Süden käme, sobald er zu dem Lotusteich käme, würde er seinen Durst und seine Überhitzung lindern.
Ebenso ist da jemand aus dem Haus fortgezogen ins hauslose Leben und zu der Lehre und Schulung gekommen, die vom Klargewordenen verkündet wurde. Ob er aus einer Familie von Adligen, Brahmanen, Landarbeitern oder Hilfsarbeitern kommt, wenn er Liebe, Mitgefühl, freudige Anteilnahme und Gleichmut auf diese Art entwickelt hat, erlangt er inneren Frieden. Wegen dieses inneren Friedens übt er so, wie ein Asket richtig vorgehen soll, sage ich.
Und da ist jemand aus dem Haus fortgezogen ins hauslose Leben und erlangt mit der Auflösung der Befleckungen in eben diesem Leben die fleckenlose Freiheit des Herzens, die fleckenlose Freiheit durch Weisheit, erkennt sie durch eigene Einsicht und lebt darin. Ob er aus einer Familie von Adligen, Brahmanen, Landarbeitern oder Hilfsarbeitern kommt, wegen dieser Auflösung der Befleckungen ist er ein Asket.“
Das sagte der Buddha. Zufrieden begrüßten die Mönche und Nonnen die Worte des Buddha.
So I have heard. At one time the Buddha was staying in the land of the Aṅgas, near the Aṅgan town named Assapura. There the Buddha addressed the mendicants, “Mendicants!”
“Venerable sir,” they replied. The Buddha said this:
“Mendicants, people label you as ascetics. And when they ask you what you are, you claim to be ascetics.
Given this label and this claim, you should train like this: ‘We will practice in the way that is proper for an ascetic. That way our label will be accurate and our claim correct. The services of those whose robes, almsfood, lodgings, and medicines and supplies for the sick we enjoy shall be very fruitful and beneficial for them. And our going forth will not be barren, but will be fruitful and fertile.’
And how does a mendicant not practice in the way that is proper for an ascetic?
Any mendicant who has not given up covetousness, ill will, irritability, acrimony, disdain, contempt, jealousy, stinginess, deviousness, deceit, corrupt wishes, and wrong view is not practicing in the way that is proper for an ascetic, I say. And that is due to not giving up these stains, defects, and dregs of an ascetic, these grounds for rebirth in places of loss, to be experienced in bad places. I say that such a mendicant’s going forth may be compared to the kind of weapon called ‘deadborn’—double-edged, whetted with yellow arsenic—that has been covered and wrapped in an outer robe.
I say that you don’t deserve the label ‘outer robe wearer’ just because you wear an outer robe. You don’t deserve the label ‘naked ascetic’ just because you go naked. You don’t deserve the label ‘dust and dirt wearer’ just because you’re caked in dust and dirt. You don’t deserve the label ‘water immerser’ just because you immerse yourself in water. You don’t deserve the label ‘tree root dweller’ just because you stay at the root of a tree. You don’t deserve the label ‘open air dweller’ just because you stay in the open air. You don’t deserve the label ‘stander’ just because you continually stand. You don’t deserve the label ‘interval eater’ just because you eat food at set intervals. You don’t deserve the label ‘reciter’ just because you recite hymns. You don’t deserve the label ‘matted-hair ascetic’ just because you have matted hair.
Imagine that just by wearing an outer robe someone with covetousness, ill will, irritability, acrimony, disdain, contempt, jealousy, stinginess, deviousness, deceit, corrupt wishes, and wrong view could give up these things. If that were the case, your friends and colleagues, relatives and kin would make you an outer robe wearer as soon as you were born. They’d encourage you: ‘Please, dearest, wear an outer robe! By doing so you will give up covetousness, ill will, irritability, acrimony, disdain, contempt, jealousy, stinginess, deviousness, deceit, corrupt wishes, and wrong view.’ But sometimes I see someone with these bad qualities who is an outer robe wearer. That’s why I say that you don’t deserve the label ‘outer robe wearer’ just because you wear an outer robe.
Imagine that just by going naked … wearing dust and dirt … immersing in water … staying at the root of a tree … staying in the open air … standing continually … eating at set intervals … reciting hymns … having matted hair someone with covetousness, ill will, irritability, acrimony, disdain, contempt, jealousy, stinginess, deviousness, deceit, corrupt wishes, and wrong view could give up these things. If that were the case, your friends and colleagues, relatives and kin would make you a matted-hair ascetic as soon as you were born. They’d encourage you: ‘Please, dearest, become a matted-hair ascetic! By doing so you will give up covetousness, ill will, irritability, hostility, disdain, contempt, jealousy, stinginess, deviousness, deceit, corrupt wishes, and wrong view.’ But sometimes I see someone with these bad qualities who is a matted-hair ascetic. That’s why I say that you don’t deserve the label ‘matted-hair ascetic’ just because you have matted hair.
And how does a mendicant practice in the way that is proper for an ascetic?
Any mendicant who has given up covetousness, ill will, irritability, acrimony, disdain, contempt, jealousy, stinginess, deviousness, deceit, corrupt wishes, and wrong view is practicing in the way that is proper for an ascetic, I say. And that is due to giving up these stains, defects, and dregs of an ascetic, these grounds for rebirth in places of loss, to be experienced in bad places.
They see themselves purified from all these bad, unskillful qualities. Seeing this, joy springs up. Being joyful, rapture springs up. When the mind is full of rapture, the body becomes tranquil. When the body is tranquil, they feel bliss. And when blissful, the mind becomes immersed in samādhi.
They meditate spreading a heart full of love to one direction, and to the second, and to the third, and to the fourth. In the same way above, below, across, everywhere, all around, they spread a heart full of love to the whole world—abundant, expansive, limitless, free of enmity and ill will.
They meditate spreading a heart full of compassion …
They meditate spreading a heart full of rejoicing …
They meditate spreading a heart full of equanimity to one direction, and to the second, and to the third, and to the fourth. In the same way above, below, across, everywhere, all around, they spread a heart full of equanimity to the whole world—abundant, expansive, limitless, free of enmity and ill will.
Suppose there was a lotus pond with clear, sweet, cool water, clean, with smooth banks, delightful. Then along comes a person—whether from the east, west, north, or south—struggling in the oppressive heat, weary, thirsty, and parched. No matter what direction they come from, when they arrive at that lotus pond they would alleviate their thirst and heat exhaustion.
In the same way, suppose someone has gone forth from the lay life to homelessness—whether from a family of aristocrats, brahmins, peasants, or menials—and has arrived at the teaching and training proclaimed by a Realized One. Having developed love, compassion, rejoicing, and equanimity in this way they gain inner peace. Because of that inner peace they are practicing the way proper for an ascetic, I say.
And suppose someone has gone forth from the lay life to homelessness—whether from a family of aristocrats, brahmins, peasants, or workers— and they realize the undefiled freedom of heart and freedom by wisdom in this very life. And they live having realized it with their own insight due to the ending of defilements. They’re an ascetic because of the ending of defilements.”
That is what the Buddha said. Satisfied, the mendicants approved what the Buddha said.
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā aṅgesu viharati assapuraṁ nāma aṅgānaṁ nigamo. Tatra kho bhagavā bhikkhū āmantesi: “bhikkhavo”ti.
“Bhadante”ti te bhikkhū bhagavato paccassosuṁ. Bhagavā etadavoca:
“Samaṇā samaṇāti vo, bhikkhave, jano sañjānāti. Tumhe ca pana ‘ke tumhe’ti puṭṭhā samānā ‘samaṇāmhā’ti paṭijānātha.
Tesaṁ vo, bhikkhave, evaṁsamaññānaṁ sataṁ evaṁpaṭiññānaṁ sataṁ: yesañca mayaṁ cīvarapiṇḍapātasenāsanagilānappaccayabhesajjaparikkhāraṁ paribhuñjāma, tesaṁ te kārā amhesu mahapphalā bhavissanti mahānisaṁsā, amhākañcevāyaṁ pabbajjā avañjhā bhavissati saphalā saudrayā’ti. Evañhi vo, bhikkhave, sikkhitabbaṁ.
Kathañca, bhikkhave, bhikkhu na samaṇasāmīcippaṭipadaṁ paṭipanno hoti?
Yassa kassaci, bhikkhave, bhikkhuno abhijjhālussa abhijjhā appahīnā hoti, byāpannacittassa byāpādo appahīno hoti, kodhanassa kodho appahīno hoti, upanāhissa upanāho appahīno hoti, makkhissa makkho appahīno hoti, paḷāsissa paḷāso appahīno hoti, issukissa issā appahīnā hoti, maccharissa macchariyaṁ appahīnaṁ hoti, saṭhassa sāṭheyyaṁ appahīnaṁ hoti, māyāvissa māyā appahīnā hoti, pāpicchassa pāpikā icchā appahīnā hoti, micchādiṭṭhikassa micchādiṭṭhi appahīnā hoti— imesaṁ kho ahaṁ, bhikkhave, samaṇamalānaṁ samaṇadosānaṁ samaṇakasaṭānaṁ āpāyikānaṁ ṭhānānaṁ duggativedaniyānaṁ appahānā ‘na samaṇasāmīcippaṭipadaṁ paṭipanno’ti vadāmi. Seyyathāpi, bhikkhave, matajaṁ nāma āvudhajātaṁ ubhatodhāraṁ pītanisitaṁ. Tadassa saṅghāṭiyā sampārutaṁ sampaliveṭhitaṁ. Tathūpamāhaṁ, bhikkhave, imassa bhikkhuno pabbajjaṁ vadāmi.
Nāhaṁ, bhikkhave, saṅghāṭikassa saṅghāṭidhāraṇamattena sāmaññaṁ vadāmi. Nāhaṁ, bhikkhave, acelakassa acelakamattena sāmaññaṁ vadāmi. Nāhaṁ, bhikkhave, rajojallikassa rajojallikamattena sāmaññaṁ vadāmi. Nāhaṁ, bhikkhave, udakorohakassa udakorohaṇamattena sāmaññaṁ vadāmi. Nāhaṁ, bhikkhave, rukkhamūlikassa rukkhamūlikamattena sāmaññaṁ vadāmi. Nāhaṁ, bhikkhave, abbhokāsikassa abbhokāsikamattena sāmaññaṁ vadāmi. Nāhaṁ, bhikkhave, ubbhaṭṭhakassa ubbhaṭṭhakamattena sāmaññaṁ vadāmi. Nāhaṁ, bhikkhave, pariyāyabhattikassa pariyāyabhattikamattena sāmaññaṁ vadāmi. Nāhaṁ, bhikkhave, mantajjhāyakassa mantajjhāyakamattena sāmaññaṁ vadāmi. Nāhaṁ, bhikkhave, jaṭilakassa jaṭādhāraṇamattena sāmaññaṁ vadāmi.
Saṅghāṭikassa ce, bhikkhave, saṅghāṭidhāraṇamattena abhijjhālussa abhijjhā pahīyetha, byāpannacittassa byāpādo pahīyetha, kodhanassa kodho pahīyetha, upanāhissa upanāho pahīyetha, makkhissa makkho pahīyetha, paḷāsissa paḷāso pahīyetha, issukissa issā pahīyetha, maccharissa macchariyaṁ pahīyetha, saṭhassa sāṭheyyaṁ pahīyetha, māyāvissa māyā pahīyetha, pāpicchassa pāpikā icchā pahīyetha, micchādiṭṭhikassa micchādiṭṭhi pahīyetha, tamenaṁ mittāmaccā ñātisālohitā jātameva naṁ saṅghāṭikaṁ kareyyuṁ, saṅghāṭikattameva samādapeyyuṁ: ‘ehi tvaṁ, bhadramukha, saṅghāṭiko hohi, saṅghāṭikassa te sato saṅghāṭidhāraṇamattena abhijjhālussa abhijjhā pahīyissati, byāpannacittassa byāpādo pahīyissati, kodhanassa kodho pahīyissati, upanāhissa upanāho pahīyissati, makkhissa makkho pahīyissati, paḷāsissa paḷāso pahīyissati, issukissa issā pahīyissati, maccharissa macchariyaṁ pahīyissati, saṭhassa sāṭheyyaṁ pahīyissati, māyāvissa māyā pahīyissati, pāpicchassa pāpikā icchā pahīyissati, micchādiṭṭhikassa micchādiṭṭhi pahīyissatī’ti. Yasmā ca kho ahaṁ, bhikkhave, saṅghāṭikampi idhekaccaṁ passāmi abhijjhāluṁ byāpannacittaṁ kodhanaṁ upanāhiṁ makkhiṁ paḷāsiṁ issukiṁ macchariṁ saṭhaṁ māyāviṁ pāpicchaṁ micchādiṭṭhikaṁ, tasmā na saṅghāṭikassa saṅghāṭidhāraṇamattena sāmaññaṁ vadāmi.
Acelakassa ce, bhikkhave …pe… rajojallikassa ce, bhikkhave …pe… udakorohakassa ce, bhikkhave …pe… rukkhamūlikassa ce, bhikkhave …pe… abbhokāsikassa ce, bhikkhave …pe… ubbhaṭṭhakassa ce, bhikkhave …pe… pariyāyabhattikassa ce, bhikkhave …pe… mantajjhāyakassa ce, bhikkhave …pe… jaṭilakassa ce, bhikkhave, jaṭādhāraṇamattena abhijjhālussa abhijjhā pahīyetha, byāpannacittassa byāpādo pahīyetha, kodhanassa kodho pahīyetha, upanāhissa upanāho pahīyetha, makkhissa makkho pahīyetha, paḷāsissa paḷāso pahīyetha, issukissa issā pahīyetha, maccharissa macchariyaṁ pahīyetha, saṭhassa sāṭheyyaṁ pahīyetha, māyāvissa māyā pahīyetha, pāpicchassa pāpikā icchā pahīyetha, micchādiṭṭhikassa micchādiṭṭhi pahīyetha, tamenaṁ mittāmaccā ñātisālohitā jātameva naṁ jaṭilakaṁ kareyyuṁ, jaṭilakattameva samādapeyyuṁ: ‘ehi tvaṁ, bhadramukha, jaṭilako hohi, jaṭilakassa te sato jaṭādhāraṇamattena abhijjhālussa abhijjhā pahīyissati byāpannacittassa byāpādo pahīyissati, kodhanassa kodho pahīyissati …pe… pāpicchassa pāpikā icchā pahīyissati micchādiṭṭhikassa micchādiṭṭhi pahīyissatī’ti. Yasmā ca kho ahaṁ, bhikkhave, jaṭilakampi idhekaccaṁ passāmi abhijjhāluṁ byāpannacittaṁ kodhanaṁ upanāhiṁ makkhiṁ palāsiṁ issukiṁ macchariṁ saṭhaṁ māyāviṁ pāpicchaṁ micchādiṭṭhiṁ, tasmā na jaṭilakassa jaṭādhāraṇamattena sāmaññaṁ vadāmi.
Kathañca, bhikkhave, bhikkhu samaṇasāmīcippaṭipadaṁ paṭipanno hoti?
Yassa kassaci, bhikkhave, bhikkhuno abhijjhālussa abhijjhā pahīnā hoti, byāpannacittassa byāpādo pahīno hoti, kodhanassa kodho pahīno hoti, upanāhissa upanāho pahīno hoti, makkhissa makkho pahīno hoti, paḷāsissa paḷāso pahīno hoti, issukissa issā pahīnā hoti, maccharissa macchariyaṁ pahīnaṁ hoti, saṭhassa sāṭheyyaṁ pahīnaṁ hoti, māyāvissa māyā pahīnā hoti, pāpicchassa pāpikā icchā pahīnā hoti, micchādiṭṭhikassa micchādiṭṭhi pahīnā hoti— imesaṁ kho ahaṁ, bhikkhave, samaṇamalānaṁ samaṇadosānaṁ samaṇakasaṭānaṁ āpāyikānaṁ ṭhānānaṁ duggativedaniyānaṁ pahānā ‘samaṇasāmīcippaṭipadaṁ paṭipanno’ti vadāmi.
So sabbehi imehi pāpakehi akusalehi dhammehi visuddhamattānaṁ samanupassati (…). Tassa sabbehi imehi pāpakehi akusalehi dhammehi visuddhamattānaṁ samanupassato (…) pāmojjaṁ jāyati, pamuditassa pīti jāyati, pītimanassa kāyo passambhati, passaddhakāyo sukhaṁ vedeti, sukhino cittaṁ samādhiyati.
So mettāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā viharati, tathā dutiyaṁ, tathā tatiyaṁ, tathā catutthaṁ. Iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ mettāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyābajjhena pharitvā viharati.
Karuṇāsahagatena cetasā …pe…
muditāsahagatena cetasā …pe…
upekkhāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā viharati, tathā dutiyaṁ, tathā tatiyaṁ, tathā catutthaṁ. Iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ upekkhāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyābajjhena pharitvā viharati.
Seyyathāpi, bhikkhave, pokkharaṇī acchodakā sātodakā sītodakā setakā supatitthā ramaṇīyā. Puratthimāya cepi disāya puriso āgaccheyya ghammābhitatto ghammapareto kilanto tasito pipāsito. So taṁ pokkharaṇiṁ āgamma vineyya udakapipāsaṁ vineyya ghammapariḷāhaṁ …pe… pacchimāya cepi disāya puriso āgaccheyya …pe… uttarāya cepi disāya puriso āgaccheyya …pe… dakkhiṇāya cepi disāya puriso āgaccheyya. Yato kuto cepi naṁ puriso āgaccheyya ghammābhitatto ghammapareto, kilanto tasito pipāsito. So taṁ pokkharaṇiṁ āgamma vineyya udakapipāsaṁ, vineyya ghammapariḷāhaṁ.
Evameva kho, bhikkhave, khattiyakulā cepi agārasmā anagāriyaṁ pabbajito hoti, so ca tathāgatappaveditaṁ dhammavinayaṁ āgamma, evaṁ mettaṁ karuṇaṁ muditaṁ upekkhaṁ bhāvetvā labhati ajjhattaṁ vūpasamaṁ. Ajjhattaṁ vūpasamā ‘samaṇasāmīcippaṭipadaṁ paṭipanno’ti vadāmi. Brāhmaṇakulā cepi …pe… vessakulā cepi …pe… suddakulā cepi …pe… yasmā kasmā cepi kulā agārasmā anagāriyaṁ pabbajito hoti, so ca tathāgatappaveditaṁ dhammavinayaṁ āgamma, evaṁ mettaṁ karuṇaṁ muditaṁ upekkhaṁ bhāvetvā labhati ajjhattaṁ vūpasamaṁ. Ajjhattaṁ vūpasamā ‘samaṇasāmīcippaṭipadaṁ paṭipanno’ti vadāmi.
Khattiyakulā cepi agārasmā anagāriyaṁ pabbajito hoti. So ca āsavānaṁ khayā anāsavaṁ cetovimuttiṁ paññāvimuttiṁ diṭṭheva dhamme sayaṁ abhiññā sacchikatvā upasampajja viharati. Āsavānaṁ khayā samaṇo hoti. Brāhmaṇakulā cepi …pe… vessakulā cepi … suddakulā cepi … yasmā kasmā cepi kulā agārasmā anagāriyaṁ pabbajito hoti, so ca āsavānaṁ khayā anāsavaṁ cetovimuttiṁ paññāvimuttiṁ diṭṭheva dhamme sayaṁ abhiññā sacchikatvā upasampajja viharati. Āsavānaṁ khayā samaṇo hotī”ti.
Idamavoca bhagavā. Attamanā te bhikkhū bhagavato bhāsitaṁ abhinandunti.