MN81
Mit Ghaṭīkāra
Ghaṭikārasutta
So habe ich es gehört: Einmal wanderte der Buddha mit einem großen Saṅgha von Mönchen und Nonnen durch das Land der Kosaler. Da ging der Buddha von der Straße ab, und an einer bestimmten Stelle lächelte er.
Da dachte der Ehrwürdige Ānanda: „Was ist der Grund, was ist die Ursache, dass der Buddha gelächelt hat? Klargewordene lächeln nicht ohne Grund.“
Und Ānanda ordnete seine Robe über einer Schulter, erhob seine zusammengelegten Hände zum Buddha und sagte: „Was ist der Grund, was ist die Ursache, dass der Buddha gelächelt hat? Klargewordene lächeln nicht ohne Grund.“
„Es war einmal, Ānanda, ein Marktstädtchen mit Namen Vebhaliṅga, das stand an dieser Stelle, und es war erfolgreich, blühend, dicht bevölkert und voller Menschen. Und Kassapa, ein Gesegneter, ein Vollendeter, ein vollkommen erwachter Buddha, wurde von Vebhaliṅga unterhalten. Genau hier hatte er sein Kloster, wo er saß und den Saṅgha der Mönche und Nonnen unterwies.“
Da faltete Ānanda seine äußere Robe vierfach, breitete sie aus und sagte zum Buddha: „Nun, der Gesegnete setze sich hier! Dann werden auf diesem Stück Land zwei Vollendete gesessen haben, zwei vollkommen erwachte Buddhas.“ Der Buddha setzte sich auf den ausgebreiteten Sitz und sagte zum Ehrwürdigen Ānanda:
„Es war einmal, Ānanda, ein Marktstädtchen mit Namen Vebhaliṅga, das stand an dieser Stelle, und es war erfolgreich, blühend, dicht bevölkert und voller Menschen. Und Kassapa, ein Gesegneter, ein Vollendeter, ein vollkommen erwachter Buddha, wurde von Vebhaliṅga unterhalten. Genau hier hatte er sein Kloster, wo er saß und den Saṅgha der Mönche und Nonnen unterwies.
Der Buddha Kassapa hatte einen Hauptunterstützer in Vebhaliṅga, einen Töpfer mit Namen Ghaṭīkāra. Ghaṭīkāra hatte einen lieben Freund, einen Vedenstudenten mit Namen Jotipāla. Da wandte sich Ghaṭīkāra an Jotipāla: ‚Komm, lieber Jotipāla, lass uns hingehen, um den Gesegneten Kassapa zu sehen, den Vollendeten, den vollkommen erwachten Buddha. Denn ich erachte es als heilig, diesen Gesegneten zu sehen.‘
Darauf sagte Jotipāla zu ihm: ‚Genug, lieber Ghaṭīkāra. Was soll es bringen, diesen Glatzkopf zu sehen, diesen falschen Asketen?‘
Zum zweiten Mal … und zum dritten Mal wandte sich Ghaṭīkāra an Jotipāla: ‚Komm, lieber Jotipāla, lass uns hingehen, um den Gesegneten Kassapa zu sehen, den Vollendeten, den vollkommen erwachten Buddha. Denn ich erachte es als heilig, diesen Gesegneten zu sehen.‘
Und zum dritten Mal sagte Jotipāla zu ihm: ‚Genug, lieber Ghaṭīkāra. Was soll es bringen, diesen Glatzkopf zu sehen, diesen falschen Asketen?‘
‚Nun, lieber Jotipāla, dann lass uns Badepaste nehmen und zum Fluss gehen, um zu baden.‘
‚Ja, Lieber‘, antwortete Jotipāla. Und so taten sie.
Dann wandte sich Ghaṭīkāra an Jotipāla: ‚Lieber Jotipāla, das Kloster des Buddha Kassapa ist nicht weit von hier. Lass uns hingehen, um den Gesegneten Kassapa zu sehen, den Vollendeten, den vollkommen erwachten Buddha. Denn ich erachte es als heilig, diesen Gesegneten zu sehen.‘
Darauf sagte Jotipāla zu ihm: ‚Genug, lieber Ghaṭīkāra. Was soll es bringen, diesen Glatzkopf zu sehen, diesen falschen Asketen?‘
Zum zweiten Mal … und zum dritten Mal wandte sich Ghaṭīkāra an Jotipāla: ‚Lieber Jotipāla, das Kloster des Buddha Kassapa ist nicht weit von hier. Lass uns hingehen, um den Gesegneten Kassapa zu sehen, den Vollendeten, den vollkommen erwachten Buddha. Denn ich erachte es als heilig, diesen Gesegneten zu sehen.‘
Und zum dritten Mal sagte Jotipāla zu ihm: ‚Genug, lieber Ghaṭīkāra. Was soll es bringen, diesen Glatzkopf zu sehen, diesen falschen Asketen?‘
Da packte Ghaṭīkāra Jotipāla am Rocksaum und sagte: ‚Lieber Jotipāla, das Kloster des Buddha Kassapa ist nicht weit von hier. Lass uns hingehen, um den Gesegneten Kassapa zu sehen, den Vollendeten, den vollkommen erwachten Buddha. Denn ich erachte es als heilig, diesen Gesegneten zu sehen.‘
Da löste Jotipāla seinen Rocksaum und sagte zu Ghaṭīkāra: ‚Genug, lieber Ghaṭīkāra. Was soll es bringen, diesen Glatzkopf zu sehen, diesen falschen Asketen?‘
Da packte Ghaṭīkāra Jotipāla an den Haaren seines frisch gewaschenen Kopfes und sagte: ‚Lieber Jotipāla, das Kloster des Buddha Kassapa ist nicht weit von hier. Lass uns hingehen, um den Gesegneten Kassapa zu sehen, den Vollendeten, den vollkommen erwachten Buddha. Denn ich erachte es als heilig, diesen Gesegneten zu sehen.‘
Da dachte Jotipāla: ‚Ach, wie unglaublich! Wie erstaunlich! Wie dieser Töpfer Ghaṭīkāra, obwohl er von niederer Geburt ist, sich erlaubt, mich an den Haaren meines frisch gewaschenen Kopfes zu packen! Es kann sich hier um keine gewöhnliche Sache handeln.‘ Er sagte zu Ghaṭīkāra: ‚Du melkst mich bis zu diesem Punkt, lieber Ghaṭīkāra?‘
‚Ich melke dich bis zu diesem Punkt, lieber Jotipāla. Denn als so heilig erachte ich es, diesen Gesegneten zu sehen.‘
‚Nun denn, lieber Ghaṭīkāra, lass mich los, wir werden gehen.‘
Dann gingen der Töpfer Ghaṭīkāra und der Vedenstudent Jotipāla zum Buddha Kassapa. Ghaṭīkāra verbeugte sich und setzte sich zur Seite hin, aber Jotipāla tauschte mit dem Buddha Willkommensgrüße aus und setzte sich dann zur Seite hin.
Ghaṭīkāra sagte zum Buddha Kassapa: ‚Herr, das ist der Vedenstudent Jotipāla, mein lieber Freund. Bitte lehre ihn den Dhamma.‘ Dann leitete der Buddha Kassapa Ghaṭīkāra und Jotipāla mit einem Dhammavortrag an, ermunterte, begeisterte und erhob sie. Dann erhoben sie sich von ihren Sitzen, verbeugten sich, umrundeten den Buddha Kassapa respektvoll, die rechte Seite ihm zugewandt, und gingen.
Und Jotipāla sagte zu Ghaṭīkāra: ‚Lieber Ghaṭīkāra, du hast diese Lehre gehört, warum ziehst du also nicht aus dem Haus fort ins hauslose Leben?‘
‚Weißt du nicht, lieber Jotipāla, dass ich für meine blinden alten Eltern sorge?‘
‚Nun, lieber Ghaṭīkāra, ich werde aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben.‘
Da gingen Ghaṭīkāra und Jotipāla zum Buddha Kassapa, verbeugten sich und setzten sich zur Seite hin. Ghaṭīkāra sagte zum Buddha Kassapa: ‚Herr, das ist der Vedenstudent Jotipāla, mein lieber Freund. Bitte gib ihm die Weihe des Fortziehens.‘ Und der Vedenstudent Jotipāla erhielt in Gegenwart des Buddha die Weihe des Fortziehens, die Ordination.
Nicht lange nach Jotipālas Ordination, einen halben Monat später, brach der Buddha Kassapa, nachdem er so lange in Vebhaliṅga geblieben war, wie es ihm gefiel nach Varanasi auf. Er wanderte Stück für Stück, bis er nach Varanasi kam, und hielt sich bei Varanasi im Wildpark bei Isipatana auf. Der König Kikī von Kāsi hörte, dass der Buddha angekommen war. Er ließ die erlesensten Kutschen anspannen. Dann bestieg er eine erlesene Kutsche und machte sich zusammen mit anderen erlesenen Kutschen in vollem königlichem Prunk von Varanasi auf, um den Buddha Kassapa zu sehen. Er fuhr mit der Kutsche, soweit es das Gelände erlaubte, stieg dann ab und begab sich zu Fuß zum Buddha Kassapa. Er verbeugte sich und setzte sich zur Seite hin. Der Buddha leitete ihn mit einem Dhammavortrag an, ermunterte, begeisterte und erhob ihn.
Dann sagte König Kikī zum Buddha: ‚Herr, der Buddha wolle bitte zusammen mit dem Saṅgha der Mönche und Nonnen die morgige Mahlzeit von mir annehmen.‘ Der Buddha Kassapa schwieg zum Zeichen der Zustimmung.
Da erhob sich, als er die Zustimmung des Buddha erkannt hatte, König Kikī von seinem Sitz, verbeugte sich, umrundete den Buddha respektvoll, die rechte Seite ihm zugewandt, und ging. Als dann die Nacht vorüber war, ließ König Kikī in seiner eigenen Wohnung vorzügliche frische und gekochte Speisen zubereiten: zarten Safranreis, aus dem die dunklen Körner ausgelesen waren und der mit vielen Suppen und Soßen angerichtet war. Dann ließ er den Buddha über die Zeit benachrichtigen: ‚Es ist Zeit, Herr, das Essen ist fertig.‘
Da kleidete der Buddha Kassapa sich am Morgen an, nahm Schale und Robe, ging zu König Kikīs Haus, wo er sich zusammen mit dem Saṅgha der Mönche und Nonnen auf den ausgebreiteten Sitz setzte. Und König Kikī bewirtete und bediente den Saṅgha der Mönche und Nonnen mit dem Buddha an der Spitze eigenhändig mit vorzüglichen frischen und gekochten Speisen.
Als der Buddha Kassapa gegessen und Hand und Schale gewaschen hatte, nahm König Kikī einen niedrigen Sitz und setzte sich zur Seite hin. Er sagte zum Buddha Kassapa: ‚Herr, der Buddha möchte bitte meine Einladung annehmen, die Regenzeit in Varanasi zu verbringen. Für den Saṅgha wird wieder auf die gleiche Art gesorgt werden.‘
‚Genug, großer König. Ich habe bereits eine Einladung für den Regenzeitaufenthalt angenommen.‘
Zum zweiten Mal … und zum dritten Mal sagte König Kikī zum Buddha Kassapa: ‚Herr, der Buddha möchte bitte meine Einladung annehmen, die Regenzeit in Varanasi zu verbringen. Für den Saṅgha wird wieder auf die gleiche Art gesorgt werden.‘
‚Genug, großer König. Ich habe bereits eine Einladung für den Regenzeitaufenthalt angenommen.‘
Da dachte der König Kikī: ‚Der Buddha nimmt meine Einladung, die Regenzeit in Varanasi zu verbringen, nicht an‘, und wurde traurig und aufgebracht. Und der König Kikī sagte zum Buddha Kassapa: ‚Herr, hast du einen anderen Unterstützer, der besser ist als ich?‘
‚Großer König, da ist das Marktstädtchen Vebhaliṅga, wo ein Töpfer mit Namen Ghaṭīkāra lebt. Er ist mein Hauptunterstützer. Nun, großer König, als du dachtest: „Der Buddha nimmt meine Einladung, die Regenzeit in Varanasi zu verbringen, nicht an“, da wurdest du traurig und aufgebracht. Aber Ghaṭīkāra ist nicht aufgebracht, noch wird er es werden.
Ghaṭīkāra hat Zuflucht zum Buddha, zur Lehre und zum Saṅgha genommen. Er tötet keine lebenden Geschöpfe, stiehlt nicht, begeht keine sexuellen Verfehlungen, lügt nicht und trinkt keine Rauschmittel wie Bier, Wein und Branntwein. Er hat auf Erfahrung gegründete Zuversicht zum Buddha, zur Lehre und zum Saṅgha und besitzt die Tugend, die von den Edlen geliebt wird. Er ist frei von Zweifel bezüglich des Leidens, des Ursprungs des Leidens, des Aufhörens des Leidens und der Übung, die zum Aufhören des Leidens führt. Er isst zu einer Tageszeit. Er lebt keusch, ist tugendhaft und von gutem Charakter. Edelsteine und Gold hat er abgetan und Gold und Zahlungsmittel zurückgewiesen. Er hat den Spaten weggelegt und gräbt auch mit seinen Händen nicht die Erde um. Er nimmt, was an einem Flussufer herabgefallen ist oder von Mäusen aufgegraben wurde, und trägt es in einem Tragekorb zurück. Wenn er eine Schüssel gemacht hat, sagt er: „Jeder kann Sesam, Mungobohnen oder Kichererbsen in einem Sack hier lassen und nehmen, was er möchte.“ Er sorgt für seine blinden Eltern. Und da er die fünf niederen Fesseln aufgelöst hat, wird Ghaṭīkāra durch unmittelbares Erscheinen wiedergeboren werden und wird dort erlöschen, er muss von jener Welt nicht zurückkehren.
Dieses eine Mal, großer König, hielt ich mich in der Nähe des Marktstädtchens Vebhaliṅga auf. Da kleidete ich mich am Morgen an, nahm Schale und Robe, ging zur Wohnung von Ghaṭīkāras Eltern und sagte zu ihnen: „Entschuldigung, wo ist Bhaggava hingegangen?“
„Dein Unterstützer ist ausgegangen, Herr. Aber nimm Reis aus dem Kessel und Soße aus dem Topf und iss.“ Und so tat ich es. Und nach dem Essen erhob ich mich von meinem Sitz und ging.
Dann ging Ghaṭīkāra zu seinen Eltern und sagte: „Wer hat Reis aus dem Kessel und Soße aus dem Topf genommen, hat gegessen und ist gegangen?“
„Es war der Buddha Kassapa, mein Lieber.“
Da dachte Ghaṭīkāra: „Ich habe Glück, so großes Glück, dass der Buddha Kassapa mir so sehr vertraut!“ Und Freude und Glück verließen den Töpfer Ghaṭīkāra einen halben Monat lang nicht, und seine Eltern eine Woche lang.
Ein anderes Mal, großer König, hielt ich mich wieder in der Nähe dieses Marktstädtchens Vebhaliṅga auf. Da kleidete ich mich am Morgen an, nahm Schale und Robe, ging zur Wohnung von Ghaṭīkāras Eltern und sagte zu ihnen: „Entschuldigung, wo ist Bhaggava hingegangen?“
„Dein Unterstützer ist ausgegangen, Herr. Aber nimm Brei aus dem Kessel und Soße aus dem Topf und iss.“ Und so tat ich es. Und nach dem Essen erhob ich mich von meinem Sitz und ging.
Dann ging Ghaṭīkāra zu seinen Eltern und sagte: „Wer hat Brei aus dem Kessel und Soße aus dem Topf genommen, hat gegessen und ist gegangen?“
„Es war der Buddha Kassapa, mein Lieber.“
Da dachte Ghaṭīkāra: „Ich habe Glück, so großes Glück, dass der Buddha Kassapa mir so sehr vertraut!“ Und Freude und Glück verließen den Töpfer Ghaṭīkāra einen halben Monat lang nicht, und seine Eltern eine Woche lang.
Ein anderes Mal, großer König, hielt ich mich wieder in der Nähe dieses Marktstädtchens Vebhaliṅga auf. Zu dieser Zeit war meine Hütte undicht. Daher wandte ich mich an die Mönche und Nonnen:
„Mönche und Nonnen, geht zu Ghaṭīkāras Wohnung und findet etwas Gras.“
Darauf erwiderten diese Mönche und Nonnen: „Herr, es gibt dort kein Gras, aber seine Werkstatt hat ein Grasdach.“
„Dann geht zur Werkstatt und nehmt das Gras fort.“ Und das taten sie.
Da sagten Ghaṭīkāras Eltern zu diesen Mönchen und Nonnen: „Wer nimmt das Gras von der Werkstatt fort?“
„Es sind die Mönche und Nonnen, Schwester. Die Hütte des Buddha ist undicht.“
„Nehmt es, ihr Herren! Nehmt es, ihr Liebsten!“
Dann ging Ghaṭīkāra zu seinen Eltern und sagte: „Wer hat das Gras von der Werkstatt fortgenommen?“
„Das waren die Mönche und Nonnen, Lieber. Es scheint, die Hütte des Buddha ist undicht.“
Da dachte Ghaṭīkāra: „Ich habe Glück, so großes Glück, dass der Buddha Kassapa mir so sehr vertraut!“ Und Freude und Glück verließen den Töpfer Ghaṭīkāra einen halben Monat lang nicht, und seine Eltern eine Woche lang.
Und die Werkstatt behielt während der gesamten drei Monate den Luftraum als Dach, doch es fiel kein Regen hinein. Und so, großer König, ist der Töpfer Ghaṭīkāra.‘
‚Der Töpfer Ghaṭīkāra hat Glück, Herr, so großes Glück, dass der Buddha Kassapa ihm so sehr vertraut!‘
Und König Kikī schickte fünfhundert Ladungen Reis, zarten Safranreis und passende Soßen zu Ghaṭīkāra. Da begab sich einer der Männer des Königs zu Ghaṭīkāra und sagte: ‚Herr, diese fünfhundert Ladungen Reis, zarten Safranreis und passende Soßen hat dir König Kikī aus Kāsi geschickt. Bitte nimm sie an.‘
‚Der König hat viele Pflichten und Verantwortlichkeiten. Ich habe genug. Dies hier soll für den König selbst sein.‘
Ānanda, du denkst vielleicht: ‚Der Vedenstudent Jotipāla wird damals sicher jemand anders gewesen sein?‘ Aber so solltest du es nicht sehen. Ich selbst war damals der Vedenstudent Jotipāla.“
Das sagte der Buddha. Zufrieden begrüßte der Ehrwürdige Ānanda die Worte des Buddha.
So I have heard. At one time the Buddha was wandering in the land of the Kosalans together with a large Saṅgha of mendicants. Then the Buddha left the road, and at a certain spot he smiled.
Then Venerable Ānanda thought, “What is the cause, what is the reason why the Buddha smiled? Realized Ones do not smile for no reason.”
So Ānanda arranged his robe over one shoulder, raised his joined palms toward the Buddha, and said, “What is the cause, what is the reason why the Buddha smiled? Realized Ones do not smile for no reason.”
“Once upon a time, Ānanda, there was a market town in this spot named Vebhaliṅga. It was successful and prosperous, populous, full of humans. And Kassapa, a blessed one, a perfected one, a fully awakened Buddha, lived supported by Vebhaliṅga. It was here, in fact, that he had his monastery, where he advised the mendicant Saṅgha while seated.”
Then Ānanda spread out his outer robe folded in four and said to the Buddha, “Well then, sir, may the Blessed One sit here! Then this piece of land will have been occupied by two perfected ones, fully awakened Buddhas.” The Buddha sat on the seat spread out. When he was seated he said to Venerable Ānanda:
“Once upon a time, Ānanda, there was a market town in this spot named Vebhaliṅga. It was successful and prosperous, populous, full of humans. And Kassapa, a blessed one, a perfected one, a fully awakened Buddha, lived supported by Vebhaliṅga. It was here, in fact, that he had his monastery, where he advised the mendicant Saṅgha while seated.
The Buddha Kassapa had as chief supporter in Vebhaliṅga a potter named Ghaṭīkāra. Ghaṭīkāra had a dear friend named Jotipāla, a student. Then Ghaṭīkāra addressed Jotipāla, ‘Come, dear Jotipāla, let’s go to see the Blessed One Kassapa, the perfected one, the fully awakened Buddha. For I deem it holy to see that Blessed One.’
When he said this, Jotipāla said to him, ‘Enough, dear Ghaṭīkāra. What’s the use of seeing that shaveling, that fake ascetic?’
For a second time … and a third time, Ghaṭīkāra addressed Jotipāla, ‘Come, dear Jotipāla, let’s go to see the Blessed One Kassapa, the perfected one, the fully awakened Buddha. For I deem it holy to see that Blessed One.’
For a third time, Jotipāla said to him, ‘Enough, dear Ghaṭīkāra. What’s the use of seeing that shaveling, that fake ascetic?’
‘Well then, dear Jotipāla, let’s take some bathing cleanser and go to the river to bathe.’
‘Yes, dear,’ replied Jotipāla. So that’s what they did.
Then Ghaṭīkāra addressed Jotipāla, ‘Dear Jotipāla, the Buddha Kassapa’s monastery is not far away. Let’s go to see the Blessed One Kassapa, the perfected one, the fully awakened Buddha. For I deem it holy to see that Blessed One.’
When he said this, Jotipāla said to him, ‘Enough, dear Ghaṭīkāra. What’s the use of seeing that shaveling, that fake ascetic?’
For a second time … and a third time, Ghaṭīkāra addressed Jotipāla, ‘Dear Jotipāla, the Buddha Kassapa’s monastery is not far away. Let’s go to see the Blessed One Kassapa, the perfected one, the fully awakened Buddha. For I deem it holy to see that Blessed One.’
For a third time, Jotipāla said to him, ‘Enough, dear Ghaṭīkāra. What’s the use of seeing that shaveling, that fake ascetic?’
Then Ghaṭīkāra grabbed Jotipāla by the skirt-hem and said, ‘Dear Jotipāla, the Buddha Kassapa’s monastery is not far away. Let’s go to see the Blessed One Kassapa, the perfected one, the fully awakened Buddha. For I deem it holy to see that Blessed One.’
So Jotipāla undid his skirt-hem and said to Ghaṭīkāra, ‘Enough, dear Ghaṭīkāra. What’s the use of seeing that shaveling, that fake ascetic?’
Then Ghaṭīkāra grabbed Jotipāla by the hair of his freshly-washed head and said, ‘Dear Jotipāla, the Buddha Kassapa’s monastery is not far away. Let’s go to see the Blessed One Kassapa, the perfected one, the fully awakened Buddha. For I deem it holy to see that Blessed One.’
Then Jotipāla thought, ‘Oh lord, how incredible, how amazing, how this potter Ghaṭīkāra, though of lowly birth, should presume to grab me by the hair of my freshly-washed head! This must be no ordinary matter.’ He said to Ghaṭīkāra, ‘You’d even milk it to this extent, dear Ghaṭīkāra?’
‘I even milk it to this extent, dear Jotipāla. For that is how holy I deem it to see that Blessed One.’
‘Well then, dear Ghaṭīkāra, release me, we shall go.’
Then Ghaṭīkāra the potter and Jotipāla the student went to the Buddha Kassapa. Ghaṭīkāra bowed and sat down to one side, but Jotipāla exchanged greetings with the Buddha and sat down to one side.
Ghaṭīkāra said to the Buddha Kassapa, ‘Sir, this is the student Jotipāla, my dear friend. Please teach him the Dhamma.’ Then the Buddha Kassapa educated, encouraged, fired up, and inspired Ghaṭīkāra and Jotipāla with a Dhamma talk. Then they got up from their seat, bowed, and respectfully circled the Buddha Kassapa, keeping him on their right, before leaving.
Then Jotipāla said to Ghatīkāra, ‘Dear Ghaṭīkāra, you have heard this teaching, so why don’t you go forth from the lay life to homelessness?’
‘Don’t you know, dear Jotipāla, that I provide for my blind old parents?’
‘Well then, dear Ghaṭīkāra, I shall go forth from the lay life to homelessness.’
Then Ghaṭīkāra and Jotipāla went to the Buddha Kassapa, bowed and sat down to one side. Ghaṭīkāra said to the Buddha Kassapa, ‘Sir, this is the student Jotipāla, my dear friend. Please give him the going forth.’ And Jotipāla the student received the going forth, the ordination in the Buddha’s presence.
Not long after Jotipāla’s ordination, a fortnight later, the Buddha Kassapa—having stayed in Vebhaliṅga as long as he pleased—set out for Varanasi. Traveling stage by stage, he arrived at Varanasi, where he stayed near Varanasi, in the deer park at Isipatana. King Kikī of Kāsi heard that he had arrived. He had the finest carriages harnessed. He then mounted a fine carriage and, along with other fine carriages, set out in full royal pomp from Varanasi to see the Buddha Kassapa. He went by carriage as far as the terrain allowed, then descended and approached the Buddha Kassapa on foot. He bowed and sat down to one side. The Buddha educated, encouraged, fired up, and inspired him with a Dhamma talk.
Then King Kikī said to the Buddha, ‘Sir, would the Buddha together with the mendicant Saṅgha please accept tomorrow’s meal from me?’ The Buddha Kassapa consented with silence.
Then, knowing that the Buddha had consented, King Kikī got up from his seat, bowed, and respectfully circled the Buddha, keeping him on his right, before leaving. And when the night had passed, King Kikī had delicious fresh and cooked foods prepared in his own home—soft saffron rice with the dark grains picked out, served with many soups and sauces. Then he had the Buddha informed of the time, saying, ‘Sir, it’s time. The meal is ready.’
Then Kassapa Buddha robed up in the morning and, taking his bowl and robe, went to the home of King Kikī, where he sat on the seat spread out, together with the Saṅgha of mendicants. Then King Kikī served and satisfied the mendicant Saṅgha headed by the Buddha with his own hands with delicious fresh and cooked foods.
When the Buddha Kassapa had eaten and washed his hand and bowl, King Kikī took a low seat and sat to one side. There he said to the Buddha Kassapa, ‘Sir, would the Buddha please accept my invitation to reside in Varanasi for the rainy season? The Saṅgha will be looked after in the same style.’
‘Enough, great king. I have already accepted an invitation for the rains residence.’
For a second time … and a third time King Kikī said to the Buddha Kassapa, ‘Sir, would the Buddha please accept my invitation to reside in Varanasi for the rainy season? The Saṅgha will be looked after in the same style.’
‘Enough, Great King. I have already accepted an invitation for the rains residence.’
Then King Kikī, thinking, ‘The Buddha does not accept my invitation to reside for the rains in Varanasi,’ became sad and upset. Then King Kikī said to the Buddha Kassapa, ‘Sir, do you have another supporter better than me?’
‘Great king, there is a market town named Vebhaliṅga, where there is a potter named Ghaṭīkāra. He is my chief supporter. Now, great king, when you thought, “The Buddha does not accept my invitation to reside for the rains in Varanasi,” you became sad and upset. But Ghaṭīkāra doesn’t get upset, nor will he.
Ghaṭīkāra has gone for refuge to the Buddha, the teaching, and the Saṅgha. He doesn’t kill living creatures, steal, commit sexual misconduct, lie, or consume beer, wine, and liquor intoxicants. He has experiential confidence in the Buddha, the teaching, and the Saṅgha, and possesses the ethics loved by the noble ones. He is free of doubt regarding suffering, its origin, its cessation, and the practice that leads to its cessation. He eats in one part of the day; he’s chaste, ethical, and of good character. He has set aside gems and gold, and quit using gold and currency. He has put down the shovel and doesn’t dig the earth with his own hands. He takes what has crumbled off by a riverbank or been dug up by mice, and brings it back in a carrier. When he has made a pot, he says, “Anyone may leave bagged sesame, mung beans, or chickpeas here and take what they wish.” He provided for his blind old parents. And since he has ended the five lower fetters, Ghaṭīkāra will be reborn spontaneously and will become extinguished there, not liable to return from that world.
This one time, great king, I was staying near the market town of Vebhaliṅga. Then I robed up in the morning and, taking my bowl and robe, went to the home of Ghaṭīkāra’s parents, where I said to them, “Excuse me, where has Bhaggava gone?”
“Your supporter has gone out, sir. But take rice from the pot and sauce from the pan and eat.” So that’s what I did. And after eating I got up from my seat and left.
Then Ghaṭīkāra went up to his parents and said, “Who took rice from the pot and sauce from the pan, ate it, and left?”
“It was the Buddha Kassapa, my dear.”
Then Ghaṭīkāra thought, “I’m so fortunate, so very fortunate, in that the Buddha Kassapa trusts me so much!” Then joy and happiness did not leave him for a fortnight, or his parents for a week.
Another time, great king, I was staying near that same market town of Vebhaliṅga. Then I robed up in the morning and, taking my bowl and robe, went to the home of Ghaṭīkāra’s parents, where I said to them, “Excuse me, where has Bhaggava gone?”
“Your supporter has gone out, sir. But take porridge from the pot and sauce from the pan and eat.” So that’s what I did. And after eating I got up from my seat and left.
Then Ghaṭīkāra went up to his parents and said, “Who took porridge from the pot and sauce from the pan, ate it, and left?”
“It was the Buddha Kassapa, my dear.”
Then Ghaṭīkāra thought, “I’m so fortunate, so very fortunate, to be trusted so much by the Buddha Kassapa!” Then joy and happiness did not leave him for a fortnight, or his parents for a week.
Another time, great king, I was staying near that same market town of Vebhaliṅga. Now at that time my hut leaked. So I addressed the mendicants,
“Mendicants, go to Ghaṭīkāra’s home and find some grass.”
When I said this, those mendicants said to me, “Sir, there’s no grass there, but his workshop has a grass roof.”
“Then go to the workshop and strip the grass.” So that’s what they did.
Then Ghaṭīkāra’s parents said to those mendicants, “Who’s stripping the grass from the workshop?”
“It’s the mendicants, sister. The Buddha’s hut is leaking.”
“Take it, sirs! Take it, dearest ones!”
Then Ghaṭīkāra went up to his parents and said, “Who stripped the grass from the workshop?”
“It was the mendicants, dear. It seems the Buddha’s hut is leaking.”
Then Ghaṭīkāra thought, “I’m so fortunate, so very fortunate, to be trusted so much by the Buddha Kassapa!” Then joy and happiness did not leave him for a fortnight, or his parents for a week.
Then the workshop remained with the atmosphere for a roof for the whole three months, but the heavens did not rain on it. And that, great king, is what Ghaṭīkāra the potter is like.’
‘Ghaṭīkāra the potter is fortunate, very fortunate, to be so trusted by the Buddha Kassapa.’
Then King Kikī sent around five hundred loads of rice, soft saffron rice, and suitable sauce to Ghaṭīkāra. Then one of the king’s men approached Ghaṭīkāra and said, ‘Sir, these five hundred loads of rice, soft saffron rice, and suitable sauce have been sent to you by King Kikī of Kāsi. Please accept them.’
‘The king has many duties, and much to do. I have enough. Let this be for the king himself.’
Ānanda, you might think: ‘Surely the student Jotipāla must have been someone else at that time?’ But you should not see it like this. I myself was the student Jotipāla at that time.”
That is what the Buddha said. Satisfied, Venerable Ānanda approved what the Buddha said.
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā kosalesu cārikaṁ carati mahatā bhikkhusaṅghena saddhiṁ. Atha kho bhagavā maggā okkamma aññatarasmiṁ padese sitaṁ pātvākāsi.
Atha kho āyasmato ānandassa etadahosi: “ko nu kho hetu, ko paccayo bhagavato sitassa pātukammāya? Na akāraṇena tathāgatā sitaṁ pātukarontī”ti.
Atha kho āyasmā ānando ekaṁsaṁ cīvaraṁ katvā yena bhagavā tenañjaliṁ paṇāmetvā bhagavantaṁ etadavoca: “ko nu kho, bhante, hetu, ko paccayo bhagavato sitassa pātukammāya? Na akāraṇena tathāgatā sitaṁ pātukarontī”ti.
“Bhūtapubbaṁ, ānanda, imasmiṁ padese vegaḷiṅgaṁ nāma gāmanigamo ahosi iddho ceva phīto ca bahujano ākiṇṇamanusso. Vegaḷiṅgaṁ kho, ānanda, gāmanigamaṁ kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho upanissāya vihāsi. Idha sudaṁ, ānanda, kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa ārāmo ahosi. Idha sudaṁ, ānanda, kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho nisinnako bhikkhusaṅghaṁ ovadatī”ti.
Atha kho āyasmā ānando catugguṇaṁ saṅghāṭiṁ paññapetvā bhagavantaṁ etadavoca: “tena hi, bhante, bhagavā nisīdatu ettha. Ayaṁ bhūmipadeso dvīhi arahantehi sammāsambuddhehi paribhutto bhavissatī”ti. Nisīdi bhagavā paññatte āsane. Nisajja kho bhagavā āyasmantaṁ ānandaṁ āmantesi:
“Bhūtapubbaṁ, ānanda, imasmiṁ padese vegaḷiṅgaṁ nāma gāmanigamo ahosi iddho ceva phīto ca bahujano ākiṇṇamanusso. Vegaḷiṅgaṁ kho, ānanda, gāmanigamaṁ kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho upanissāya vihāsi. Idha sudaṁ, ānanda, kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa ārāmo ahosi. Idha sudaṁ, ānanda, kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho nisinnako bhikkhusaṅghaṁ ovadati.
Vegaḷiṅge kho, ānanda, gāmanigame ghaṭikāro nāma kumbhakāro kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa upaṭṭhāko ahosi aggupaṭṭhāko. Ghaṭikārassa kho, ānanda, kumbhakārassa jotipālo nāma māṇavo sahāyo ahosi piyasahāyo. Atha kho, ānanda, ghaṭikāro kumbhakāro jotipālaṁ māṇavaṁ āmantesi: ‘āyāma, samma jotipāla, kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ dassanāya upasaṅkamissāma. Sādhusammatañhi me tassa bhagavato dassanaṁ arahato sammāsambuddhassā’ti.
Evaṁ vutte, ānanda, jotipālo māṇavo ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ etadavoca: ‘alaṁ, samma ghaṭikāra. Kiṁ pana tena muṇḍakena samaṇakena diṭṭhenā’ti?
Dutiyampi kho, ānanda …pe… tatiyampi kho, ānanda, ghaṭikāro kumbhakāro jotipālaṁ māṇavaṁ etadavoca: ‘āyāma, samma jotipāla, kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ dassanāya upasaṅkamissāma. Sādhusammatañhi me tassa bhagavato dassanaṁ arahato sammāsambuddhassā’ti.
Tatiyampi kho, ānanda, jotipālo māṇavo ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ etadavoca: ‘alaṁ, samma ghaṭikāra. Kiṁ pana tena muṇḍakena samaṇakena diṭṭhenā’ti?
‘Tena hi, samma jotipāla, sottisināniṁ ādāya nadiṁ gamissāma sināyitun’ti.
‘Evaṁ, sammā’ti kho, ānanda, jotipālo māṇavo ghaṭikārassa kumbhakārassa paccassosi. Atha kho, ānanda, ghaṭikāro ca kumbhakāro jotipālo ca māṇavo sottisināniṁ ādāya nadiṁ agamaṁsu sināyituṁ.
Atha kho, ānanda, ghaṭikāro kumbhakāro jotipālaṁ māṇavaṁ āmantesi: ‘ayaṁ, samma jotipāla, kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa avidūre ārāmo. Āyāma, samma jotipāla, kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ dassanāya upasaṅkamissāma. Sādhusammatañhi me tassa bhagavato dassanaṁ arahato sammāsambuddhassā’ti.
Evaṁ vutte, ānanda, jotipālo māṇavo ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ etadavoca: ‘alaṁ, samma ghaṭikāra. Kiṁ pana tena muṇḍakena samaṇakena diṭṭhenā’ti?
Dutiyampi kho, ānanda …pe… tatiyampi kho, ānanda, ghaṭikāro kumbhakāro jotipālaṁ māṇavaṁ etadavoca: ‘ayaṁ, samma jotipāla, kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa avidūre ārāmo. Āyāma, samma jotipāla, kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ dassanāya upasaṅkamissāma. Sādhusammatañhi me tassa bhagavato dassanaṁ arahato sammāsambuddhassā’ti.
Tatiyampi kho, ānanda, jotipālo māṇavo ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ etadavoca: ‘alaṁ, samma ghaṭikāra. Kiṁ pana tena muṇḍakena samaṇakena diṭṭhenā’ti?
Atha kho, ānanda, ghaṭikāro kumbhakāro jotipālaṁ māṇavaṁ ovaṭṭikāyaṁ parāmasitvā etadavoca: ‘ayaṁ, samma jotipāla, kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa avidūre ārāmo. Āyāma, samma jotipāla, kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ dassanāya upasaṅkamissāma. Sādhusammatañhi me tassa bhagavato dassanaṁ arahato sammāsambuddhassā’ti.
Atha kho, ānanda, jotipālo māṇavo ovaṭṭikaṁ vinivaṭṭetvā ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ etadavoca: ‘alaṁ, samma ghaṭikāra. Kiṁ pana tena muṇḍakena samaṇakena diṭṭhenā’ti?
Atha kho, ānanda, ghaṭikāro kumbhakāro jotipālaṁ māṇavaṁ sīsaṁnhātaṁ kesesu parāmasitvā etadavoca: ‘ayaṁ, samma jotipāla, kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa avidūre ārāmo. Āyāma, samma jotipāla, kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ dassanāya upasaṅkamissāma. Sādhusammatañhi me tassa bhagavato dassanaṁ arahato sammāsambuddhassā’ti.
Atha kho, ānanda, jotipālassa māṇavassa etadahosi: ‘acchariyaṁ vata bho, abbhutaṁ vata bho. Yatra hi nāmāyaṁ ghaṭikāro kumbhakāro ittarajacco samāno amhākaṁ sīsaṁnhātānaṁ kesesu parāmasitabbaṁ maññissati; na vatidaṁ kira orakaṁ maññe bhavissatī’ti; ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ etadavoca: ‘yāvatādohipi, samma ghaṭikārā’ti?
‘Yāvatādohipi, samma jotipāla. Tathā hi pana me sādhusammataṁ tassa bhagavato dassanaṁ arahato sammāsambuddhassā’ti.
‘Tena hi, samma ghaṭikāra, muñca; gamissāmā’ti.
Atha kho, ānanda, ghaṭikāro ca kumbhakāro jotipālo ca māṇavo yena kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā ghaṭikāro kumbhakāro kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Jotipālo pana māṇavo kassapena bhagavatā arahatā sammāsambuddhena saddhiṁ sammodi. Sammodanīyaṁ kathaṁ sāraṇīyaṁ vītisāretvā ekamantaṁ nisīdi.
Ekamantaṁ nisinno kho, ānanda, ghaṭikāro kumbhakāro kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavoca: ‘ayaṁ me, bhante, jotipālo māṇavo sahāyo piyasahāyo. Imassa bhagavā dhammaṁ desetū’ti. Atha kho, ānanda, kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho ghaṭikārañca kumbhakāraṁ jotipālañca māṇavaṁ dhammiyā kathāya sandassesi samādapesi samuttejesi sampahaṁsesi. Atha kho, ānanda, ghaṭikāro ca kumbhakāro jotipālo ca māṇavo kassapena bhagavatā arahatā sammāsambuddhena dhammiyā kathāya sandassitā samādapitā samuttejitā sampahaṁsitā kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa bhāsitaṁ abhinanditvā anumoditvā uṭṭhāyāsanā kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ abhivādetvā padakkhiṇaṁ katvā pakkamiṁsu.
Atha kho, ānanda, jotipālo māṇavo ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ etadavoca: ‘imaṁ nu tvaṁ, samma ghaṭikāra, dhammaṁ suṇanto atha ca pana agārasmā anagāriyaṁ na pabbajissasī’ti?
‘Nanu maṁ, samma jotipāla, jānāsi, andhe jiṇṇe mātāpitaro posemī’ti?
‘Tena hi, samma ghaṭikāra, ahaṁ agārasmā anagāriyaṁ pabbajissāmī’ti.
Atha kho, ānanda, ghaṭikāro ca kumbhakāro jotipālo ca māṇavo yena kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho tenupasaṅkamiṁsu; upasaṅkamitvā kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdiṁsu. Ekamantaṁ nisinno kho, ānanda, ghaṭikāro kumbhakāro kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavoca: ‘ayaṁ me, bhante, jotipālo māṇavo sahāyo piyasahāyo. Imaṁ bhagavā pabbājetū’ti. Alattha kho, ānanda, jotipālo māṇavo kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa santike pabbajjaṁ, alattha upasampadaṁ.
Atha kho, ānanda, kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho acirūpasampanne jotipāle māṇave aḍḍhamāsupasampanne vegaḷiṅge yathābhirantaṁ viharitvā yena bārāṇasī tena cārikaṁ pakkāmi. Anupubbena cārikaṁ caramāno yena bārāṇasī tadavasari. Tatra sudaṁ, ānanda, kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho bārāṇasiyaṁ viharati isipatane migadāye. Assosi kho, ānanda, kikī kāsirājā: ‘kassapo kira bhagavā arahaṁ sammāsambuddho bārāṇasiṁ anuppatto bārāṇasiyaṁ viharati isipatane migadāye’ti. Atha kho, ānanda, kikī kāsirājā bhadrāni bhadrāni yānāni yojāpetvā bhadraṁ yānaṁ abhiruhitvā bhadrehi bhadrehi yānehi bārāṇasiyā niyyāsi mahaccarājānubhāvena kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ dassanāya. Yāvatikā yānassa bhūmi yānena gantvā yānā paccorohitvā pattikova yena kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinnaṁ kho, ānanda, kikiṁ kāsirājānaṁ kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho dhammiyā kathāya sandassesi samādapesi samuttejesi sampahaṁsesi.
Atha kho, ānanda, kikī kāsirājā kassapena bhagavatā arahatā sammāsambuddhena dhammiyā kathāya sandassito samādapito samuttejito sampahaṁsito kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavoca: ‘adhivāsetu me, bhante, bhagavā svātanāya bhattaṁ saddhiṁ bhikkhusaṅghenā’ti. Adhivāsesi kho, ānanda, kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho tuṇhībhāvena.
Atha kho, ānanda, kikī kāsirājā kassapassa bhagavato sammāsambuddhassa adhivāsanaṁ viditvā uṭṭhāyāsanā kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ abhivādetvā padakkhiṇaṁ katvā pakkāmi. Atha kho, ānanda, kikī kāsirājā tassā rattiyā accayena sake nivesane paṇītaṁ khādanīyaṁ bhojanīyaṁ paṭiyādāpetvā paṇḍupuṭakassa sālino vigatakāḷakaṁ anekasūpaṁ anekabyañjanaṁ, kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa kālaṁ ārocāpesi: ‘kālo, bhante, niṭṭhitaṁ bhattan’ti.
Atha kho, ānanda, kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho pubbaṇhasamayaṁ nivāsetvā pattacīvaramādāya yena kikissa kāsirañño nivesanaṁ tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā paññatte āsane nisīdi saddhiṁ bhikkhusaṅghena. Atha kho, ānanda, kikī kāsirājā buddhappamukhaṁ bhikkhusaṅghaṁ paṇītena khādanīyena bhojanīyena sahatthā santappesi sampavāresi.
Atha kho, ānanda, kikī kāsirājā kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ bhuttāviṁ onītapattapāṇiṁ aññataraṁ nīcaṁ āsanaṁ gahetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho, ānanda, kikī kāsirājā kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavoca: ‘adhivāsetu me, bhante, bhagavā bārāṇasiyaṁ vassāvāsaṁ; evarūpaṁ saṅghassa upaṭṭhānaṁ bhavissatī’ti.
‘Alaṁ, mahārāja. Adhivuttho me vassāvāso’ti.
Dutiyampi kho, ānanda … tatiyampi kho, ānanda, kikī kāsirājā kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavoca: ‘adhivāsetu me, bhante, bhagavā bārāṇasiyaṁ vassāvāsaṁ; evarūpaṁ saṅghassa upaṭṭhānaṁ bhavissatī’ti.
‘Alaṁ, mahārāja. Adhivuttho me vassāvāso’ti.
Atha kho, ānanda, kikissa kāsirañño ‘na me kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho adhivāseti bārāṇasiyaṁ vassāvāsan’ti ahudeva aññathattaṁ, ahu domanassaṁ. Atha kho, ānanda, kikī kāsirājā kassapaṁ bhagavantaṁ arahantaṁ sammāsambuddhaṁ etadavoca: ‘atthi nu kho, bhante, añño koci mayā upaṭṭhākataro’ti?
‘Atthi, mahārāja, vegaḷiṅgaṁ nāma gāmanigamo. Tattha ghaṭikāro nāma kumbhakāro; so me upaṭṭhāko aggupaṭṭhāko. Tuyhaṁ kho pana, mahārāja, na me kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho adhivāseti bārāṇasiyaṁ vassāvāsanti attheva aññathattaṁ, atthi domanassaṁ. Tayidaṁ ghaṭikārassa kumbhakārassa natthi ca na ca bhavissati.
Ghaṭikāro kho, mahārāja, kumbhakāro buddhaṁ saraṇaṁ gato, dhammaṁ saraṇaṁ gato, saṅghaṁ saraṇaṁ gato. Ghaṭikāro kho, mahārāja, kumbhakāro pāṇātipātā paṭivirato, adinnādānā paṭivirato, kāmesumicchācārā paṭivirato, musāvādā paṭivirato, surāmerayamajjapamādaṭṭhānā paṭivirato. Ghaṭikāro kho, mahārāja, kumbhakāro buddhe aveccappasādena samannāgato, dhamme aveccappasādena samannāgato, saṅghe aveccappasādena samannāgato, ariyakantehi sīlehi samannāgato. Ghaṭikāro kho, mahārāja, kumbhakāro dukkhe nikkaṅkho, dukkhasamudaye nikkaṅkho, dukkhanirodhe nikkaṅkho, dukkhanirodhagāminiyā paṭipadāya nikkaṅkho. Ghaṭikāro kho, mahārāja, kumbhakāro ekabhattiko brahmacārī sīlavā kalyāṇadhammo. Ghaṭikāro kho, mahārāja, kumbhakāro nikkhittamaṇisuvaṇṇo apetajātarūparajato. Ghaṭikāro kho, mahārāja, kumbhakāro pannamusalo na sahatthā pathaviṁ khaṇati. Yaṁ hoti kūlapaluggaṁ vā mūsikukkaro vā taṁ kājena āharitvā bhājanaṁ karitvā evamāha: “ettha yo icchati taṇḍulapaṭibhastāni vā muggapaṭibhastāni vā kaḷāyapaṭibhastāni vā nikkhipitvā yaṁ icchati taṁ haratū”ti. Ghaṭikāro kho, mahārāja, kumbhakāro andhe jiṇṇe mātāpitaro poseti. Ghaṭikāro kho, mahārāja, kumbhakāro pañcannaṁ orambhāgiyānaṁ saṁyojanānaṁ parikkhayā opapātiko tattha parinibbāyī anāvattidhammo tasmā lokā.
Ekamidāhaṁ, mahārāja, samayaṁ vegaḷiṅge nāma gāmanigame viharāmi. Atha khvāhaṁ, mahārāja, pubbaṇhasamayaṁ nivāsetvā pattacīvaramādāya yena ghaṭikārassa kumbhakārassa mātāpitaro tenupasaṅkamiṁ; upasaṅkamitvā ghaṭikārassa kumbhakārassa mātāpitaro etadavocaṁ: “handa ko nu kho ayaṁ bhaggavo gato”ti?
“Nikkhanto kho te, bhante, upaṭṭhāko antokumbhiyā odanaṁ gahetvā pariyogā sūpaṁ gahetvā paribhuñjā”ti. Atha khvāhaṁ, mahārāja, kumbhiyā odanaṁ gahetvā pariyogā sūpaṁ gahetvā paribhuñjitvā uṭṭhāyāsanā pakkamiṁ.
Atha kho, mahārāja, ghaṭikāro kumbhakāro yena mātāpitaro tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā mātāpitaro etadavoca: “ko kumbhiyā odanaṁ gahetvā pariyogā sūpaṁ gahetvā paribhuñjitvā uṭṭhāyāsanā pakkanto”ti?
“Kassapo, tāta, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho kumbhiyā odanaṁ gahetvā pariyogā sūpaṁ gahetvā paribhuñjitvā uṭṭhāyāsanā pakkanto”ti?
Atha kho, mahārāja, ghaṭikārassa kumbhakārassa etadahosi: “lābhā vata me, suladdhaṁ vata me, yassa me kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho evaṁ abhivissattho”ti. Atha kho, mahārāja, ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ aḍḍhamāsaṁ pītisukhaṁ na vijahati, sattāhaṁ mātāpitūnaṁ.
Ekamidāhaṁ, mahārāja, samayaṁ tattheva vegaḷiṅge nāma gāmanigame viharāmi. Atha khvāhaṁ, mahārāja, pubbaṇhasamayaṁ nivāsetvā pattacīvaramādāya yena ghaṭikārassa kumbhakārassa mātāpitaro tenupasaṅkamiṁ; upasaṅkamitvā ghaṭikārassa kumbhakārassa mātāpitaro etadavocaṁ: “handa ko nu kho ayaṁ bhaggavo gato”ti?
“Nikkhanto kho te, bhante, upaṭṭhāko anto kaḷopiyā kummāsaṁ gahetvā pariyogā sūpaṁ gahetvā paribhuñjā”ti. Atha khvāhaṁ, mahārāja, kaḷopiyā kummāsaṁ gahetvā pariyogā sūpaṁ gahetvā paribhuñjitvā uṭṭhāyāsanā pakkamiṁ.
Atha kho, mahārāja, ghaṭikāro kumbhakāro yena mātāpitaro tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā mātāpitaro etadavoca: “ko kaḷopiyā kummāsaṁ gahetvā pariyogā sūpaṁ gahetvā paribhuñjitvā uṭṭhāyāsanā pakkanto”ti?
“Kassapo, tāta, bhagavā arahaṁ sammāsambuddho kaḷopiyā kummāsaṁ gahetvā pariyogā sūpaṁ gahetvā paribhuñjitvā uṭṭhāyāsanā pakkanto”ti.
Atha kho, mahārāja, ghaṭikārassa kumbhakārassa etadahosi: “lābhā vata me, suladdhaṁ vata me, yassa me kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho evaṁ abhivissattho”ti. Atha kho, mahārāja, ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ aḍḍhamāsaṁ pītisukhaṁ na vijahati, sattāhaṁ mātāpitūnaṁ.
Ekamidāhaṁ, mahārāja, samayaṁ tattheva vegaḷiṅge nāma gāmanigame viharāmi. Tena kho pana samayena kuṭi ovassati. Atha khvāhaṁ, mahārāja, bhikkhū āmantesiṁ:
“gacchatha, bhikkhave, ghaṭikārassa kumbhakārassa nivesane tiṇaṁ jānāthā”ti.
Evaṁ vutte, mahārāja, te bhikkhū maṁ etadavocuṁ: “natthi kho, bhante, ghaṭikārassa kumbhakārassa nivesane tiṇaṁ, atthi ca khvāssa āvesane tiṇacchadanan”ti.
“Gacchatha, bhikkhave, ghaṭikārassa kumbhakārassa āvesanaṁ uttiṇaṁ karothā”ti. Atha kho te, mahārāja, bhikkhū ghaṭikārassa kumbhakārassa āvesanaṁ uttiṇamakaṁsu.
Atha kho, mahārāja, ghaṭikārassa kumbhakārassa mātāpitaro te bhikkhū etadavocuṁ: “ke āvesanaṁ uttiṇaṁ karontī”ti?
“Bhikkhū, bhagini, kassapassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa kuṭi ovassatī”ti.
“Haratha, bhante, haratha, bhadramukhā”ti.
Atha kho, mahārāja, ghaṭikāro kumbhakāro yena mātāpitaro tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā mātāpitaro etadavoca: “ke āvesanaṁ uttiṇamakaṁsū”ti?
“Bhikkhū, tāta, kassapassa kira bhagavato arahato sammāsambuddhassa kuṭi ovassatī”ti.
Atha kho, mahārāja, ghaṭikārassa kumbhakārassa etadahosi: “lābhā vata me, suladdhaṁ vata me, yassa me kassapo bhagavā arahaṁ sammāsambuddho evaṁ abhivissattho”ti. Atha kho, mahārāja, ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ aḍḍhamāsaṁ pītisukhaṁ na vijahati, sattāhaṁ mātāpitūnaṁ.
Atha kho, mahārāja, āvesanaṁ sabbantaṁ temāsaṁ ākāsacchadanaṁ aṭṭhāsi, na devotivassi. Evarūpo ca, mahārāja, ghaṭikāro kumbhakāro’ti.
‘Lābhā, bhante, ghaṭikārassa kumbhakārassa, suladdhā, bhante, ghaṭikārassa kumbhakārassa yassa bhagavā evaṁ abhivissattho’ti.
Atha kho, ānanda, kikī kāsirājā ghaṭikārassa kumbhakārassa pañcamattāni taṇḍulavāhasatāni pāhesi paṇḍupuṭakassa sālino tadupiyañca sūpeyyaṁ. Atha kho te, ānanda, rājapurisā ghaṭikāraṁ kumbhakāraṁ upasaṅkamitvā etadavocuṁ: ‘imāni kho, bhante, pañcamattāni taṇḍulavāhasatāni kikinā kāsirājena pahitāni paṇḍupuṭakassa sālino tadupiyañca sūpeyyaṁ. Tāni, bhante, paṭiggaṇhathā’ti.
‘Rājā kho bahukicco bahukaraṇīyo. Alaṁ me. Raññova hotū’ti.
Siyā kho pana te, ānanda, evamassa: ‘añño nūna tena samayena jotipālo māṇavo ahosī’ti. Na kho panetaṁ, ānanda, evaṁ daṭṭhabbaṁ. Ahaṁ tena samayena jotipālo māṇavo ahosin”ti.
Idamavoca bhagavā. Attamano āyasmā ānando bhagavato bhāsitaṁ abhinandīti.