MN83
Über den König Maghadeva
Maghadevasutta
So habe ich es gehört: Einmal hielt sich der Buddha bei Mithilā in Maghadevas Mangowäldchen auf. Da lächelte der Buddha an einer bestimmten Stelle.
Da dachte der Ehrwürdige Ānanda: „Was ist der Grund, was ist die Ursache, dass der Buddha gelächelt hat? Klargewordene lächeln nicht ohne Grund.“
Und Ānanda ordnete seine Robe über einer Schulter, erhob seine zusammengelegten Hände zum Buddha und sagte: „Was ist der Grund, was ist die Ursache, dass der Buddha gelächelt hat? Klargewordene lächeln nicht ohne Grund.“
„Es war einmal, Ānanda, eben hier in Mithilā ein gerechter und prinzipientreuer König mit Namen Maghadeva, ein großer König, der zu seiner Pflicht stand. Brahmanen und Hausbesitzer sowie die Menschen aus Stadt und Land behandelte er gerecht. Und er hielt am vierzehnten, fünfzehnten und achten Tag der Monatshälfte den Besinnungstag ein.
Nachdem dann viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, wandte sich König Maghadeva an seinen Barbier: ‚Mein lieber Barbier, wenn du auf meinem Kopf graue Haare wachsen siehst, sage es mir bitte.‘
‚Ja, Majestät‘, antwortete der Barbier.
Nachdem dann viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, sah der Barbier auf dem Kopf des Königs graue Haare wachsen. Er sagte zum König: ‚Die Götterboten sind dir erschienen. Auf deinem Kopf sieht man graue Haare wachsen.‘
‚Nun, mein lieber Barbier, ziehe sie vorsichtig mit einer Pinzette heraus und lege sie mir auf die zusammengelegten Hände.‘
‚Ja, Majestät‘, antwortete der Barbier und tat wie geheißen.
Der König gab dem Barbier ein Beute-Dorf, ließ den Kronprinzen rufen und sagte: ‚Lieber Prinz, die Götterboten sind mir erschienen. Auf meinem Kopf sieht man graue Haare wachsen. Ich habe menschliche Freuden genossen. Nun ist es an der Zeit, dass ich mich um himmlische Freuden bemühe. Komm, lieber Prinz, herrsche über das Reich! Ich werde mir Haar und Bart rasieren, ockerfarbene Roben anlegen und aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben.
Denn, lieber Prinz, auch du wirst eines Tages graue Haare auf deinem Kopf wachsen sehen. Wenn das geschieht, sollst du, nachdem du dem Barbier ein Beute-Dorf gegeben und den Kronprinzen sorgfältig ins Königtum eingewiesen hast, dir Haar und Bart rasieren, ockerfarbene Roben anlegen und aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben. Führe diesen guten Brauch fort, den ich begründet habe. Sei nicht mein letzter Mann. Wenn ein Paar von Männern lebt, so ist derjenige, der so einen guten Brauch abbricht, ihr letzter Mann. Daher sage ich zu dir: „Führe diesen guten Brauch fort, den ich begründet habe. Sei nicht mein letzter Mann.“‘
Und nachdem er so dem Barbier ein Beute-Dorf gegeben und den Kronprinzen sorgfältig ins Königtum eingewiesen hatte, rasierte sich der König Maghadeva Haar und Bart, legte ockerfarbene Roben an und zog hier in diesem Mangowäldchen aus dem Haus fort ins hauslose Leben. Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Liebe durchdrang, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdrang er mit einem Herzen voller Liebe – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen. Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Mitgefühl durchdrang … Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller freudiger Anteilnahme durchdrang … Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Gleichmut durchdrang, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdrang er mit einem Herzen voller Gleichmut – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen.
84.000 Jahre lang spielte König Maghadeva Kinderspiele, 84.000 Jahre lang war er Vizekönig, 84.000 Jahre lang herrschte er über das Reich und 84.000 Jahre lang führte er das geistliche Leben, nachdem er hier in diesem Mangowäldchen fortgezogen war. Und nachdem er die vier göttlichen Meditationen entwickelt hatte, wurde er, als sein Körper auseinanderbrach, nach dem Tod, an einem guten Ort wiedergeboren werden, in einer Brahmāwelt.
Nachdem dann viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, wandte sich König Maghadevas Sohn an seinen Barbier: ‚Mein lieber Barbier, wenn du auf meinem Kopf graue Haare wachsen siehst, sage es mir bitte.‘ ‚Ja, Majestät‘, antwortete der Barbier. Nachdem dann viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, sah der Barbier auf dem Kopf des Königs graue Haare wachsen. Er sagte zum König: ‚Die Götterboten sind dir erschienen. Auf deinem Kopf sieht man graue Haare wachsen.‘ ‚Nun, mein lieber Barbier, ziehe sie vorsichtig mit einer Pinzette heraus und lege sie mir auf die zusammengelegten Hände.‘ ‚Ja, Majestät‘, antwortete der Barbier und tat wie geheißen. Der König gab dem Barbier ein Beute-Dorf, ließ den Kronprinzen rufen und sagte: ‚Lieber Prinz, die Götterboten sind mir erschienen. Auf meinem Kopf sieht man graue Haare wachsen. Ich habe menschliche Freuden genossen. Nun ist es an der Zeit, dass ich mich um himmlische Freuden bemühe. Komm, lieber Prinz, herrsche über das Reich! Ich werde mir Haar und Bart rasieren, ockerfarbene Roben anlegen und aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben. Denn, lieber Prinz, auch du wirst eines Tages graue Haare auf deinem Kopf wachsen sehen. Wenn das geschieht, sollst du, nachdem du dem Barbier ein Beute-Dorf gegeben und den Kronprinzen sorgfältig ins Königtum eingewiesen hast, dir Haar und Bart rasieren, ockerfarbene Roben anlegen und aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben. Führe diesen guten Brauch fort, den ich begründet habe. Sei nicht mein letzter Mann. Wenn ein Paar von Männern lebt, so ist derjenige, der so einen guten Brauch abbricht, ihr letzter Mann. Daher sage ich zu dir: „Führe diesen guten Brauch fort, den ich begründet habe. Sei nicht mein letzter Mann.“‘ Und nachdem er so dem Barbier ein Beute-Dorf gegeben und den Kronprinzen sorgfältig ins Königtum eingewiesen hatte, rasierte sich König Maghadevas Sohn Haar und Bart, legte ockerfarbene Roben an und zog hier in diesem Mangowäldchen aus dem Haus fort ins hauslose Leben. Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Liebe durchdrang, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdrang er mit einem Herzen voller Liebe – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen. Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Mitgefühl durchdrang … Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller freudiger Anteilnahme durchdrang … Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Gleichmut durchdrang, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdrang er mit einem Herzen voller Gleichmut – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen. 84.000 Jahre lang spielte König Maghadevas Sohn Kinderspiele, 84.000 Jahre lang war er Vizekönig, 84.000 Jahre lang herrschte er über das Reich und 84.000 Jahre lang führte er das geistliche Leben, nachdem er hier in diesem Mangowäldchen fortgezogen war. Und nachdem er die vier göttlichen Meditationen entwickelt hatte, wurde er, als sein Körper auseinanderbrach, nach dem Tod, an einem guten Ort wiedergeboren, in einer Brahmāwelt.
Und ein Geschlecht von 84.000 Königen, den Söhnen der Söhne des Königs Maghadeva, rasierte sich Haar und Bart, legte ockerfarbene Roben an und zog hier in diesem Mangowäldchen aus dem Haus fort ins hauslose Leben. Sie meditierten, indem sie eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Liebe durchdrangen, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdrangen sie mit einem Herzen voller Liebe – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen. Sie meditierten, indem sie eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Mitgefühl durchdrangen … Sie meditierten, indem sie eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller freudiger Anteilnahme durchdrangen … Sie meditierten, indem sie eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Gleichmut durchdrangen, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdrangen sie mit einem Herzen voller Gleichmut – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen. 84.000 Jahre lang spielten sie Kinderspiele, 84.000 Jahre lang waren sie Vizekönig, 84.000 Jahre lang herrschten sie über das Reich und 84.000 Jahre lang führten sie das geistliche Leben, nachdem sie hier in diesem Mangowäldchen fortgezogen waren. Und nachdem sie die vier göttlichen Meditationen entwickelt hatten, wurden sie, als ihr Körper auseinanderbrach, nach dem Tod, an einem guten Ort wiedergeboren, in einer Brahmāwelt.
Nimi war der letzte dieser gerechten und prinzipientreuen Könige, großer Könige, die zu ihrer Pflicht standen. Brahmanen und Hausbesitzer sowie die Menschen aus Stadt und Land behandelte er gerecht. Und er hielt am vierzehnten, fünfzehnten und achten Tag der Monatshälfte den Besinnungstag ein.
Es geschah einmal, Ānanda, da saßen die Götter der Dreiunddreißig in der Halle des Klaren Rechts beisammen, und dieses Gespräch kam unter ihnen auf: ‚Die Menschen von Videha haben Glück, so großes Glück, dass sie Nimi zum König haben. Er ist ein gerechter und prinzipientreuer König, ein großer König, der zu seiner Pflicht steht. Brahmanen und Hausbesitzer sowie die Menschen aus Stadt und Land behandelt er gerecht. Und er hält am vierzehnten, fünfzehnten und achten Tag der Monatshälfte den Besinnungstag ein.‘
Da wandte sich Sakka der Götterfürst an die Götter der Dreiunddreißig: ‚Kameraden, würdet ihr gerne den König Nimi sehen?‘
‚Jawohl, Kamerad, das würden wir gerne.‘
Nun war es gerade der fünfzehnte Tag, der Besinnungstag, und König Nimi hatte seinen Kopf gebadet und saß auf dem Söller des königlichen Pfahlbau-Langhauses, um den Besinnungstag einzuhalten. Da verschwand Sakka, so leicht, wie ein kräftiger Mensch den Arm strecken oder beugen würde, von den Göttern der Dreiunddreißig und erschien wieder vor dem König Nimi. Er sagte zum König: ‚Du hast Glück, großer König, so großes Glück! Die Götter der Dreiunddreißig saßen in der Halle des Klaren Rechts beisammen, wo sie dein Lob sangen: „Die Menschen von Videha haben Glück, so großes Glück, dass sie Nimi zum König haben. Er ist ein gerechter und prinzipientreuer König, ein großer König, der zu seiner Pflicht steht. Brahmanen und Hausbesitzer sowie die Menschen aus Stadt und Land behandelt er gerecht. Und er hält am vierzehnten, fünfzehnten und achten Tag der Monatshälfte den Besinnungstag ein.“ Sie würden dich gerne sehen. Ich werde dir einen Wagen mit einem Gespann von tausend Vollblütern schicken, großer König. Besteige ohne Wanken den himmlischen Wagen, großer König!‘ Der König Nimi schwieg zum Zeichen der Zustimmung.
Und als er die Zustimmung des Königs erkannt hatte, verschwand Sakka, so leicht, wie ein kräftiger Mensch den Arm strecken oder beugen würde, vom König Nimi und erschien wieder unter den Göttern der Dreiunddreißig.
Da wandte sich Sakka der Götterfürst an seinen Wagenlenker Mātali: ‚Komm, lieber Mātali, spanne den Wagen mit seinem Gespann von tausend Vollblütern an. Dann geh zum König Nimi und sage: „Großer König, dieser Wagen wurde dir von Sakka dem Götterfürsten geschickt. Besteige ohne Wanken den himmlischen Wagen, großer König!“‘
‚Ja, Gebieter‘, antwortete Mātali. Er spannte den Wagen mit seinem Gespann von tausend Vollblütern an, ging zum König Nimi und sagte zu ihm: ‚Großer König, dieser Wagen wurde dir von Sakka dem Götterfürsten geschickt. Besteige ohne Wanken den himmlischen Wagen, großer König! Aber welchen Weg sollen wir nehmen – den Weg derer, die das Ergebnis schlechter Taten erfahren, oder den Weg derer, die das Ergebnis guter Taten erfahren?‘
‚Bring mich über beide Wege, Mātali.‘
Mātali brachte den König Nimi zur Halle des Klaren Rechts. Sakka sah König Nimi von Weitem kommen und sagte zu ihm: ‚Komm, großer König! Willkommen, großer König! Die Götter der Dreiunddreißig, die dich sehen wollten, saßen in der Halle des Klaren Rechts beisammen, wo sie dein Lob sangen: „Die Menschen von Videha haben Glück, so großes Glück, dass sie Nimi zum König haben. Er ist ein gerechter und prinzipientreuer König, ein großer König, der zu seiner Pflicht steht. Brahmanen und Hausbesitzer sowie die Menschen aus Stadt und Land behandelte er gerecht. Und er hält am vierzehnten, fünfzehnten und achten Tag der Monatshälfte den Besinnungstag ein.“ Die Götter der Dreiunddreißig würden dich gerne sehen. Genieße himmlische Herrlichkeit unter den Göttern!‘
‚Genug, Kamerad. Bringe mich sofort zurück nach Mithilā. So werde ich Brahmanen und Hausbesitzer sowie die Menschen aus Stadt und Land gerecht behandeln. Und ich werde am vierzehnten, fünfzehnten und achten Tag der Monatshälfte den Besinnungstag einhalten.‘
Da wandte sich Sakka der Götterfürst an seinen Wagenlenker Mātali: ‚Komm, lieber Mātali, spanne den Wagen mit seinem Gespann von tausend Vollblütern an und bringe den König Nimi sofort zurück nach Mithilā.‘
‚Ja, Gebieter‘, antwortete Mātali, spannte den Wagen an und brachte Nimi zurück nach Mithilā. Dort behandelte der König Brahmanen und Hausbesitzer sowie die Menschen aus Stadt und Land gerecht, und er hielt am vierzehnten, fünfzehnten und achten Tag der Monatshälfte den Besinnungstag ein.
Nachdem dann viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, wandte sich König Nimi an seinen Barbier: ‚Mein lieber Barbier, wenn du auf meinem Kopf graue Haare wachsen siehst, sage es mir bitte.‘ ‚Ja, Majestät‘, antwortete der Barbier. Nachdem dann viele Jahre, viele hundert Jahre, viele tausend Jahre vergangen waren, sah der Barbier auf dem Kopf des Königs graue Haare wachsen. Er sagte zum König: ‚Die Götterboten sind dir erschienen. Auf deinem Kopf sieht man graue Haare wachsen.‘ ‚Nun, mein lieber Barbier, ziehe sie vorsichtig mit einer Pinzette heraus und lege sie mir auf die zusammengelegten Hände.‘ ‚Ja, Majestät‘, antwortete der Barbier und tat wie geheißen. Der König gab dem Barbier ein Beute-Dorf, ließ den Kronprinzen rufen und sagte: ‚Lieber Prinz, die Götterboten sind mir erschienen. Auf meinem Kopf sieht man graue Haare wachsen. Ich habe menschliche Freuden genossen. Nun ist es an der Zeit, dass ich mich um himmlische Freuden bemühe. Komm, lieber Prinz, herrsche über das Reich! Ich werde mir Haar und Bart rasieren, ockerfarbene Roben anlegen und aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben. Denn, lieber Prinz, auch du wirst eines Tages graue Haare auf deinem Kopf wachsen sehen. Wenn das geschieht, sollst du, nachdem du dem Barbier ein Beute-Dorf gegeben und den Kronprinzen sorgfältig ins Königtum eingewiesen hast, dir Haar und Bart rasieren, ockerfarbene Roben anlegen und aus dem Haus fortziehen ins hauslose Leben. Führe diesen guten Brauch fort, den ich begründet habe. Sei nicht mein letzter Mann. Wenn ein Paar von Männern lebt, so ist derjenige, der so einen guten Brauch abbricht, ihr letzter Mann. Daher sage ich zu dir: „Führe diesen guten Brauch fort, den ich begründet habe. Sei nicht mein letzter Mann.“‘
Und nachdem er so dem Barbier ein Beute-Dorf gegeben und den Kronprinzen sorgfältig ins Königtum eingewiesen hatte, rasierte sich der König Nimi Haar und Bart, legte ockerfarbene Roben an und zog hier in diesem Mangowäldchen aus dem Haus fort ins hauslose Leben. Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Liebe durchdrang, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdrang er mit einem Herzen voller Liebe – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen. Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Mitgefühl durchdrang … Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller freudiger Anteilnahme durchdrang … Er meditierte, indem er eine Himmelsrichtung mit einem Herzen voller Gleichmut durchdrang, und die zweite und die dritte und die vierte. Ebenso nach oben, nach unten, dazwischen, überall und ringsumher; die ganze Welt durchdrang er mit einem Herzen voller Gleichmut – weit, ausgedehnt, grenzenlos, frei von Feindschaft und bösem Willen. 84.000 Jahre lang spielte König Nimi Kinderspiele, 84.000 Jahre lang war er Vizekönig, 84.000 Jahre lang herrschte er über das Reich und 84.000 Jahre lang führte er das geistliche Leben, nachdem er hier in diesem Mangowäldchen fortgezogen war. Und nachdem er die vier göttlichen Meditationen entwickelt hatte, wurde er, als sein Körper auseinanderbrach, nach dem Tod, an einem guten Ort wiedergeboren, in einer Brahmāwelt.
Doch der König Nimi hatte einen Sohn mit Namen Kaḷārajanaka. Er zog nicht aus dem Haus fort ins hauslose Leben. Er brach diesen guten Brauch ab. Er war ihr letzter Mann.
Ānanda, du denkst vielleicht: ‚Der König Maghadeva, von dem dieser gute Brauch begründet wurde, wird damals sicher jemand anders gewesen sein?‘ Aber so solltest du es nicht sehen. Ich selbst war damals der König Maghadeva. Ich war der, der diesen guten Brauch begründete, der von denen, die nachkamen, fortgeführt wurde.
Aber dieser gute Brauch führt nicht zu Ernüchterung, Schwinden der Leidenschaft, Aufhören, Frieden, Einsicht, Erwachen und Erlöschen. Er führt nur bis zur Wiedergeburt in der Brahmāwelt. Doch jetzt habe ich einen guten Brauch begründet, der zu Ernüchterung, Schwinden der Leidenschaft, Aufhören, Frieden, Einsicht, Erwachen und Erlöschen führt.
Und was ist dieser gute Brauch? Es ist einfach dieser edle achtfache Pfad: nämlich rechte Ansicht, rechtes Denken, rechte Rede, rechtes Handeln, rechter Lebenserwerb, rechter Einsatz, rechte Achtsamkeit und rechte Versenkung. Das ist der gute Brauch, den ich jetzt begründet habe, der zu Ernüchterung, Schwinden der Leidenschaft, Aufhören, Frieden, Einsicht, Erwachen und Erlöschen führt.
Ānanda, ich sage zu euch: ‚Führt diesen guten Brauch fort, den ich begründet habe. Seid nicht meine letzten Männer.‘ Wenn ein Paar von Männern lebt, so ist derjenige, der so einen guten Brauch abbricht, ihr letzter Mann. Ānanda, ich sage zu euch: ‚Führt diesen guten Brauch fort, den ich begründet habe. Seid nicht meine letzten Männer.‘“
Das sagte der Buddha. Zufrieden begrüßte der Ehrwürdige Ānanda die Worte des Buddha.
So I have heard. At one time the Buddha was staying near Mithilā in the Maghadeva Mango Grove. Then the Buddha smiled at a certain spot.
Then Venerable Ānanda thought, “What is the cause, what is the reason why the Buddha smiled? Realized Ones do not smile for no reason.”
So Ānanda arranged his robe over one shoulder, raised his joined palms toward the Buddha, and said, “What is the cause, what is the reason why the Buddha smiled? Realized Ones do not smile for no reason.”
“Once upon a time, Ānanda, right here in Mithilā there was a just and principled king named Maghadeva, a great king who stood by his duty. He justly treated brahmins and householders, and people of town and country. And he observed the sabbath on the fourteenth, fifteenth, and eighth of the fortnight.
Then, after many years, many hundred years, many thousand years had passed, King Maghadeva addressed his barber, ‘My dear barber, when you see grey hairs growing on my head, please tell me.’
‘Yes, Your Majesty,’ replied the barber.
When many thousand years had passed, the barber saw grey hairs growing on the king’s head. He said to the king, ‘The messengers of the gods have shown themselves to you. Grey hairs can be seen growing on your head.’
‘Well then, my dear barber, carefully pull them out with tweezers and place them in my cupped hands.’
‘Yes, Your Majesty,’ replied the barber, and he did as the king said.
The king gave the barber a prize village, then summoned the crown prince and said, ‘Dear prince, the messengers of the gods have shown themselves to me. Grey hairs can be seen growing on my head. I have enjoyed human pleasures. Now it is time to seek heavenly pleasures. Come, dear prince, rule the realm. I shall shave off my hair and beard, dress in ocher robes, and go forth from the lay life to homelessness.
For dear prince, you too will one day see grey hairs growing on your head. When this happens, after giving a prize village to the barber and carefully instructing the crown prince in kingship, you should shave off your hair and beard, dress in ocher robes, and go forth from the lay life to homelessness. Keep up this good practice that I have founded. Do not be my final man. When a pair of men are living, the one who breaks such good practice is their final man. Therefore I say to you, “Keep up this good practice that I have founded. Do not be my final man.”’
And so, after giving a prize village to the barber and carefully instructing the crown prince in kingship, King Maghadeva shaved off his hair and beard, dressed in ocher robes, and went forth from the lay life to homelessness here in this mango grove. He meditated spreading a heart full of love to one direction, and to the second, and to the third, and to the fourth. In the same way above, below, across, everywhere, all around, he spread a heart full of love to the whole world—abundant, expansive, limitless, free of enmity and ill will. He meditated spreading a heart full of compassion … rejoicing … equanimity to one direction, and to the second, and to the third, and to the fourth. In the same way above, below, across, everywhere, all around, he spread a heart full of equanimity to the whole world—abundant, expansive, limitless, free of enmity and ill will.
For 84,000 years King Maghadeva played games as a child, for 84,000 years he acted as viceroy, for 84,000 years he ruled the realm, and for 84,000 years he led the spiritual life after going forth here in this mango grove. And having developed the four divine meditations, when his body broke up, after death, he was reborn in a good place, a realm of divinity.
Then, after many years, many hundred years, many thousand years had passed, King Maghadeva’s son addressed his barber, ‘My dear barber, when you see grey hairs growing on my head, please tell me.’ And all unfolded as in the case of his father. And having developed the four divine meditations, when his body broke up, after death, Maghadeva’s son was reborn in a good place, a realm of divinity.
And a lineage of 84,000 kings, sons of sons of King Maghadeva, shaved off their hair and beard, dressed in ocher robes, and went forth from the lay life to homelessness here in this mango grove. They meditated spreading a heart full of love … compassion … rejoicing … equanimity to one direction, and to the second, and to the third, and to the fourth. In the same way above, below, across, everywhere, all around, they spread a heart full of equanimity to the whole world—abundant, expansive, limitless, free of enmity and ill will. For 84,000 years they played games as a child, for 84,000 years they acted as viceroy, for 84,000 years they ruled the realm, and for 84,000 years they led the spiritual life after going forth here in this mango grove. And having developed the four divine meditations, when their bodies broke up, after death, they were reborn in a good place, a realm of divinity.
Nimi was the last of those kings, a just and principled king, a great king who stood by his duty. He justly treated brahmins and householders, and people of town and country. And he observed the sabbath on the fourteenth, fifteenth, and eighth of the fortnight.
Once upon a time, Ānanda, while the gods of the thirty-three were sitting together in the Hall of Clear Right, this discussion came up among them: ‘The people of Videha are so fortunate, so very fortunate to have Nimi as their king. He is a just and principled king, a great king who stands by his duty. He justly treats brahmins and householders, and people of town and country. And he observes the sabbath on the fourteenth, fifteenth, and eighth of the fortnight.’
Then Sakka, lord of gods, addressed the gods of the thirty-three, ‘Good fellows, would you like to see King Nimi?’
‘We would.’
Now at that time it was the fifteenth day sabbath, and King Nimi had bathed his head and was sitting upstairs in the royal longhouse to observe the sabbath. Then, as easily as a strong person would extend or contract their arm, Sakka vanished from the thirty-three gods and reappeared in front of King Nimi. He said to the king, ‘You’re fortunate, great king, so very fortunate. The gods of the thirty-three were sitting together in the Hall of Clear Right, where they were singing your praises. They would like to see you. I shall send a chariot harnessed with a thousand thoroughbreds for you, great king. Mount the heavenly chariot, great king, without wavering!’ King Nimi consented with silence.
Then, knowing that the king had consented, as easily as a strong person would extend or contract their arm, Sakka vanished from King Nimi and reappeared among the gods of the thirty-three.
Then Sakka, lord of gods, addressed his chariot handler Mātali, ‘Come, dear Mātali, harness the chariot with a thousand thoroughbreds. Then go to King Nimi and say, “Great king, this chariot has been sent for you by Sakka, lord of gods. Mount the heavenly chariot, great king, without wavering!”’
‘Yes, lord,’ replied Mātali. He did as Sakka asked, and said to the king, ‘Great king, this chariot has been sent for you by Sakka, lord of gods. Mount the heavenly chariot, great king, without wavering! But which way should we go—the way of those who experience the result of bad deeds, or the way of those who experience the result of good deeds?’
‘Take me both ways, Mātali.’
Mātali brought King Nimi to the Hall of Clear Right. Sakka saw King Nimi coming off in the distance, and said to him: ‘Come, great king! Welcome, great king! The gods of the thirty-three who wanted to see you were sitting together in the Hall of Clear Right, where they were singing your praises. The gods of the thirty-three would like to see you. Enjoy heavenly glory among the gods!’
‘Enough, good fellow. Send me back to Mithilā right away. That way I shall justly treat brahmins and householders, and people of town and country. And I shall observe the sabbath on the fourteenth, fifteenth, and eighth of the fortnight.’
Then Sakka, lord of gods, addressed his chariot handler Mātali, ‘Come, dear Mātali, harness the chariot with a thousand thoroughbreds and send King Nimi back to Mithilā right away.’
‘Yes, lord,’ replied Mātali, and did as Sakka asked. And there King Nimi justly treated his people, and observed the sabbath.
Then, after many years, many hundred years, many thousand years had passed, King Nimi addressed his barber, ‘My dear barber, when you see grey hairs growing on my head, please tell me.’ And all unfolded as before. And having developed the four divine meditations, when his body broke up, after death, King Nimi was reborn in a good place, a realm of divinity.
But King Nimi had a son named Kaḷāra Janaka. He didn’t go forth from the lay life to homelessness. He broke that good practice. He was their final man.
Ānanda, you might think, ‘Surely King Maghadeva, by whom that good practice was founded, must have been someone else at that time?’ But you should not see it like this. I myself was King Maghadeva at that time. I was the one who founded that good practice, which was kept up by those who came after.
But that good practice doesn’t lead to disillusionment, dispassion, cessation, peace, insight, awakening, and extinguishment. It only leads as far as rebirth in the realm of divinity. But now I have founded a good practice that does lead to disillusionment, dispassion, cessation, peace, insight, awakening, and extinguishment.
And what is that good practice? It is simply this noble eightfold path, that is: right view, right purpose, right speech, right action, right livelihood, right effort, right mindfulness, and right immersion. This is the good practice I have now founded that leads to disillusionment, dispassion, cessation, peace, insight, awakening, and extinguishment.
Ānanda, I say to you: ‘You all should keep up this good practice that I have founded. Do not be my final men.’ When a pair of men are living, the one who breaks such good practice is their final man. Ānanda, I say to you: ‘You all should keep up this good practice that I have founded. Do not be my final men.’”
That is what the Buddha said. Satisfied, Venerable Ānanda approved what the Buddha said.
Evaṁ me sutaṁ— ekaṁ samayaṁ bhagavā mithilāyaṁ viharati maghadevaambavane. Atha kho bhagavā aññatarasmiṁ padese sitaṁ pātvākāsi.
Atha kho āyasmato ānandassa etadahosi: “ko nu kho hetu, ko paccayo bhagavato sitassa pātukammāya? Na akāraṇena tathāgatā sitaṁ pātukarontī”ti.
Atha kho āyasmā ānando ekaṁsaṁ cīvaraṁ katvā yena bhagavā tenañjaliṁ paṇāmetvā bhagavantaṁ etadavoca: “ko nu kho, bhante, hetu, ko paccayo bhagavato sitassa pātukammāya? Na akāraṇena tathāgatā sitaṁ pātukarontī”ti.
“Bhūtapubbaṁ, ānanda, imissāyeva mithilāyaṁ rājā ahosi maghadevo nāma dhammiko dhammarājā dhamme ṭhito mahārājā; dhammaṁ carati brāhmaṇagahapatikesu negamesu ceva jānapadesu ca; uposathañca upavasati cātuddasiṁ pañcadasiṁ aṭṭhamiñca pakkhassa.
Atha kho, ānanda, rājā maghadevo bahūnaṁ vassānaṁ bahūnaṁ vassasatānaṁ bahūnaṁ vassasahassānaṁ accayena kappakaṁ āmantesi: ‘yadā me, samma kappaka, passeyyāsi sirasmiṁ palitāni jātāni, atha me āroceyyāsī’ti.
‘Evaṁ, devā’ti kho, ānanda, kappako rañño maghadevassa paccassosi.
Addasā kho, ānanda, kappako bahūnaṁ vassānaṁ bahūnaṁ vassasatānaṁ bahūnaṁ vassasahassānaṁ accayena rañño maghadevassa sirasmiṁ palitāni jātāni. Disvāna rājānaṁ maghadevaṁ etadavoca: ‘pātubhūtā kho devassa devadūtā, dissanti sirasmiṁ palitāni jātānī’ti.
‘Tena hi, samma kappaka, tāni palitāni sādhukaṁ saṇḍāsena uddharitvā mama añjalismiṁ patiṭṭhāpehī’ti.
‘Evaṁ, devā’ti kho, ānanda, kappako rañño maghadevassa paṭissutvā tāni palitāni sādhukaṁ saṇḍāsena uddharitvā rañño maghadevassa añjalismiṁ patiṭṭhāpesi.
Atha kho, ānanda, rājā maghadevo kappakassa gāmavaraṁ datvā jeṭṭhaputtaṁ kumāraṁ āmantāpetvā etadavoca: ‘pātubhūtā kho me, tāta kumāra, devadūtā; dissanti sirasmiṁ palitāni jātāni; bhuttā kho pana me mānusakā kāmā; samayo dibbe kāme pariyesituṁ. Ehi tvaṁ, tāta kumāra, imaṁ rajjaṁ paṭipajja. Ahaṁ pana kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajissāmi.
Tena hi, tāta kumāra, yadā tvampi passeyyāsi sirasmiṁ palitāni jātāni, atha kappakassa gāmavaraṁ datvā jeṭṭhaputtaṁ kumāraṁ sādhukaṁ rajje samanusāsitvā kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajeyyāsi. Yena me idaṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ anuppavatteyyāsi, mā kho me tvaṁ antimapuriso ahosi. Yasmiṁ kho, tāta kumāra, purisayuge vattamāne evarūpassa kalyāṇassa vattassa samucchedo hoti so tesaṁ antimapuriso hoti. Taṁ tāhaṁ, tāta kumāra, evaṁ vadāmi— yena me idaṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ anuppavatteyyāsi, mā kho me tvaṁ antimapuriso ahosī’ti.
Atha kho, ānanda, rājā maghadevo kappakassa gāmavaraṁ datvā jeṭṭhaputtaṁ kumāraṁ sādhukaṁ rajje samanusāsitvā imasmiṁyeva maghadevaambavane kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbaji. So mettāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā vihāsi, tathā dutiyaṁ, tathā tatiyaṁ, tathā catutthaṁ; iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ mettāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyābajjhena pharitvā vihāsi. Karuṇāsahagatena cetasā … muditāsahagatena cetasā … upekkhāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā vihāsi, tathā dutiyaṁ, tathā tatiyaṁ, tathā catutthaṁ; iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ upekkhāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyābajjhena pharitvā vihāsi.
Rājā kho panānanda, maghadevo caturāsītivassasahassāni kumārakīḷitaṁ kīḷi, caturāsītivassasahassāni oparajjaṁ kāresi, caturāsītivassasahassāni rajjaṁ kāresi, caturāsītivassasahassāni imasmiṁyeva maghadevaambavane agārasmā anagāriyaṁ pabbajito brahmacariyamacari. So cattāro brahmavihāre bhāvetvā kāyassa bhedā paraṁ maraṇā brahmalokūpago ahosi.
Atha kho rañño, ānanda, maghadevassa putto bahūnaṁ vassānaṁ bahūnaṁ vassasatānaṁ bahūnaṁ vassasahassānaṁ accayena kappakaṁ āmantesi: ‘yadā me, samma kappaka, passeyyāsi sirasmiṁ palitāni jātāni, atha kho āroceyyāsī’ti. ‘Evaṁ, devā’ti kho, ānanda, kappako rañño maghadevassa puttassa paccassosi. Addasā kho, ānanda, kappako bahūnaṁ vassānaṁ bahūnaṁ vassasatānaṁ bahūnaṁ vassasahassānaṁ accayena rañño maghadevassa puttassa sirasmiṁ palitāni jātāni. Disvāna rañño maghadevassa puttaṁ etadavoca: ‘pātubhūtā kho devassa devadūtā; dissanti sirasmiṁ palitāni jātānī’ti. ‘Tena hi, samma kappaka, tāni palitāni sādhukaṁ saṇḍāsena uddharitvā mama añjalismiṁ patiṭṭhāpehī’ti. ‘Evaṁ, devā’ti kho, ānanda, kappako rañño maghadevassa puttassa paṭissutvā tāni palitāni sādhukaṁ saṇḍāsena uddharitvā rañño maghadevassa puttassa añjalismiṁ patiṭṭhāpesi. Atha kho, ānanda, rañño maghadevassa putto kappakassa gāmavaraṁ datvā jeṭṭhaputtaṁ kumāraṁ āmantāpetvā etadavoca: ‘pātubhūtā kho me, tāta kumāra, devadūtā; dissanti sirasmiṁ palitāni jātāni; bhuttā kho pana me mānusakā kāmā; samayo dibbe kāme pariyesituṁ. Ehi tvaṁ, tāta kumāra, imaṁ rajjaṁ paṭipajja. Ahaṁ pana kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajissāmi. Tena hi, tāta kumāra, yadā tvampi passeyyāsi sirasmiṁ palitāni jātāni, atha kappakassa gāmavaraṁ datvā jeṭṭhaputtaṁ kumāraṁ sādhukaṁ rajje samanusāsitvā kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajeyyāsi. Yena me idaṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ anuppavatteyyāsi, mā kho me tvaṁ antimapuriso ahosi. Yasmiṁ kho, tāta kumāra, purisayuge vattamāne evarūpassa kalyāṇassa vattassa samucchedo hoti so tesaṁ antimapuriso hoti. Taṁ tāhaṁ, tāta kumāra, evaṁ vadāmi— yena me idaṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ anuppavatteyyāsi, mā kho me tvaṁ antimapuriso ahosī’ti. Atha kho, ānanda, rañño maghadevassa putto kappakassa gāmavaraṁ datvā jeṭṭhaputtaṁ kumāraṁ sādhukaṁ rajje samanusāsitvā imasmiṁyeva maghadevaambavane kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbaji. So mettāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā vihāsi, tathā dutiyaṁ, tathā tatiyaṁ, tathā catutthaṁ; iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ mettāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyābajjhena pharitvā vihāsi. Karuṇāsahagatena cetasā … muditāsahagatena cetasā … upekkhāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā vihāsi, tathā dutiyaṁ, tathā tatiyaṁ, tathā catutthaṁ; iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ upekkhāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyābajjhena pharitvā vihāsi. Rañño kho panānanda, maghadevassa putto caturāsītivassasahassāni kumārakīḷitaṁ kīḷi, caturāsītivassasahassāni oparajjaṁ kāresi, caturāsītivassasahassāni rajjaṁ kāresi, caturāsītivassasahassāni imasmiṁyeva maghadevaambavane agārasmā anagāriyaṁ pabbajito brahmacariyamacari. So cattāro brahmavihāre bhāvetvā kāyassa bhedā paraṁ maraṇā brahmalokūpago ahosi.
Rañño kho panānanda, maghadevassa puttapaputtakā tassa paramparā caturāsītirājasahassāni imasmiṁyeva maghadevaambavane kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajiṁsu. Te mettāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā vihariṁsu, tathā dutiyaṁ, tathā tatiyaṁ, tathā catutthaṁ; iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ mettāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyābajjhena pharitvā vihariṁsu. Karuṇāsahagatena cetasā … muditāsahagatena cetasā … upekkhāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā vihariṁsu, tathā dutiyaṁ, tathā tatiyaṁ, tathā catutthaṁ; iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ upekkhāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyābajjhena pharitvā vihariṁsu. Caturāsītivassasahassāni kumārakīḷitaṁ kīḷiṁsu, caturāsītivassasahassāni oparajjaṁ kāresuṁ, caturāsītivassasahassāni rajjaṁ kāresuṁ, caturāsītivassasahassāni imasmiṁyeva maghadevaambavane agārasmā anagāriyaṁ pabbajitā brahmacariyamacariṁsu. Te cattāro brahmavihāre bhāvetvā kāyassa bhedā paraṁ maraṇā brahmalokūpagā ahesuṁ.
Nimi tesaṁ rājā pacchimako ahosi dhammiko dhammarājā dhamme ṭhito mahārājā; dhammaṁ carati brāhmaṇagahapatikesu negamesu ceva jānapadesu ca; uposathañca upavasati cātuddasiṁ pañcadasiṁ aṭṭhamiñca pakkhassa.
Bhūtapubbaṁ, ānanda, devānaṁ tāvatiṁsānaṁ sudhammāyaṁ sabhāyaṁ sannisinnānaṁ sannipatitānaṁ ayamantarākathā udapādi: ‘lābhā vata, bho, videhānaṁ, suladdhaṁ vata, bho, videhānaṁ, yesaṁ nimi rājā dhammiko dhammarājā dhamme ṭhito mahārājā; dhammaṁ carati brāhmaṇagahapatikesu negamesu ceva jānapadesu ca; uposathañca upavasati cātuddasiṁ pañcadasiṁ aṭṭhamiñca pakkhassā’ti.
Atha kho, ānanda, sakko devānamindo deve tāvatiṁse āmantesi: ‘iccheyyātha no tumhe, mārisā, nimiṁ rājānaṁ daṭṭhun’ti?
‘Icchāma mayaṁ, mārisa, nimiṁ rājānaṁ daṭṭhun’ti.
Tena kho pana, ānanda, samayena nimi rājā tadahuposathe pannarase sīsaṁnhāto uposathiko uparipāsādavaragato nisinno hoti. Atha kho, ānanda, sakko devānamindo—seyyathāpi nāma balavā puriso samiñjitaṁ vā bāhaṁ pasāreyya, pasāritaṁ vā bāhaṁ samiñjeyya; evameva—devesu tāvatiṁsesu antarahito nimissa rañño pamukhe pāturahosi. Atha kho, ānanda, sakko devānamindo nimiṁ rājānaṁ etadavoca: ‘lābhā te, mahārāja, suladdhaṁ te, mahārāja. Devā, mahārāja, tāvatiṁsā sudhammāyaṁ sabhāyaṁ kittayamānarūpā sannisinnā: “lābhā vata, bho, videhānaṁ, suladdhaṁ vata, bho, videhānaṁ, yesaṁ nimi rājā dhammiko dhammarājā dhamme ṭhito mahārājā; dhammaṁ carati brāhmaṇagahapatikesu negamesu ceva jānapadesu ca; uposathañca upavasati cātuddasiṁ pañcadasiṁ aṭṭhamiñca pakkhassā”ti. Devā te, mahārāja, tāvatiṁsā dassanakāmā. Tassa te ahaṁ, mahārāja, sahassayuttaṁ ājaññarathaṁ pahiṇissāmi; abhiruheyyāsi, mahārāja, dibbaṁ yānaṁ avikampamāno’ti. Adhivāsesi kho, ānanda, nimi rājā tuṇhībhāvena.
Atha kho, ānanda, sakko devānamindo nimissa rañño adhivāsanaṁ viditvā—seyyathāpi nāma balavā puriso samiñjitaṁ vā bāhaṁ pasāreyya, pasāritaṁ vā bāhaṁ samiñjeyya; evameva—nimissa rañño pamukhe antarahito devesu tāvatiṁsesu pāturahosi.
Atha kho, ānanda, sakko devānamindo mātaliṁ saṅgāhakaṁ āmantesi: ‘ehi tvaṁ, samma mātali, sahassayuttaṁ ājaññarathaṁ yojetvā nimiṁ rājānaṁ upasaṅkamitvā evaṁ vadehi— ayaṁ te, mahārāja, sahassayutto ājaññaratho sakkena devānamindena pesito; abhiruheyyāsi, mahārāja, dibbaṁ yānaṁ avikampamāno’ti.
‘Evaṁ, bhaddantavā’ti kho, ānanda, mātali saṅgāhako sakkassa devānamindassa paṭissutvā sahassayuttaṁ ājaññarathaṁ yojetvā nimiṁ rājānaṁ upasaṅkamitvā etadavoca: ‘ayaṁ te, mahārāja, sahassayutto ājaññaratho sakkena devānamindena pesito; abhiruha, mahārāja, dibbaṁ yānaṁ avikampamāno. Api ca, mahārāja, katamena taṁ nemi, yena vā pāpakammā pāpakānaṁ kammānaṁ vipākaṁ paṭisaṁvedenti, yena vā kalyāṇakammā kalyāṇakammānaṁ vipākaṁ paṭisaṁvedentī’ti?
‘Ubhayeneva maṁ, mātali, nehī’ti.
Sampavesesi kho, ānanda, mātali, saṅgāhako nimiṁ rājānaṁ sudhammaṁ sabhaṁ. Addasā kho, ānanda, sakko devānamindo nimiṁ rājānaṁ dūratova āgacchantaṁ. Disvāna nimiṁ rājānaṁ etadavoca: ‘ehi kho, mahārāja. Svāgataṁ, mahārāja. Devā te dassanakāmā, mahārāja, tāvatiṁsā sudhammāyaṁ sabhāyaṁ kittayamānarūpā sannisinnā: “lābhā vata, bho, videhānaṁ, suladdhaṁ vata, bho, videhānaṁ, yesaṁ nimi rājā dhammiko dhammarājā dhamme ṭhito mahārājā; dhammaṁ carati brāhmaṇagahapatikesu negamesu ceva jānapadesu ca; uposathañca upavasati cātuddasiṁ pañcadasiṁ aṭṭhamiñca pakkhassā”ti. Devā te, mahārāja, tāvatiṁsā dassanakāmā. Abhirama, mahārāja, devesu devānubhāvenā’ti.
‘Alaṁ, mārisa, tattheva maṁ mithilaṁ paṭinetu. Tathāhaṁ dhammaṁ carissāmi brāhmaṇagahapatikesu negamesu ceva jānapadesu ca; uposathañca upavasāmi cātuddasiṁ pañcadasiṁ aṭṭhamiñca pakkhassā’ti.
Atha kho, ānanda, sakko devānamindo mātaliṁ saṅgāhakaṁ āmantesi: ‘ehi tvaṁ, samma mātali, sahassayuttaṁ ājaññarathaṁ yojetvā nimiṁ rājānaṁ tattheva mithilaṁ paṭinehī’ti.
‘Evaṁ, bhaddantavā’ti kho, ānanda, mātali saṅgāhako sakkassa devānamindassa paṭissutvā sahassayuttaṁ ājaññarathaṁ yojetvā nimiṁ rājānaṁ tattheva mithilaṁ paṭinesi. Tatra sudaṁ, ānanda, nimi rājā dhammaṁ carati brāhmaṇagahapatikesu negamesu ceva jānapadesu ca, uposathañca upavasati cātuddasiṁ pañcadasiṁ aṭṭhamiñca pakkhassāti.
Atha kho, ānanda, nimi rājā bahūnaṁ vassānaṁ bahūnaṁ vassasatānaṁ bahūnaṁ vassasahassānaṁ accayena kappakaṁ āmantesi: ‘yadā me, samma kappaka, passeyyāsi sirasmiṁ palitāni jātāni, atha me āroceyyāsī’ti. ‘Evaṁ, devā’ti kho, ānanda, kappako nimissa rañño paccassosi. Addasā kho, ānanda, kappako bahūnaṁ vassānaṁ bahūnaṁ vassasatānaṁ bahūnaṁ vassasahassānaṁ accayena nimissa rañño sirasmiṁ palitāni jātāni. Disvāna nimiṁ rājānaṁ etadavoca: ‘pātubhūtā kho devassa devadūtā; dissanti sirasmiṁ palitāni jātānī’ti. ‘Tena hi, samma kappaka, tāni palitāni sādhukaṁ saṇḍāsena uddharitvā mama añjalismiṁ patiṭṭhāpehī’ti. ‘Evaṁ, devā’ti kho, ānanda, kappako nimissa rañño paṭissutvā tāni palitāni sādhukaṁ saṇḍāsena uddharitvā nimissa rañño añjalismiṁ patiṭṭhāpesi. Atha kho, ānanda, nimi rājā kappakassa gāmavaraṁ datvā jeṭṭhaputtaṁ kumāraṁ āmantāpetvā etadavoca: ‘pātubhūtā kho me, tāta kumāra, devadūtā; dissanti sirasmiṁ palitāni jātāni; bhuttā kho pana me mānusakā kāmā; samayo dibbe kāme pariyesituṁ. Ehi tvaṁ, tāta kumāra, imaṁ rajjaṁ paṭipajja. Ahaṁ pana kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajissāmi. Tena hi, tāta kumāra, yadā tvampi passeyyāsi sirasmiṁ palitāni jātāni, atha kappakassa gāmavaraṁ datvā jeṭṭhaputtaṁ kumāraṁ sādhukaṁ rajje samanusāsitvā kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbajeyyāsi. Yena me idaṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ anuppavatteyyāsi, mā kho me tvaṁ antimapuriso ahosi. Yasmiṁ kho, tāta kumāra, purisayuge vattamāne evarūpassa kalyāṇassa vattassa samucchedo hoti so tesaṁ antimapuriso hoti. Taṁ tāhaṁ, tāta kumāra, evaṁ vadāmi: “yena me idaṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ anuppavatteyyāsi, mā kho me tvaṁ antimapuriso ahosī”’ti.
Atha kho, ānanda, nimi rājā kappakassa gāmavaraṁ datvā jeṭṭhaputtaṁ kumāraṁ sādhukaṁ rajje samanusāsitvā imasmiṁyeva maghadevaambavane kesamassuṁ ohāretvā kāsāyāni vatthāni acchādetvā agārasmā anagāriyaṁ pabbaji. So mettāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā vihāsi, tathā dutiyaṁ, tathā tatiyaṁ, tathā catutthaṁ; iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ mettāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyābajjhena pharitvā vihāsi. Karuṇāsahagatena cetasā … muditāsahagatena cetasā … upekkhāsahagatena cetasā ekaṁ disaṁ pharitvā vihāsi, tathā dutiyaṁ, tathā tatiyaṁ, tathā catutthaṁ; iti uddhamadho tiriyaṁ sabbadhi sabbattatāya sabbāvantaṁ lokaṁ upekkhāsahagatena cetasā vipulena mahaggatena appamāṇena averena abyābajjhena pharitvā vihāsi. Nimi kho panānanda, rājā caturāsītivassasahassāni kumārakīḷitaṁ kīḷi, caturāsītivassasahassāni oparajjaṁ kāresi, caturāsītivassasahassāni rajjaṁ kāresi, caturāsītivassasahassāni imasmiṁyeva maghadevaambavane agārasmā anagāriyaṁ pabbajito brahmacariyamacari. So cattāro brahmavihāre bhāvetvā kāyassa bhedā paraṁ maraṇā brahmalokūpago ahosi.
Nimissa kho panānanda, rañño kaḷārajanako nāma putto ahosi. Na so agārasmā anagāriyaṁ pabbaji. So taṁ kalyāṇaṁ vattaṁ samucchindi. So tesaṁ antimapuriso ahosi.
Siyā kho pana te, ānanda, evamassa: ‘añño nūna tena samayena rājā maghadevo ahosi, yena taṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihitan’ti. Na kho panetaṁ, ānanda, evaṁ daṭṭhabbaṁ. Ahaṁ tena samayena rājā maghadevo ahosiṁ. Ahaṁ taṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihiniṁ, mayā taṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ; pacchimā janatā anuppavattesi.
Taṁ kho panānanda, kalyāṇaṁ vattaṁ na nibbidāya na virāgāya na nirodhāya na upasamāya na abhiññāya na sambodhāya na nibbānāya saṁvattati, yāvadeva brahmalokūpapattiyā. Idaṁ kho panānanda, etarahi mayā kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ ekantanibbidāya virāgāya nirodhāya upasamāya abhiññāya sambodhāya nibbānāya saṁvattati.
Katamañcānanda, etarahi mayā kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ ekantanibbidāya virāgāya nirodhāya upasamāya abhiññāya sambodhāya nibbānāya saṁvattati? Ayameva ariyo aṭṭhaṅgiko maggo, seyyathidaṁ— sammādiṭṭhi, sammāsaṅkappo, sammāvācā, sammākammanto, sammāājīvo, sammāvāyāmo, sammāsati, sammāsamādhi. Idaṁ kho, ānanda, etarahi mayā kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ ekantanibbidāya virāgāya nirodhāya upasamāya abhiññāya sambodhāya nibbānāya saṁvattati.
Taṁ vo ahaṁ, ānanda, evaṁ vadāmi: ‘yena me idaṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ anuppavatteyyātha, mā kho me tumhe antimapurisā ahuvattha’. Yasmiṁ kho, ānanda, purisayuge vattamāne evarūpassa kalyāṇassa vattassa samucchedo hoti so tesaṁ antimapuriso hoti. Taṁ vo ahaṁ, ānanda, evaṁ vadāmi: ‘yena me idaṁ kalyāṇaṁ vattaṁ nihitaṁ anuppavatteyyātha, mā kho me tumhe antimapurisā ahuvatthā’”ti.
Idamavoca bhagavā. Attamano āyasmā ānando bhagavato bhāsitaṁ abhinandīti.